Etisk kompetens 1

Jag har länge närt en tanke om en kurs som handlar om etik, hållbarhet och vetenskapsteori. Det behövs kurser som ger en mer generell kompetens, reflektions- och analytisk bedömningskompetens och jag tror att en kurs där man behandlar just dessa tre frågor integrerat genom att relatera perspektiven till varandra skulle ge just den typen av kompetens. Fast det blir nog aldrig av, för det finns inte utrymme i dagens akademi för kurser som går på tvärs och som ger en generell kompetens, även om många ser behovet och efterlysen just sådan kompetens. Den kurs jag har i åtanke går på tvärs mot rådande kunskapssyn och dess mål går inte att formulera på ett sätt som gör det möjligt att bryta ner målen i delmål som examineras var för sig. Kompetensen jag efterlyser och som jag tror att den tänkta kursen skulle kunna ge handlar i allmänhet om att lära sig förstå och känna igen olika typer av frågor, och i synnerhet om att lära sig hantera frågor utan GIVNA svar.

Hittade en artikel av Merete Mazzarella, på Under Strecket som handlar om just den typen av frågor, med fokus på ett av de tänkta temana, nämligen etik. Utgångspunkten för artikeln är en nyutkommen bok:

Vad sysslar den filosofiska etiken med? Och framför allt: vad borde den syssla med? De frågorna har den finländska filosofen Nora Hämäläinen tacklat i en till det yttre anspråkslös men tänkvärd bok som heter ”Descriptive ethics” (Palgrave Macmillan) och har en undertitel som – vad jag förstår – är tänkt som en provokation: ”What does moral philosophy know about morality?”.

Enligt Hämäläinens mening är största delen av den ­moderna – åtminstone den analytiskt orienterade – moralfilosofin för tunn. Antingen ägnar den sig åt att analysera moraliska begrepp – vilket kan te sig som ett slags torrsim – eller också söker den efter rationella, allmän­giltiga och normativa principer för vad som är rätt, som att en handling är god om den präglas av universell ­respekt för människovärdet eller leder till största möjliga lycka.

Detta att leta efter SVARET, i bestämd form singular, har blivit ett slags norm idag. Det bygger på tanken att det finns svar där ute, som går att räkna fram eller finna fixt och färdiga. Så ser inte jag på kunskap; vetenskap handlar för mig om att skapa vetande, inte om att upptäcka eller avslöja, och därför blir jag glad när jag läser Mazzarellas artikel. Jag sitter som suppleant i den regionala etikprövningsnämnden; där trodde jag att vi skulle diskutera etiska dilemman i forskningen, förutsättningslöst, att vi skulle vända och vrida på problem och samtala oss fram till svar som fungerar. Fast arbetet i nämnden handlar inte om det. I praktiken kontrollerar vi ganska mekaniskt och strikt att ansökningarna lever upp lagens bokstav. På mötena finns i princip inget utrymme för tolkning och uppstår det någon gång oenighet bland forskarna är det juristerna som avgör frågan genom hänvisningar till lagtext och förarbeten. Visst är det både intressant och viktigt, men jag måste säga att jag är lite besviken. Är det så här vi ser på etik, som en uppsättning regler eller något man kan räkna på; hur etiskt är det?

I den mån man använder sig av konkreta exempel brukar det vara sådana som är konstruerade för att illustrera de filosofiska teorierna och därför har mycket lite med verkliga förhållanden att göra. Särskilt berömt – eller beryktat – är följande: En dressin befinner sig på ett spår där den kommer att köra över och döda fem personer. Skulle det vara rätt att dra i en spak och växla in den på ett annat spår där det står en person som kommer att få sätta livet till? Frågan avser naturligtvis att ställa en utilitaristisk hållning som betonar konsekvenserna, mot en hållning som snarare tar ställning till om handlingen som sådan är rätt eller fel och inte kan acceptera att man offrar en männi­ska för att rädda flera.

Jag har svårt för den här typen av exempel. Visst förstår jag att de säger något, men det är som intellektet kopplas ner jag tvingas reflektera över fiktiva dilemman som ingen människa ställs inför i praktiken. Hur jag svarar på den typen av frågor säger INGENTING, varken om hur jag faktiskt skulle agera i ett skarpt läge eller hur jag skulle värdera handlingen i efterhand. Jag har svårt att se vad övningarna har med etik att göra. Etik handlar för mig om vad människor faktiskt gör, inte om hur man resonerar teoretiskt om olika problem. Utilitarismen är ett slags variant av homo economicus eller rational choice, som visat sig svår att omsätta i praktiken. Vi människor har en utvecklad intellektuell förmåga, men den förmågan är bara en bland många andra förmågor vi har, och den används aldrig hela tiden. Känslorna är oftast viktigare och påverkar mer, och sedan används intellektet för att i efterhand förklara rationellt varför vi gjorde som vi gjorde. Exemplen ovan övar en i den förmågan, men säger väldigt lite om etiken i praktiken.

Det är för all del inte heller främmande för filosofin att närma sig dagens verklighet genom att ta upp aktuella problem som stamcellsforskning, klimatförändringar ­eller den globaliserade ekonomin, men också då handlar det oftast om att försöka tvinga in de nya fenomenen i en tidlös, allmängiltig teoretisk ram.

Känner igen det där, det är så vi ser på kunskap generellt idag, som ett universellt och komplicerat problem som  överallt och ifråga om vilket kunskapsmål som helst kan brytas ner i delproblem som löses för sig och sätts samman till en fungerande helhet. Det är inte så jag ser på kunskap. Visst finns det sådana problem och kanske är det så de flesta problemen ser ut och fungerar, men inte alla problem. Problemen jag arbetar med är komplexa, vilket betyder att svaren också måste vara det. Delar man upp komplexa problem blir de visserligen mindre, men man kommer inte närmare lösningen för det, tvärtom. Den tänka kursen handlar om just sådana problem, komplexa problem, vilket etik, hållbarhet och vetenskapsteori är; problem utan givna svar. Skillnaden mellan komplex och komplicerad ser inte så stor ut och ofta används orden som synonymer, men skillnaden är enormt viktigt, ja rent av avgörande om man vill förstå livet och kunskapens stora gåta.

Något liknande gäller den experimentella etiken, en riktning som expanderat på senare år. Här kan det handla om att låta olika kategorier av försökspersoner ta ställning till dressinexemplet, som naturligtvis kan varieras på olika sätt – förslagsvis så att man tänker sig att de fem kan räddas bara genom att man med egna händer griper tag i den där ena människan och kastar ner henne på ­spåret. Naturligt nog visar det sig att försökspersonerna då blir betydligt mindre benägna att ingripa. Andra experiment har gått ut på att testa människors hjälpsamhet. Här är resultatet att personer som just har haft någon slumpmässig i och för sig alldeles obetydlig positiv erfarenhet – som att hitta en slant – är mera hjälpsamma.

Alla sätt att SÖKA kunskap och UNDERSÖKA världen, samhället, livet och tillvaron är bra. Att försöka bevisa hur det är eller uttala sig säkert om saker som rör mellanmänskliga angelägenheter, är dock vanskligt. Det ska man akta sig för. Om tillräckligt många utgår från och tar förgivet att verkligheten är komplicerad, att kultur går att räkna på eller att etik är en mätbar egenskap eller en regelstyrd kvalitet, fungerar kultur på det sättet att kontingenta överenskommelser framstår som eviga sanningar, där och då. Det är inte så det fungerar, men det verkar vara så, och perceptionen gör att den föreställningen stärks. Vi kan tycka vad vi vill, men verkligheten består av BÅDE komplicerade och komplexa problem, och för att samhället ska kunna bli hållbart behövs båda kompetenserna. Kursen jag drömmer om att få genomföra och boken som understreckaren handlar om uppmärksammar och främjar just denna kompetens, som handlar om att hantera frågor utan GIVNA svar. 

Återkommer imorgon med fortsättningen.