Framtiden finns inte, den blir. Och beroende på hur vi, det vill säga det stora flertalet tänker om och föreställer oss framtiden påverkas tillblivelsen. Framtiden går inte att räkna på, tillblivelsen följer sin egen (avsaknad av) logik. Tankarna om framtiden, majoritetens samlade farhågor och förhoppningar skulle tillsammans med slumpen kunna sägas rymmas inom det filosofen Gilles Deleuze benämner virtualitet. Det spelar roll hur man tänker, vad man önskar sig och oroar sig för. Framtiden är öppen och slumpen spelar en viktigt roll för blivandes, men utan handling kommer det virtuellas överflöd aldrig att filtreras genom nuers snäva fönster och realiseras. Framtiden måste vi räkna med, men det går inte att räkna på den. Framtiden är öppen.
Sloterdijk har gett över 300 intervjuer i tysk och internationell press där han kommenterar sitt tänkande. Han ser intervjuer som ett sätt att marknadsföra sitt varumärke som intellektuell. I likhet med Slavoj Zizek har han lämnat det akademiska elfenbenstornet och gett sig ut i samhälls- och kulturdebatten. Samtidigt betraktar han intervjuer som en subgenre till essän, ett sätt att pröva nya idéer. På så vis blir intervjusituationen även en filosofisk plattform. I allt han gör och säger försöker han diagnostisera eller snarare psykoanalysera vår samtid genom sitt hyperboliska tänkande. Medlet är provokation och omformulering av problem. Det är ett sätt att hålla tanken levande och i rörelse.Så här vill jag se på bloggandet också, som ett sätt att testa idéer. Jag drar mig inte för att tänka högt eller publicera hugskott. Här leds inget i bevis. På Flyktlinjer produceras tankar och sätts ord på pränt. Bloggen är ett slags intervjusituation, eller ena halvan av ett samtal. Vill inte säga att jag diagnostiserar samtiden, men jag testar olika tankars bärighet och undersöker förutsättningar för förändring. Det är kulturen blir till och förändras, genom ömsesidigt intresse, gemensamma tankar och kollektiv handling. Bloggen är ett snabbt medium och här kan tankar hållas levande och intellektet rörligt. Kulturvetenskap ska inte bedrivas isolerat från kulturskaparna. Jag lever och verkar mitt i mitt studieobjekt, och vill hålla kunskapen och vetenskapen levande.
2016 utkom ett urval av Sloterdijks intervjuer i boken med den talande titeln ”Selected exaggerations: Conversations and Interviews 1993 - 2012”(Polity Press). Den kan läsas som en introduktion till hans filosofi. Mycket kretsar kring problematiken att vara en intellektuell i vår tid. Han är en medial filosof samtidigt som hans filosofi kritiskt granskar medier.Känner igen mig i dessa ord. Jag har vuxit upp med en far, men aldrig revolterat. För att göra revolt tror jag man måste känna sig trygg och hemma, vilket jag aldrig riktigt gjort någonstans. Utom möjligen här på det virtuella rum som Flyktlinjer utgör och som blir till och förändras i enlighet med mina infall och reaktioner på det som händer omkring mig. Jag undervisar inte så mycket som jag försöker förklara för mig själv, och jag uttrycker mig sällan bestämt om något. Jag har åtminstone aldrig en över tid beständig uppfattning. Att sätta ord på tankar kan kanske uppfattas som bestämdhet, men den är bara temporär. Jag skriver för att lära mig mer och för att bli bättre på att förstå, inte för att sprida sanningar om hur det är. Som sagt, framtiden är inte, den blir; delvis genom att man reflekterar över den, tillsammans.
I den inledande intervjun får Sloterdijk frågan vad som motiverar hans energiska produktivitet. Han svarar att han har en inre arkivarie som ibland dikterar vad han ska skriva. Det låter som Sokrates demon. Metoden går ut på att se och förklara världen för sig själv och andra som en okänd storhet. Det är uppgiften för en intellektuell idag. Han betonar gärna att han växte upp utan far, en situation som befriade honom från fadersuppror. Tänkandet kunde vandra fritt i västerländska och österländska traditioner.
