För sex och ett halvt år sedan kände jag mig redo och beslutade mig då för att börja blogga på allvar. Jag hade ingen plan för projektet, utöver att skriva (minst) en bloggpost om dagen. Efter hand hittade Flyktlinjer sin form; en föränderlig form som aldrig stelnat. Här utforskas samtalet, som livsfilosofi, vetenskaplig metod och kulturteori. För mig handlar bloggandet inte om att sprida kunskap. Jag bloggar för att lära mig mer genom att sätta tankar på pränt, sprida ord på nätet och därigenom både få syn på mina egna reflektioner och andras reaktioner. Flyktlinjer är ingen megafon utan en interaktiv plats, och så är det även om bloggen inte överöses av kommentarer.
Jag finner ro i skrivandet, det var därför jag började blogga och det är därför jag fortsätter. Jag har i hela mitt liv brottats med dyslektiska problem och jag läser långsamt. Läsandet är aldrig rofyllt för mig. För att texter ska bli lästa krävs intresse, energi, engagemang och fokus, vilket det råder brist på i mitt liv. Huvudet har dock alltid varit fullt av tankar, reflektioner, analyser och omvärderingar av gamla föreställningar och tankar. Mitt intellekt är rörligt eftersom det aldrig stelnat i en form, det är inget jag valt. Länge var det tvärtom ett problem. Skolan var problematisk. Utantillinlärning och automatisering av fakta har jag aldrig lyckats med. Därför fick jag dåliga betyg, i skolan. På universitetet och i forskningen fann jag dock att det är en tillgång, liksom i bloggandet. Fast nu håller högskolan på att förändras, och vill man meritera sig som forskare är det bara standardiserade texter, publicerade i kontrollerade forum som godkänns, oavsett vad man forskar om och söker förståelse för. Trots att det aldrig varit min mening har bloggandet kommit att utvecklas till ett slags upprors- eller motståndshandling. Jag drivs av viljan att veta och förstå, inte av lust att göra karriär. Därför bloggar jag och skriver böcker. Och jag är oändligt tacksam för att mina texter läses och sprids.
En vecka kvar på semestern. Sedan återgår livet till sin normala lunk. Under sommarledigheten bloggar jag inte varje dag, bara när jag känner inspiration. Den friheten tillåter jag mig och den behövs för att Flyktlinjer inte ska bli en belastning. Skrivandet får inte bli kravfyllt. Hur länge kommer jag att fortsätta blogga? Ingen aning, det beror på. Brist på inspiration och nya uppslag finns inte, tvärtom. Ibland tröttnar jag på mina egna formuleringar, och även om kultur är ett enormt mångfacetterat ämne finns det ett begränsat antal sätt att uttrycka sig om ämnet. Rutin och upprepning är jag allergisk mot. Samtidigt finner jag som sagt ro i skrivandet. Det är en balansgång. Att bi läst inspirerar och så länge antalet läsare ökar tror jag att lusten att upptäcka nya aspekter av tillvaron och kulturen kommer att hålla igång bloggprocessen, särskilt som det för mig ofta är enklare att skriva än läsa.
Bloggandet rimmar även med min syn på lärande och kunskapsutveckling. Att blogga är att upprepa försöken att förstå, att revidera och nyansera rörliga tankar om en gemensam och föränderlig tillvaro. Skolan och samhället, liksom kulturen och kunskapen samproduceras och växer fram mellan. Sådana processer kan bloggen fånga på ett bra sätt och därför stärks jag i övertygelsen om att bloggen är ett kulturvetenskapligt kunskapsverktyg med enorm potential. Bloggen är inte en vederbörligt kontrollerad och av auktoriteter sanktionerad kanal för att sprida fakta. Bloggen är en plats att mötas på för att få perspektiv och tillsammans reflektera över kulturens föränderlighet och tendenser i samtiden som skapas gemensamt.
Detta är tankar som växt fram under årens gång och i skrivandet, det var inget jag visste när jag började. Kunskapen blir aldrig färdig, den förändras tillsammans med allt och alla liksom verkligheten den beskriver. Lärande handlar om samspel och dynamisk förändring.
Tror jag slutar här. Eller tar en paus. Återkommer med fler tankar inom kort, och nästa vecka bloggar jag som vanligt igen. Tack för att just du läser!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar