Fler tankar om olika sätt att se på sanning

Samtalet om mitt och andras sätt att se på sanning har fortsatt via mail, men jag vill lyfta detta och sprida tankarna till en vidare publik. Jesper Grip har även givit tillstånd att tala om att det var han som mailade mig och som här svarar. Och svaret jag fått är långt och mina reflektioner kräver också utrymme för att formuleras på ett så klart och tydligt sätt som det nu går. Det är med andra ord som upplagt för en inträngande, samtalande bloggpost där jag ska försöka göra mitt yttersta för att formulera ett tydligt svar. Grip inleder med följande ord,

Om man ska kalla det för att vi talar förbi varandra eller inte vet jag inte riktigt men för mig står det i alla fall klart att vi ser olika på både språket i allmänhet och begreppet ”sanning” i synnerhet. Och jag skulle säga att skillnaden bottnar i just vår olika syn på detta med ord och deras betydelser vilket sammanfattas väl i den andra delen av din senaste kommentar.

Du menar att det finns en skillnad mellan konkreta ord (som smör) och abstrakta ord (som sanning). Självklart håller jag med dig om att det finns olika typer av ord och att det är stor skillnad på olika typer av ordgrupper. Dels skulle man kunna göra just en uppdelning mellan vardaglig ord som ”smör” och sådana abstrakta ting som ”sanning”. Dels finns det ju en massa andra ordklasser vilka alla skiljer sig från varandra, så som verb, substantiv, bindeord etc etc.

Men det finns, vill jag hävda, en grundläggande likhet mellan alla ord och det är att alla ord är ”läten” eller ”namn” som vi sättet på företeelser. Och det betyder att det inte finns korrekta definitioner. Vårt språk är varken perfekt eller imperfekt, att mäta språk på det sätter är inte relevant. Däremot kan vår kommunikation vara bättre eller sämre mätt utifrån kriteriet i vilken grad vi förstår varandra och i detta blir frågan om definitioner central.

Håller med om detta Grip, och av ditt svar förstår jag lite bättre hur du tänker och var jag kanske är otydlig. Jag tänker så här kring ord i allmänhet och ordet sanning i synnerhet. Dels har vi ord som beskriver konkreta och abstrakta saker som existerar i världen, som smör, eller glädje. Dessa ord har en relativt tydlig motsvarighet i sinnevärlden. Det går att enas om vad som är smör, och alla har känt glädje, även om det ordet är mer abstrakt än smör och liknande ord. Sanning, menar jag dock, är ett ord som beskriver något som ännu inte existerar; det är ett undersökande ord, skulle man kanske kunna kalla det. Ett ord som används provisoriskt, i en undersökning av dess innebörd. Sådana, undersökande ord kan anta olika betydelser, och att det är själva poängen med dessa ord. När jag skriver om sanning gör jag det för att ge mitt bidrag till utvecklingen av en bättre, giltigare och mer användbar definition av ordet. Vi vet inte, men kanske kan ordet sanning i framtiden bli ett ord som kan fungera som orden smör och glädje, men där är vi inte ännu. Och därför skriver jag som jag gör; jag försöker beskriva något som jag inte har någon riktigt klar uppfattning om, och jag gör det för att uppmärksamma det faktum att det INTE råder konsensus om ordet/begreppet sannings innebörd.

Jag ska försöka att utveckla: Alla ord är alltså ”läten” eller ”namn” som betyder någonting. Med det menar jag att alla ord, verkligen alla, också har ett begrepp. Det vill säga att alla ord är de ”namn” vi sätter på den betydelse som ordet syftar på, dvs ordets begrepp.

Om vi tar vilket som helst ord i denna mening, eller i denna text, och frågar oss: ”Vad betyder X?” så är det alltid möjligt att förklara detta ord med fler ord. Om vi till exempel tar ordet ”Jag” så betyder det något i stil med ”Den beteckning som en person använder om sig själv då hen ska referera till sig själv tex i syfte att besvara en fråga så som ’Vem är hungrig?’, personen kan då svara ’Jag’.” (Jag ber om ursäkt för den otympliga meningen, jag hittade på den nu).

Jag håller med Jesper. I vardagen är det så som språk fungerar, som beteckningar på ting och företeelser, och för att samhället och vardagen ska fungera måste språket fungera och det kan språket inte göra om det inte råder konsensus om ordens betydelse. Fast i forskarsammanhang, när ords och begrepps innebörd undersöks och diskuteras måste det vara möjligt att öppna upp och reflektera över rimligheten i ordets betydelse. Och i fallet sanning är det just detta jag ägnar mig åt när jag skriver om begreppet, jag gör det i undersökande syfte, för att peka på att det inte råder konsensus kring begreppets innebörd, i alla fall inte i forskarsammanhang. Fast flyttar vi oss till en vardaglig kontext och använder ordet där är det andra regler som gäller. Där är det så klart viktigt med stringens. Kanske är det inte alltid klart vad som är vad här på bloggen. Det kan jag bli bättre på att kommunicera tydligare.

Av detta följer en oändlig regress, alternativt ett oändligt förgrenat träd där grenarna trasslar in sig i varandra. Alla ord har begrepp och för att redogöra för detta ords begrepp måste vi använda ord som i sin tur alla har begrepp och så vidare. Anledningen till att detta i praktiken inte utgör ett problem är för att nästan alla ord är oproblematiska i meningen att vi alla använder dem i vårt vardagliga språk, vi förstår dem och deras betydelser, deras begrepp, är klara för oss alla.

Att det är på det viset menar jag beror på språkets historiska utveckling. I snabbspolning har vi först djurens kroppsspråk samt senare förmänniskornas (och de andra djurens) läten. När Homo Ergaster sa ”Ouh!” och pekade menade hen ”Titta en antilop, vi fångar den”. När hens kompis så ”Oah!!” så menade hen ”Kör till, jag springer ned den så kommer du efter med en sten å slå ihjäl den”. 

Så småningom utvecklades ett mer mångfasetterat språk och som bekant fortsätter våra språk att utvecklas. De flesta ord är som de är men några får med tiden förnyad betydelse av en eller annan anledning och vi får in nya ord via kontakter med andra eller rena påhitt (jämför till exempel det språk som talades i Sverige på vikingatiden med det som talades år 1900 och det som vi talar idag – både lika och olika).

Varje barn får i sin uppväxt lära sig en otrolig massa ord. Och vi hjälper barnen när det inte hittar ordet de söker och rättar barnet när det böjer fel (”lampa” är den där grejen som hänger och lyser i taket och det heter ”gick” och inte ”gådde”). På så sätt ges vi alla en fast grund av enormt många oproblematiska ord som är basen för vårt språk och anledningen till att vi kan kommunicera med varandra.

Alla ord har alltså begrepp men vilket ord, vilket ”läte” eller ”namn”, vi sätter på en viss betydelse är av underordnad betydelse. Se bara på hur olika språk har olika ”läten” eller ”namn” på samma företeelser (Tack / Kiitos / Thanks / Merci = ”artigt sätt att bemöta en medmänniskas vänliga handling gentemot en person”).

Jag instämmer i detta, det är så jag ser på språket också. Fast det är som sagt skillnad på vardagsspråket och på orden som så att säga är under förhandling. Sanning är ett ord som används till vardags av många, och då är det avgörande att man utgår från och menar samma sak, annars brakar vardagskommunikationen samman. Fast när man flyttar sig till ett vetenskapligt, filosofiskt sammanhang hamnar saken i ett lite annat läge, tänker jag. Vill man undersöka rimligheten i olika betydelser av begreppet sanning måste begreppet öppnas upp och samtalet blir då ett annat. Där, i ett sådant samtal, måste det gå att ställa olika definitioner mellan varandra och även glida på betydelserna, för att reflektera och analysera, i akt och mening att komma fram till en bättre definition.

Samtidigt är det ett faktum att en del ords betydelse är oklar. Det kan komma sig av olika anledningar. Vissa ord kan betyda olika saker i olika sammanhang, så som ”idealism” som i ett sammanhang betyder ”ett självuppoffrande arbete för en sak man tror på” och i ett annat sammanhang är en beteckning på en ontologisk position. En del ord betyder olika saker i olika landsändar eller för olika grupper. Ytterligare andra ord laddas med olika betydelse beroende på vem som använder det, till exempel ”demokrati” som för vissa liberaler kan vara liktydigt med ”rätten att välja och välja bort på en marknad” medan det för en socialist betyder ”direkt inflytande över beslut via politiska församlingar” och för en tredje kan betyda ”institutioner som värnar medborgarnas fri- och rättigheter”, etc. För det sistnämnda fallet kan man så klart nära en from förhoppning om att många meningslösa politiska gräl skulle kunna lösas konstruktivt bara man kunde enas om vad man menar så att man sedan kan gå vidare och konstatera kring vilka sakfrågor man inte kan enas.

Kloka ord som jag också skriver under på. Fast sanning i den betydelsen jag (brukar) använda ordet handlar om något annat, menar jag. Mina tankar om sanning handlar (oftast) om att undersöka ordets betydelse, olika definitioners bärighet och användbarhet. När jag skriver om sanning vänder och vrider jag på begreppet och jag hänvisar till olika definitioner i olika poster, beroende på sammanhang. Återigen, det går säkert att bli tydligare med vad jag menar och hur jag tänker. Dina mail har tvingat mig att verkligen tänka till och jag försvarar mig inte, jag försöker förstå vad frågorna bottnar i och genom att besvara frågorna lär jag mig mer och blir bättre på att förstå.

Ytterligare en aspekt av språkförbistring är då samma begrepp får olika ord. Av en eller annan anledning använder olika personer och/eller grupper ibland olika ord för att beteckna samma betydelse/begrepp och även detta leder till missförstånd.

Ordet ”sanning” är liksom ”demokrati” ett ord som både nu och förut har olika betydelser/ges olika begrepp beroende på vem man frågar. Det är ett faktum. Och där är vi, tror jag, av samma åsikt.

Ja, här är vi absolut överens.

Men jag menar alltså att ”sanning” precis som alla andra ord är ett ”namn”, ett ”läte” som vi väljer att använda för att beteckna en betydelse. Precis som du säger så är ”sanning” ”bara ett ord”. Men till skillnad från dig så menar jag att alla försök att hitta någon typ av ”egentlig betydelse” av ordet är dödfött. Ordet sanning har den betydelse vi väljer att det ska ha.

Detta låter som en väldigt passiv inställning till mening och ords betydelse. En vanlig inställning, men som sagt en passiv och lite världsfrånvänd inställning. Det går inte att styra ords betydelse, det är helt riktigt. Folkets breda massa, användarna bestämmer ordens innebörd. Jag är dock forskare och jag söker förstå hur (kollektiv) förståelse uppstår och fungerar. Och just ordet sanning är intressant och viktigt i det sammanhanget, för ordet sanning säger något om innebörden i ordet mening. Ordet sanning har med kunskap och kunskapsutveckling att göra också. Just ordet sanning skulle jag vilja hävda är en speciell typ av ord som behöver ägnas lite mer intresse och analys än andra ord.

Jag säger absolut inte att du faller i den postmoderna, sanningsrelativistiska fällan men det finns en uppenbar risk, om man ser på sanning som något flytande och godtyckligt. Det är oerhört viktigt att hålla isär BEGREPPET och FENOMENET, det betecknande och det betecknade. Jag har inte riktigt tänkt på postmodernism på detta sätt tidigare, det är dina frågor som får mig att tänka i dessa banor. En del av postmodernismens företrädare, men framför allt belackarna, uppfattar sanning på just det sätt som du här ger uttryck för: Som något godtyckligt, i betydelsen föränderligt, socialt upprätthållet och avhängigt samhällets maktordningar. Postmodernisterna menar att sanning ÄR godtyckligt och att det inte existerar något annat än språk och språklig förändring. Det menar inte jag (jag tror heller inte att du menar det Jesper). För mig är sanning ett vetenskgpsteoretiskt begrepp vars innebörd jag undersöker för att samhället och vetenskapen bättre ska kunna förstå världen så som den fungerar i praktiken. Ordet sannings innebörd är godtycklig, på samma sätt som alla andra ords innebörd, men sanningen är inte godtycklig. Det är en avgörande och ontologisk skillnad, och därför är det viktigt att man förstår och kan hantera den skillnaden. Ordet sanning handlar (i både samhället och vetenskapen), vilket du också skriver, om relationen mellan utsagan och verkligheten. Fast man kan också undersöka begreppets föränderliga innebörd, dess funktion samt möjligheter och begränsningar. Givetvis är det viktigt att man tydligt kommunicerar vad som är vad och när man skriver om vilken betydelse.

Om jag vill att du berättar var du har gömt godiset så kanske jag kittlar dig tills du säger ”Sluta! Sluta! Jag ska berätta” och när du säger att godiset är i lådan inne i garderoben så talar du då sanning om, och endast om, detta är riktigt.

Ordet ”sanning” är för mig alltså ett ”namn”, ett ”läte” för begreppet ”En beskrivning på relationen mellan ett uttalande och ett faktum där dessa två står i samstämmighet med varandra”. Detta begrepp skulle jag lika gärna kunna benämna ”finska pinnar” eller ”varmfront” eller ”oxibakior”, men de två första är upptagna av andra begrepp och det sista verkar opraktiskt då det redan finns ett ord som vi brukar använda för nämnda begrepp. Men om debatten om ordet ”sanning” blev riktigt invecklad så kanske det skulle vara enklare att helt enkelt anta ”oxibakior” som nytt ”namn”, nytt ”läte” för begreppet. Och då skulle jag, innan jag gick för att se efter om godiset verkligen var där i lådan i garderoben kittla dig lite till och säga ”Är det verkligen oxibatior att godiset är där??!! Jag kittlar dig igen om du ljuger…” Jag vill alltså mena att ordet ”sanning” bör beteckna begreppet ”en relation mellan en utsaga och det faktum som utsagan uttalar sig om där utsagan är riktigt”.

Jag håller med om detta, och det är också så som ordet används. Sanning är ett ord som ytterst handlar om relationen mellan en utsaga och verkligheten, men det som krånglar till saker och ting är att det inte råder koncensus inom vetenskapen om hur den relationen faktiskt ser ut. Och det finns även en levande debatt inom vetenskapen om hur man ska se på och förhålla sig till både relationen och ordet sanning. Ordet bör i din avslutande mening är ett fullt legitimt bör och du är i gott sällskap när du skriver så, men det är varken upp till dig, mig eller någon annan att avgöra den legitimiteten. Och dessutom är det som sagt inte så enkelt som att man bara bestämmer sig för vad ordet ska betyda, för relationen mellan ordet sanning och verkligheten är ett av de kanske viktigaste och mest konfliktfyllda områden inom vetenskapen.

Vi behöver alltså inte ”önska oss att det fanns en konsistent och stringent definition”. Vi behöver bara bestämma oss för en definition och försöka förklara denna och sedan hoppas att alla som är med i konversationen förstår alla ord som används så att eventuella missförstånd åtminstone inte beror på att vi använder olika begrepp olika gånger vi använder samma ord.

Även detta håller jag med om, i princip. Livet och tillvaron vore väldigt mycket enklare om vi kunde enas om den här typen av frågor, men det är nu inte så som det ser ut, varken i vardagen ute i samhället eller inom vetenskapen. Alla har sin relation till, upplevelse av och tankar om kulturen som uppstår och förändras i mellanrummen, vilket gör att ord som sanning i praktiken inte är oproblematiska som de är i teorin. Just detta är mitt forskningsområde, så för mig är det enormt intressant. Det är därför jag ständigt återkommer till ordet sanning, för att jag vill förstå både hur ordet fungerar och används i praktiken och hur det kan definieras och användas i teorin. Transparens och tydlighet är viktigt, liksom den här typen av samtal. Jag hoppas att jag besvarat frågan och att det går att förstå vad jag menar, om inte lovar jag att fortsätta försöka. Det är svårt, men just därför viktigt att försöka och att inte ge upp. Verkligheten är som den är, inte som vi människor vill att den ska vara.