Sloterdijk anser att samtiden är sjuk och har varit det sedan katastrofen 1914, följd av den ännu större katastrofen 1939. Med Kierkegaards termer är det en sjukdom till döds både på det individuella och det kollektiva planet. Botemedlet heter kognitiv libido, det lustfyllda praktiserandet av den hyperboliska intelligensen som skapar ett globalt medvetande och en global etik. Det gäller att arbeta för ett samhälle och en kultur som anländer. Sloterdijk kan ses som en filosof för en sekulär parousia – anländandet av den nya människan och det nya samhället. Vägarna ut ur vår katastrofala samtid leder till ankomsten till en annan civilisation där människor befriats från livets bördor genom teknologi. Sloterdijk uppfattar teknologi som civilisatorisk.Framtiden anländer, och beroende på hur vi ser på den och tänker kring den förändras den. Dagens poltik är trist och ihålig. Den handlar om att försöka målstyra samhället och all offentlig verksamhet, istället för att försöka skapa något nytt och bättre tillsammans. Inget gör mig så deprimerad som talet om reformer finansierade krona för krona, vilket är ett uttryck en idealiserad realism som gör att politiker idag inte vågar formulera några visioner och får all politisk vilja att förändra att framstå som suspekt. Ett annat samhälle är alltid MÖJLIGT, men det krävs enhet och gemensamma ansträngningar för att realisera det. Tror vi att fritiden redan är intecknad, att framtiden är en plan som realiseras eller en lagbunden, linjär förändring som går att sia om och räkna på förlorar samhället sin vitalitet. Livet blir en börda och samhället en trist jakt på effektivitet för effektivitetens skull. Det behövs alternativ till den dödstrista synen på vad som är möjligt. Sanningen är att ingen vet var gränsen för mänsklig samverkan går. Ingen vet vad enskild och grupper av människor är kapabla till, om de försöker och vill. Det behövs fler olika bilder av framtiden, och dessa måste skapas. Fantasi och kreativitet ger samhället liv. Hyperbol filosofi är därför i högsta grad levande och realistisk, just för att den inte utgår från det som är, utan för att den utmanar varat och överskrider det givna.
Den längsta intervjun i ”Selected exaggerations” har rubriken ”Questions of fate: A novel about thought”. Sloterdijk säger där att dagens människor måste utveckla en ”existentiell kompetens” för att handskas med vår turbulenta omvärld. Han refererar till sofisternas och stoikernas etik som går ut på att lära människor att aldrig vara hjälplösa inför livssituationen. De måste lära sig en uppsättning av praktiker för att kunna uthärda ödets slag. Idealet under antiken var en människa som visste hur hon skulle handla i alla nödsituationer. Människan definierades som den varelse som hade existentiell kompetens. Märkligt nog påminner idén om Donald Trumps uppfostran. Hans far, affärsmannen Fred Trump, ville att sönerna skulle bli ”winners” i livskampen och han gav dem en tuff uppfostran. Äldste brodern fick problem med spriten och begick självmord. Donald blev en vinnare som tog över faderns fastighetsföretag.Hjälplöshet är en inställning, en syn på sig själv och samhället. Den synen håller oss och samhällsutvecklingen tillbaka. Realisten igen, som ser drömmar och visioner som meningslöst flum. Det är konservatismens rädsla för förändring som talar; övertygelsen om att allt är som det måste vara och inrättat till den bästa. När Jimmie Åkesson står i Almedalen och talar om att det är känslan som räknas, vill han sprida misstro och rädsla bland befolkningen. Hotet kommer dock alltid inifrån; inifrån samhället genom populistiska och alarmistiska pariter och strömningar, och inifrån oss själva i form av rädsla och uppgivenhet. Hållbarhet handlar för mig att förbereda sig på det bästa, men förvänta sig på det bästa och hoppas på mycket mer än så. Vi måste bryta oss loss från realismens bojor. Verkligheten är ändå som verkligheten är, och ingen känner dess absoluta gränser. Låt oss göra ett försök, är mitt motto i livet. Låt oss se vad vi kan åstadkomma tillsammans.
Seneca skrev i ett av sina brev att vi föds utan kallelse eller mål. Det är en ny form av fatalism då det gäller att tåla ödets slag och dö med värdighet. Existentiellt sett är människan en gladiator som måste kämpa för överlevnad. Segern är att stående kunna gå vidare till nästa kamp på liv och död. Att förbli stående efter kampen med ödet blir en existentiell dygd. Åskådarna gör kampen till ett skådespel. Det tragiska blir på en gång insikt och katharsisk underhållning och döden en atletisk händelse. Gladiatorn är vältränad och skicklig på hanteringen av vapen. När han faller, är det för en överman som är ännu skickligare på att hantera vapen – ödet och döden.Jag tänker att ett liv värt att leva är ett liv värt att dö för. Livet handlar inte om att bli en vinnare, utan om att uppleva så mycket som möjligt på egen hand och tillsammans med andra. Livet blir rikare och samhället mer hållbart om man man hjälper varandra och tar hand om dem som behöver hjälp. Att stänga in och bygga murar löser inga problem, det skapar problem.
Att vara atletisk både i fysisk och andlig mening bildade även ett ideal i det kristna klosterväsendet. Lidandet sågs som en konst och mästaren på denna konst var Kristus. Mystikern var atleten i fråga om att övervinna egot och subjektiva begär. I boken ”Weltfremdheit” från 1993 undersöker Sloterdijk olika västerländska och österländska traditioner för världsfrånvändhet. Ett nytt ödesbegrepp behövs i våra dagar. Men det rör sig inte om ett öde som räddar utan ett öde som gör oss till atletiska gladiatorer i tillvarons gladiatorspel, eller till kristna atleter.Vi ska alla dö någon gång. Att möta döden med trygghet om att man gjort vad man kunnat, både för egen del, för att fylla livet med så mycket mening som möjligt, och för samhället, för att göra det mer hållbart och inkluderande. Genom meditation och reflektion kan man göra sig medveten om att och hur man är del av mänskligheten, och i den tanken finns förtröstan. Jag och alla andra kommer att dö men mänskligheten lever förhoppningsvis vidare. Det ser jag som ett slags ödesbegrepp och jag kan känna trygghet i den tanken. Att vara en intellektuell gladiator handlar inte om att vinna alla debatter utan om att berika alla samtal man är del av och att vara rörlig i sitt intellekt. Tillvaron är ett spel, men det finns inga motståndare, bara medspelare och tillsammans kan vi besegra missmodet och bejaka framtidstron som hindrar och förstör.
Sloterdijk citerar Nietzsche som låter Zarathustra säga: ”En smula vishet är nog möjlig; men denna saliga säkerhet fann jag hos alla ting: att de ännu hellre dansa på tillfällighetens fötter.” Dessa ord förkunnar början på det moderna tänkandet genom bejakandet av det slumpartade som också är ett ödesbegrepp. Världen utgör ett slumpspel och det gäller att vara en skicklig spelare. Kanske en machiavellisk spelare som griper tillfället i flykten. 2000-talets människa kommer att göra viljan att födas, att komma till världen, till det primära. Existensen består inte av en serie dödar utan av en serie födslar. Men det förutsätter en vilja till förändring som inte motiveras av omvändelse och frälsning. Istället premieras ett bejakande av existensen som sådan, en ansvarsfull omtanke som främjar det goda livet. Det kräver träning och övning, en sorts existentiella idrottare som toppar sin form för att konfrontera ödet att vara människa. Valet av tränare blir då avgörande. Men var finns de goda tränarna?Kunskap är viktigt, men utan vishet blir det svårt att sortera överflödet av information och avgöra vilka fakta man ska förlita sig och bygga framtiden på. Lika viktigt är dock öppenhet för slumpens spel och att man kan ha fel. Ödet bestämmer inte våra liv, men påverkar möjligheterna till förändring. Ödet är något man måste acceptera och förhålla sig till, inte något man tror på eller förlitar sig på. Ansvarsfull omtanke är en inställning man kan ha, och det är ett sätt att främja eudaimonia och goda livet. För att leva ett lyckligt liv måste man våga konfrontera ödet att vara människa, ödet att vara jag och acceptera livet och verkligheten, samtidigt som man försöker förstå och överskrida dess begränsningar. I citatet talas det om valet av tränare och hur viktigt det är, men det behöver inte vara någon speciell, det kan lika gärna handla om inre bilder och föreställningar. De goda tränarna finns mitt ibland oss och inom oss själva, om vi vill och väljer att se så på saken.
Relaterad till problemet att hitta en lämplig tränare är Sloterdijks distinktion mellan en individuum revelatum, det kända och medvetna jaget med sin livshistoria, och en individuum absconditum, det okända och framtida jaget med en öppen livshistoria. Människor lever mellan dessa båda jag och utmaningen är att helt och hållet bli individuum absconditum. Det kräver en attityd av hybris, en revolt mot den givna ordningen. Det är just denna attityd som rätt kan träna människan, som kan få henne att komma i form för att bli en kommande människa. Sloterdijk talar på ett ställe i sina intervjuer om nödvändigheten av att uppfinna en ny myt för Europa. Det är myten om individuum absconditum, den kommande människan. Inte helt olikt Donald Trumps vision om att göra ”America great again”.Nietsche talade om övermänniskan, vilket är ett begrepp som missuppfattats på så många olika sätt. Att nämna Donald Trump i dessa sammanhang tycker jag är olyckligt, för han kanske ser sig som en övermänniska, men hans och andras grandiosa föreställningar om sig själva uppnås genom fejk news, alternativa fakta och rena lögner. Övermänniskan eller individuum absconditum väljer jag att tolka på andra sätt. Övermänniskan ser jag som en MÄNNISKA som genom bildning och erfarenhet lyft sig över det mänskliga, eller snarare det biologiskt givna. Övermänniskan är med andra ord lika mycket människa som alla andra. Det handlar inte om en människa som står över och som ser ner på andra människor. Övermänniskan överskrider det som är givet på förhand och ett sätt att göra det på eller med hjälp av är bildning. Genom att tillägna sig kunskap och genom att utveckla förmågan till kritiskt tänkande kan alla sträva efter att lyfta sig över och ta sig bortom det som är givet och känt. Det handlar om en tro på och kärlek till människan. Nietzsche låter Zaratustra förkunna: "Övermänniskan är jordens mening!", och det är viktigt att lägga märke till. "Förbliven jorden trogna", säger han vidare. Och vad är det om inte starka och tydliga argument för hållbarhet? Jag väljer att se orden på det sättet i alla fall.
Det mänskliga, det givna, biologin. Det som är, det är en sida av människan. Men det finns en annan sida också: viljan att lära och förmågan att förändra. Människans historia är en historia av överskridande av det mänskliga och det är detta Sloterdijk och Nietzsche vill locka till, det är i alla fall så jag läser och använder deras tankar. Och båda föregår med gott exempel. Båda har studerat och lärt sig massor och delar med sig och tänker högt. Ingen av dem försvarar sanningar utan rör sig hela tiden och söker ständigt ny kunskap, tillsammans med resten av mänskligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar