Betyg är siffror och bokstäver som kan mätas och jämföras, konkurrera om och strida för. Kunskap är något helt annat. Alla vet att det är så, att betyg är en mer eller mindre vag bedömning av något annat, att betygsättning inte är en exakt vetenskap. Ändå fortsätter vi. Betygen tillskrivs allt större betydelse på allt fler områden. Att betygen inte självklart avspeglar individens verkliga kunskaper och absolut inte säger något om framtida prestationer och förmågor som skulle kunna utvecklas bortser vi från. Det svåra, komplexa och obestämbara trängs bort från det allmänna medvetandet och allt fokus riktas mot mätandes, jämförelserna och KONKURRENSEN. Endast den eller det bästa är gott nog, och den med högst betyg antas vara bättre än den med lägre betyg; det är ju lätt att se och enkelt att kontrollera. På dessa premisser byggs ett samhälle, ett samhälle med ambitioner att vara ett kunskapssamhälle. Skrapar man lite på ytan, om man verkligen analyserar betygssystemet kritiskt och med utgångspunkt i KUNSKAPEN inser man omgående att något är fundamentalt fel. Sverige är ingen meritokrati. Sverige är en betygs- och utvärderingsfixerad mätokrati.
Samtidigt talas det om vikten av livslångt lärande, vilket bara är ord. Det handlar inte om livslångt LÄRANDE, utan om ett evigt krav på anpassning. Samhället förändras uppifrån, och sedan tvingas medborgarna utbilda sig och jämföra varandras betyg, och för att inte slås ut i den hårdnande konkurrensen om de allt färre jobben gäller det att lyckas i konkurrensen. Kunskapen betyder ingenting, den är inte målet utan ett medel bland andra.
Betyg kan liknas vid ett slags magiskt tänkande, för kan man bara uppvisa dokument där någon intygar att man kan är det detta som räknas. Någon annan kontroll av den sökandes verkliga kunskaper görs inte eftersom kontrollanterna kontrolleras, och går något fel kommer den som frångått protokollet att straffas. Även om vi vet att betyg är ett trubbigt instrument att mäta kunskap (som jag är högst osäker på om det ens går att MÄTA) med, fortsätter vi mäta, jämföra och sortera människor enligt principer hämtade från en ideal ekonomisk marknad. Vi säger att vi vill att Sverige ska vara en kunskapsnation, men tar inte frågan på allvar och orkar inte göra vad som krävs för att verkligen placera kunskapen i centrum och faktiskt satsa på lärande.
Debatten är metoden som används för att avgöra vad som är bäst, och debatter kan man vinna på olika sätt. Den som tar sin utgångspunkt i kunskap och som är intellektuellt hederlig i en debatt slits i stycken och förlorar obönhörligen. Debatten handlar om att snabbt och effektivt nå ett avslut, det handlar om utse en vinnare (som sedan själv får förklara varför hen vann) och ge sken av att den bäste segrat.
Om det verkligen var kunskap vi sökte och om det är en kunskapsnation vi vill bygga är betyg och debatter helt fel väg att gå. Är det kunskap vi söker och livslångt lärande vi värnar måste vi tänka om. Jag har länge kämpat för samtalat, just eftersom jag menar att det är ett alternativ till debatten. Och seminariet, som håller på att helt försvinna från högskolan (av kostnadsskäl och för att debatten anses mer effektiv), handlar om att låta ARGUMENT mötas i akt och mening att utveckla kunskap. Ett samtal kan inte vinnas, men alla kan bli vinnare; om målet med samverkan är KUNSKAP.
Är det kunskap vi vill ha måste vi tänka om och tona ner betygens betydelse i utbildningssystemet och utvärderingarnas roll i resten av samhället. Effektiviseringshetsen och målfokuseringen leder oss i helt fel riktning, mot mätbara resultat, destruktiv konkurrens och utslagning. Är det kunskap vi vill ha måste fler få chans att börja om och man måste kunna misslyckas. Vi måste börja lyssna på varandra, bli bättre på att samtala, analysera och kritiskt granska vad som faktiskt sägs och det som görs, istället för betyg och nyckeltal.
Det finns inga genvägar till kunskap av det enkla skälet att kunskapen i sig är en omväg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar