Etisk kompetens 2

Fortsätter tänka med Merete Mazzarellas Understreckare om den finländska filosofen Nora Hämäläinen och hennes bok ”Descriptive ethics” som har undertiteln: ”What does moral philosophy know about morality?”, vilket jag menar är en enormt viktig fråga. Är moralfilosofin moralisk; den frågan måste kunna ställas utan att uppfattas som provokation, det handlar inte om att ifrågasätta moralfilosofin, utan om att undersöka samhällets OCH vetenskapens moral. I teorin är det enkelt att vara moralisk, men i vardagens praktik är det svårt. För några år sedan fängslades (tror jag) en professor i etik för sexuella övergrepp på yngre kvinnor. Livet är inte enkelt och det levs alltid i praktiken, aldrig i teorin. På pappret och i modellerna går det att ha kontroll över processer, men aldrig i levande livet. Ska moralen bli verkligt moralisk krävs att detta oundvikliga förhållande inte förnekas, det måste istället bejakas, och då behövs kompetens att hantera frågor utan GIVNA svar, vilket är vad Hämäläinens bok handlar om.

Största möjliga lycka till så många som möjligt, är ett slags etisk formel som ger sken av att leda fram till definitiva svar på frågan om vad som är ett etiskt korrekt agerande, ett effektivt sätt att avgöra svåra frågor som tillfredsställer marknadens krav på snabba lösningar. En etik byggd på den debattens logik som jag har så svårt för. Jag söker efter en annan etik eller ett annat förhållningssätt till etik, byggd på samtalets logik. Och jag finner en lovande kandidat i Hämäläinen. Utilitarismen har jag svårt för, liksom den regelstyrda etiken. Självklart behövs det regler, men reglerna (Helsingforsdeklarationen, och FNs deklaration om mänskliga rättigheter och så vidare) är idealiseringar och beskrivningar om hur det borde vara, i den bästa av världar. Verkligheten följer dock inga regler, den bara är och den förändras i enlighet med sin egen dynamiska logik. Dessutom säger människor ofta en sak och gör sedan något annat, inte alltid, men tillräckligt ofta för att behovet av en praktiskt etik ska vara skriande. Det är inte bättre etiska REGLER som behövs och inte mer kontroller, utan en mer utvecklad och bättre spridd etisk KOMPETENS. Etik i praktiken handlar om att i stunden skapa svar på frågor utan givna svar.

Hämäläinens utgångspunkt är att moral inte är tidlös och inte heller ett specialområde, avskilt från livet i stort, utan tvärtom något som färgar allt vi tar oss för. Det hon önskar sig är uttryckligen en långt fylligare moralfilosofi, en som är inriktad på vad hon kallar det moraliska nuet. Det moraliska nuet är den gemensamma ram av handlingar och värderingar som är måttstocken för våra individuella omdömen. Det gestaltas i vardagen, i våra ­mellanhavanden med varandra varhelst vi möts, vid sammanträden, i lärarrum, på sjukhus, på kaféer, på sandlådskanten, i sandlådan. Det spelar en stor roll i medierna, inte minst i sociala medier, och i självhjälpslitteraturen. I alla de här sammanhangen kommer våra normer och värderingar till uttryck, ofta outtalat, ibland uttalat som när de blir föremål för diskussion eller för kritik.

Denna textpassage rymmer enormt mycket klokhet. Det moraliska nuet är samhällsbyggandets motsvarighet till kulturens oupphörliga tillblivelse. För att förstå samhället och förutsättningarna för förändring behöver mer fokus riktas mot det möjligheternas mellanrum som nuet utgör och där livet försiggår mellan då och sedan. Normer kommer till uttryck, de existerar inte i några dokument eller regelsamlingar. I efterhand kan man hänvisa till reglerna och reglerna fungerar som både riktningsgivare och likars för bedömning av handlingar, men etiken existerar endast i praktiken och den blir vad människor i vardagen gör den till genom att uttrycka den i kommunikativ handling. Forskningen om etik behöver, liksom så mycket annan forskning, resa sig från länstolen, ta sig ner från verandan och bege sig ut i samhället. Vill man forska om kultur och människors mellanhavanden är det ute bland folk man måste tillbringa den mesta tiden. Teoretiskt finlir kan vara stimulerande och utan högre seminarier där tankar bryts kan man inte bli en bra kulturvetare, utbyte med andra forskare och kritisk granskning av texter och tankar är viktigt, men aldrig viktigast. Inte för kulturvetare och humanister som verkligen menar allvar med sina vetenskapliga ambitioner och som faktiskt vill förstå livet på livets egna premisser.

Normer tenderar att vara synligast för dem som inte ­delar dem, vare sig det gäller selfie-kulturen, profittänkandet i företagsvärlden, medelklassföräldrars enorma upptagenhet av sina barn eller tonåringars konsumtionsvanor. Det moraliska nuet befinner sig i ständig rörelse: på några decennier har vårt samhälle genomgått enorma förändringar i allt från synen på barnuppfostran – idag finns det inte många som skulle tala för aga – till attityderna till sexuella och etniska minoriteter. Och lika viktigt: förhandlingarna och omförhandlingarna fortsätter. För många människor idag är det största moraliska dilemmat – och den största källan till självbedrägeri – hur man ska kunna fortsätta att leva sitt bekväma liv utan att sätta alltför stora ekologiska fotavtryck.

Det moraliska nuet befinner sig i ständig rörelse; en enormt viktig insikt att inte bara konstatera utan faktiskt ta till sig och integrera i sin vardag och sitt tänkande. Där, i den typen av tankar, finner jag nyckeln till förståelse för kultur. Inte för inte heter min senaste bok; Studier av förändring i rörelse, och boken före det heter: Samtal om samtal om kultur. Båda böckerna delar undertitel med ytterligare en bok som är under produktion (och som handlar om organisering): Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Böckerna handlar inte så mycket om etik, men etik är som sagt samma typ av problem som hållbarhet och även kunskapsteori, och som jag ser det hänger dessa saker samman. Hållbarhet är nyckeln till samhällets långsiktiga överlevnad, och kunskapsteorin ger oss kompetens att hantera vetenskapens verktyg bättre. Och etisk kompetens är nödvändig för att det moraliska nuet ska fungera optimalt. Kulturen är den kontext där alla tre aspekterna smälter samman till en helhet. Förändring är den enda konstanten i livet och den sociala verklighet där allt som är fast förflyktigas. Att leva i och hantera ett samhälle handlar om att lära sig förstå och hantera frågor utan givna svar.

Det som Hämäläinen kallar deskriptiv etik skulle innebära att ta sig an att beskriva och tolka hela det här enorma – och enormt komplexa – fältet. Och, inte mindre viktigt, att göra det i en anda av oförskräckt öppenhet och tvärvetenskaplighet.

Beskriva OCH tolka, inte antingen eller utan både och. Det behövs både regler att luta sig mot och kompetens att hantera realitetens avvikelser från reglerna och tillvarons komplexitet. Utan karta går man lätt vilse, men utan kompetens att röra sig i terrängen utsätter man sig för livsfara. Både och, det är oerhört viktigt men fruktansvärt svårt. Att det är svårt är ingen värdering, det är en beskrivning av verkligheten så som den faktiskt fungerar. Förmågan att tolka är viktig för samhällets hållbarhet, för vetenskapens funktionalitet och för etikens praktik. Kunskap om kultur går bara att nå med hjälp av tolkande ansatser, för kulturen är en dynamisk helhet som uppstår och förändras lika mycket i mellanrummen som hos delarna som "samverkar" i interaktionen och bidrar till förändringen. Öppenhet, ödmjukhet och samtal där olika kompetenser och intressen möts är viktiga att lära sig förstå betydelsen av. Det finns inga givna svar eller entydiga definitioner på några frågor om eller aspekter av livet och verkligheten, i alla fall inte den verklighet som människor delar och kulturen som uppstår mellan.

Självklart har det redan funnits filosofer som har eftersträvat den här sortens kulturell självförståelse därför att de förstått att våra moraliska liv ingalunda är transparenta för oss själva, att våra vanor, ideal och normsystem liksom vårt språk rymmer stora oklarheter som behöver kartläggas för att kunna undersökas. Hämäläinen lyfter fram fyra: John Dewey, Ludwig Wittgenstein, Michel Foucault och Charles Taylor.

Kulturell självförståelse är precis vad jag jobbar med. Har inte riktigt tänkt på det så förut, men det är precis vad jag tror på och strävar efter, både för egen del och för samhället. Både kulturen och vårt eget inre är dolt för oss och därför upptäcks dessa aspekter och egenskaper indirekt. Självförståelse är inget man lär sig en gång för alla och sedan slår tig till ro med, förståelsen måste följa med i och förhålla sig till förändringen. Dynamik, komplexitet och öppenhet är som sagt svårt, men eftersom det handlar om verkliga egenskaper, om hur världen och människor verkligen fungerar, må det vara hur det vill med den saken. Att det är svårt har inget med saken att göra; det är svårt att leva, men ingen som är vid sunda vätskor ger upp sitt liv för det. Frågor utan givna svar är svåra, och ännu svårare blir de när de ska tvingas in i ett utbildningssystem som bygger på regler och kontroll. Det behövs en väl utvecklad kulturell självkännedom och ödmjukhet inför tillvarons komplexitet för att förstå varför kompetensen att hantera frågor utan givna svar är så enormt viktig. Paradoxalt nog krävs det självkännedom för att lära sig förstå sig själv. Det är etikens och kulturvetarens stora dilemma.

Dewey liknade visserligen de analytiska filosoferna såtillvida att också han var intresserad av rationella grunder för moraliskt beteende, men han tänkte sig inte att de skulle konstrueras teoretiskt utan snarare sökas på empirisk väg med hjälp av samhällsvetenskaperna och psykologin. Han var medveten om att snabba samhälle­liga förändringar ställer nya krav på det moraliska om­dömet eftersom både den kunskap man förfogar över och den situation man befinner sig i är ny. Det gällde i Sokrates och Platons Aten, det gällde på hans egen tid – då handlade det om nya, snabba kommunikationer, industrialisering och stora naturvetenskapliga framsteg – och det gäller idag med internet, globalisering och överhängande klimathot. Dewey var starkt engagerad i värde­frågor men menade att man hellre än att försöka definiera begreppet värde ­abstrakt skulle studera vad människor helt konkret gör när de sätter värde på något. Det är ett perspektiv som väcker intressanta frågor kring begreppet värderingar: hellre än att uppfatta värderingar som något vi har – och talar om – borde man kanske se på hur engagemanget kommer till uttryck i handlingar.

Learning by doing, förknippar jag med Dewey, och det är en viktig insikt och aspekt att beakta i arbetet  med att utveckla etisk kompetens. Teori är också praktik, och vice versa. Både och, inte antingen eller. Tillit till handlande och tänkande subjekt är viktigt för både hållbarhet, etik och vetenskap/kunskapsutvecklande. Nuet är alltid nytt, och därför kan man aldrig lära sig först och sedan omsätta kunskapen i handling. Kunskapen utvecklas tillsammans med människorna och samhället, och helheten förändras dynamiskt. Försöken att målstyra skolan eller kvalitessäkra etiken, hållbarheten och kunskapen är vällovliga men orealistiska ambitioner som i bästa fall resulterar i resursslöseri, men som i värsta fall kan leda till att samhället vittrar söner under tyngden av en omänsklig administrativ börda. Det går att målstyra och kvalitetssäkra i teorin, men inte i praktiken; därför är vi människor dömda att lära oss förstå och hantera tillvaron samtidigt som vi tillsammans med andra lever och verkar mitt uppe i den. Det går aldrig att slå sig till ro i en föränderlig värld.

För Wittgenstein handlade det om språket, hur vi ­använder språket, lever i språket och hur filosofiska problem kan uppstå när våra ord förlorar de sammanhang som ger dem mening. Hans strävan var att föra orden tillbaka till deras vardagliga användning, att påminna sina medmänniskor om vad de i någon mening redan visste. Ett av hans motton var ”Tänk inte, titta efter!”. Att studera moral filosofiskt är inte att studera något som finns utanför en själv utan snarare att göra en resa för att komma underfund med hur man själv ser och förstår.

Sven-Erik Liedman påminde i sin föreläsning om bildning på vår kick-off om ett citat som fångar just dessa aspekter av både bildning och etik: "Vi är alltid på väg mot ett hem vi aldrig varit i", vilket på pricken beskriver även vad etik i praktiken handlar om. Även frågor utan givna svar måste besvaras, och man känner igen svaret när man hittar det, även om man inte vet vad man letar efter. Samma gäller för hållbarhet och vetenskap. Ny kunskap kan man per definition aldrig beskriva på förhand, för då är den ju inte ny. Och visste vi vad hållbarhet var hade vi inga problem. Ändå letar vi efter färdiga svar, målstyr och kvalitetssäkrar; för att vi kan, inte för att det finns otvetydig evidens för att det är så verkligheten faktiskt fungerar. Påminner om Niels Bohr, den danske fysikern som fick Nobelpris för sina vetenskapliga insatser, som lär ha sagt att människans största misstag är att hen så ofta väljer att leta efter sina borttappade ägodelar i ljuset från lampan, där det går att leta, trots att man vet att sakerna ligger i mörkret. Regler och kontrollsystem fungerar på samma sätt, som ett slags falsk trygghet. Etiken är är i praktiken, liksom språket och kulturen, LEVANDE och det är ett faktum vi har att förhålla oss till, utgå från och lära oss hantera.

Till skillnad från Wittgenstein var Foucault inriktad på såväl historia som empiri. Genom sina genealogiska ­studier av de begrepp, föreställningar och – inte minst – institutioner som genom tiderna funnits kring till exempel vansinne och sexualitet har han visat hur tidigare ­tiders moraliska ramar inte bara är främmande utan också i någon mening begripliga och hjälper oss att se våra egna motsvarigheter som ett resultat av en i många avseenden slumpmässig utveckling.

Slumpen ger förändringen dess dynamik, och alla försök att eliminera slumpen är dömda att misslyckas. Etiken och reglerna, målstyrningen och kontrollsystemen kan fungera hur bra som helst i teorin, men det är verkligheten och praktiken som räknas; det är där och i stunden, när besluten att agera si eller så faktiskt tas, som etiken visar vad den går för. Om det verkligen är en ETIK man är ute efter, om man verkligen vill förstå kulturen, hållbarheten och förutsättningar för lärande och kunskapsproduktion, är det PRAKTIKEN man måste lära sig förstå och hantera. Slumpen går inte att eliminera, den kan man bara lära sig förstå och hantera, alla försök att kontrollera är på förhand dömda att misslyckas.  

Charles Taylor – den enda nu levande av de fyra – är liksom Foucault historiskt inriktad, men då närmast på det moderna jagets historia från Platon och framåt. Liksom Foucault väcker han insikten att det som är inte är självklart, att utvecklingen lika gärna hade kunnat ta andra vägar. Han ser människan som en varelse som ständigt orien­terar sig fram värderingsmässigt och måste prioritera. I dagens samhälle kan det handla om att balansera ­mellan ohämmad individualism och omtanke om andra, mellan privatliv och medborgerligt ansvar. Det är ju fullt möjligt att uppskatta promiskuöst sex men ändå välja ett monogamt äktenskap, att i och för sig sätta värde på ekonomisk vinst men anse jämlikhet viktigare. Enligt Taylor behöver vi verbalisera snarare än tränga undan de värden som styr vår förståelse och därför gäller det att förmedla levande och engagerande bilder av deras plats i vår tillvaro. Det är inte fråga om att hävda att något är gott i absolut mening utan bara att vissa sätt att leva är bättre än andra.

Verkligheten och det levande livet består av överflöd, vilket tvingar fram behov av prioriteringar. Kulturen dynamiska förändringslogik liknar evolutionen. Det handlar inte om varande, utan om blivande, och hållbarhet är synonymt med balans. Människan är en balanserande varelse, och kulturen är den plats där balansen så att säga effektueras. Därför är marginaler, tid för eftertanke och möjlighet att göra om och göra rätt så oerhört viktig. Kan och får man inte misslyckas kommer man aldrig att lyckas. Genom att sätta ord på våra erfarenheter och mötas i samtal där tankar, åsikter och kunskaper ställs mot varandra, där man jämkar och söker balans, istället för att avgöra frågan en gång för alla genom att utse en vinnare som får skriva historien och avgöra vad som är rätt eller fel, kan en bättre förståelse för etik, hållbarhet och vetenskapens möjligheter och begränsningar nås, tillsammans. Ingenting är bra eller dåligt, gott eller ont, per definition eller för evigt; det bestäms av sammanhanget, vars betydelse alltid är avgörande. Och sammanhang förändras, dynamiskt. Därför står vi så ofta inför frågor utan givna svar, och därför behövs kompetens att hantera den typen av frågor också.

Vad alla fyra filosofer har gemensamt är att de går icke-dogmatiskt och självkritiskt till väga, att de ser att de relevanta frågorna förändras i takt med att våra liv förändras och att de uppfattar sina svar som preliminära och ofullständiga.

Fler behöver bli mer icke-dogmatiska och självkritiska, men det är svårt i en kultur som är närmast besatt av säkerhet, kontroll och system som reglerar allt fler av livets områden och aspekter.

Måste gå till ett möte nu, men jag återkommer och tänker tankarna om betydelsen och behovet av etisk kompetens till ett slags temporärt och tillfälligt slut.