Några korta reflektioner bara, för att hålla igång bloggandet. Ska snart dra på festival. Eva Dalgren inleder lördagens spelningar på Way Out West. Imorgon börjar arbetsåret. Sedan återgår livet till sin gilla gång. Vardagen får struktur och arbetet i kunskapens grottekvarn inleds. Har fått nytt ansvar, bland annat för en kurs utanför högskolan med fokus på integration. Känns inspirerande. Jag har ett enormt viktigt arbete och även om jag inte längtar tillbaka tycker jag att det jag får betalt för att arbeta med är enormt viktigt. Min uppgivenhet bottnar i att jag inte känner mig litad på och beror på att jag inte kan och får utforma innehåll och upplägg utifrån kunskaperna och erfarenheterna jag skaffat mig genom åren av studier och forskning. Min analys av den uppkomna situationen är att problemen bottnar i sättet vi ser på kunskap.
Det finns i samhället och akademin en fixering vid kontroll och förutsägbarhet, vilket i kombination med kraven på lönsamhet och effektivitet, leder till att bara det som går att bevisa accepteras som kunskap. Vishet, bildning och kunskap, som i varierande grad är öppna och föränderliga begrepp, uppfattas i akademin allt mer som problem. För att satsa pengar på forskningsprojekt måste man i princip veta redan på förhand vad forskningen ska komma fram till, vilket begränsar sökfältet betydligt. Vi söker fakta om hur det är, trots att vi vet att tillvaron blir till processuellt och präglas mer av dynamik än av linjär förändring. Mot bättre vetande skapas isolerade öar av säkert vetande där det går att överblicka och kontrollera resultaten. Kunskap om dynamiska helheter offras på säkerhetens altare och mänskligheten invaggas i en falsk trygghet när insikten om det oväntat oväntade som förr eller senare drabbar oss och som är regel snarare än undantag undermineras eller avfärdas som flum. Einstein lär ha sagt till Niels Bohr att "Gud spelar inte tärning", vilket är ett uttalande som bygger på den (menar jag) falska utgångspunkten att slump inte existerar, vilket jag och många med mig menar är fel. Slump är något vi måste räkna med, men inte på.
Jag kan inte bevisa att mina utgångspunkter är sanna, fast det behöver jag heller inte göra. Min forskning handlar inte om att leda något i bevis. Jag forskar om andra saker och söker annan kunskap, med utgångspunkt i andra perspektiv på det invanda. Min forskning handlar om att ställa frågor, presentera hypoteser och skapa begrepp att tänka med. Dagens bloggpost handla om det, om att peka på en tankefigur som kan fungera för att förstå vad som är problemet med forskningen och den högre utbildningen, med rådande kunskapssyn.
Det jag tänker på är den grekiska myten eller sagan (eller det är nog sannare ett filosofisk problem) om haren som springer i kapp med sköldpaddan, vilket finns i några olika varianter. En av varianterna handlar om en pil som skjuts mot Apollon vilken i räkneexemplet aldrig når fram till och skadar honom. Tankeleken bygger på att helheten delas upp i avgränsade och hanterbara delar som löses var och en för sig. I varje givet utsnitt händer det saker som kan analyseras i detalj, och då visar det sig att när pilen eller haren kommer fram till den punkt där Apollon eller sköldpaddan befann sig har de flyttat sig. I teorin går det alltså att bevisa att pilen aldrig når sitt mål och att haren inte springer ikapp sköldpaddan, trots att vi vet att det inte stämmer, att det inte är det fungerar i praktiken. Jag menar att rådande kunskapssyn och även synen på kvalitet i den högre utbildningen och skolan bygger på samma problem.
Utbildning och kunskapsutveckling är komplexa problem som inte bör förväxlas med komplicerade problem. Ändå är det precis det vi gör, och det fungerar liksom i tankelekarna ovan utmärkt i teorin, men inte i praktiken. Utbildning och kunskapsutveckling är komplexa processer av ömsesidig tillblivelse; är dynamiskt föränderliga helheter som varken kan eller bör delas upp i praktiken. Bara det som går att kontrollera kan kontrolleras och försöker man kontrollera det okontrollerbara leder till visserligen till kontroll, men det man kontrollerar är något annat än det som antas kontrolleras. Skolan och den högre utbildningen präglas av ett slags skenkontroll. Utrymmet för kreativitet och improvisation, möjligheten att anpassa undervisningen till indicier och kontexter, minimeras. Först bestämmer man vad man ska komma fram till, vilka mål som ska nås, och sedan kontrollerar man processen så att man så snabbt, effektivt och billigt når målen. Fast det som produceras av ett sådant system är inte kunskap, utan mätbara resultat.
Skolan och den högre utbildningen fungerar perfekt i varje avgränsad delaspekt av helheten, och utbildningssystemet producerar mät- och jämförbara resultat som skolorna konkurrerar med. Kunskapen som är en komplex, dynamisk och föränderlig helhet utebli eller utarmas, fast det märks först långt senare eftersom varje isolerad helhet fungerar enligt plan.
Vi måste höja blicken och se mer till helheten än delarna och detaljerna. Byggandet av en kunskapsnation är inte ett mål som går att nå, det är en öppen process av ömsesidig tillblivelse som bara går att känna igen i efterhand och som kräver mångas gemensamma och samlade ansträngningar på en övergripande nivå. Kunskap är mer än summan av delarna. Först när vi förstår det kan vi börja hoppas på att vi får en skola och ett utbildningssystem värd namnet, det vill säga en kunskapsproducerande helhet, istället för resultatproducerande delar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar