Att få möjlighet att välja själv, efter eget huvud och utan att nån annan lägger sig i och har synpunkter; det finns något enormt lockande i det. Friheten, den totala friheten, vem vill inte ha del av och smaka på den? Fast bara för att det är lockande och för att många vill är det inte självklart att det går att bygga ett hållbart samhälle på den tanken. Verkligheten är och fungerar som den gör och det kan ingen mänsklig vilja i världen ändra på. Bara en vetenskap, en politik och en kultur som anpassar sig efter verklighetens betingelser kan överleva på sikt. Populism är som att kissa i byxorna när man fryser, det blir varmt först men sedan blir det kallare och kräver sanering. "Det är känslan som räknas", säger Åkesson, och så är det kanske, men om det är den politiska kompass man söker sig fram i samhället med hjälp av kommer man snart vilse och sedan kostar det att ta sig tillbaka till ett hållbart tillstånd.
Kanske skulle valfrihetstanken kunna fungera om verkligheten var konstant och om alla val man gjorde gällde tills man ändrade sig, men så är och fungerar det inte. När jag väl bestämt mig för vilket telefonabonnemang som är bäst för mig och har slagit mig till ro med känslan av att jag nu äntligen fått vad jag ville ha, det bästa, står det inte på förrän bolaget skapar nya abonnemang, köps upp och förändrar villkoren, eller också dyker det upp en konkurrent som förändrar marknaden. Ska jag få det jag vill ha måste jag därför hela tiden bevaka mina rättigheter, och det gäller så klart inte bara på telemarknaden, det gäller på elmarknaden, skolmarknaden, kreditmarknaden, utbildningsmarknaden och så vidare.
Överallt, på respektive marknad, ligger företagen hela tiden ett steg före eftersom företagen endast behöver hålla koll på sin egen verksamhet och på konkurrenternas. Eftersom företagen av valfrihetsparadigmet tvingas konkurrera blir telemarketing allt viktigare och det handlar om att försöka stressa kunderna att ta beslut, snabbt (nu, på telefon) med utgångspunkt i de fakta som försäljarna väljer att dela med sig av, vilket föga förvånade är just den fakta som får just deras företag och produkterna man erbjuder att framstå i bästa dager.
Det räcker alltså inte att ha koll på sina egna valmöjligheter, man måste även ha koll på hur väl erbjudandena som man bombarderas av står sig i relation till avtalen man redan ingått. Valfrihetens försvarare lovar individen full kontroll, men det är inte så det fungerar i praktiken. Telefonen ringer hela tiden och jag tvingas ta ställning till saker jag inte vill ta ställning till. Valfrihet att avstå från valfrihet finns inte, för så är det bestämt. Fast av vem, och med stöd i vilka argument? Hur hamnade vi här, och är det bättre idag än innan alla avregleringar? Känner sig fler friare och har människor generellt i sin vardag med tid över till att ägna sig år vad de vill? Jag tror inte jag är ensam om att känna mig stressad över alla påtvingade val, över att vara jagad av telefonförsäljare och den ständiga oron över att ha tagit fel beslut. Jag kände mig mer fri innan jag tvingades välja telefonabonnemang (där valet bara handlar om pris, som jag ständigt måste bevaka för att inte bli en förlorare), elavtal (vilket höjt priserna för alla), skola, vård och en massa annat som jag tycker borde vara något man kan enas om och sedan tillsammans kämpa för kvaliteten i sådant som kan sägas utgöra grunden för ett gott liv, sådant alla behöver.
När alla kämpar för att optimera sina egna chanser kommer företagen att få ett oproportionerligt maktövertag och alla riskerar att bli förlorare. Och när allt mer av den vakna tiden, för allt fler, måste ägnas åt att bevaka sina egna (ekonomiska) intressen kommer allt mer av livet och tillvaron att handla om jag och mig och mitt. Valfrihetssamhället fostrar egoister och djungelns lag kommer att gälla på allt fler områden. Ju mer valfrihet som påförs och ju fler beslut som var och en måste ta, desto mer närmar vi oss ett slags stenålderstillstånd där var och en är sin egen lyckas smed.
Mänsklighetens alla framsteg är kollektiva och bygger på samverkan. Världens högsta byggnad, längsta bro, vackraste palats, modernaste och mest osänkbara skepp; rymdresor, högkulturer, akademier och så vidare är inte en människas verk, utan kollektiva skapelser. Drömmen om valfrihet är en naiv och omogen dröm om att alla andra ska anpassa sig efter mig. Det är lätt att inse det, lätt att räkna ut att det finns en uppenbar risk att man blir ensam och utlämnad åt sig själv om man väljer valfrihet på livets alla områden framför gemenskap, trygghet och tid att tänka efter. Kunskap kräver eftertänksamhet och reflektion, analytisk förmåga och tid. Tid som inte finns idag, tid vars brist man försöker kompensera med effektivitet, styrning och olika kvalitetssäkringsmetoder. Fast allt det där är proteser och hjälphypoteser vars enda syfte är att hålla fast vid den fåfänga drömmen om valfrihet på livets alla områden.
Låt mig avsluta med att jag inte propagerar planekonomi, jag är inte mot valfrihet. Konkurrens är bra på väldigt många områden, men inte på alla. Blandning, balans och reflektion, anpassning till verkligheten och uppmärksamhet på vad som leder mot och vad som leder bort från hållbarhet. Bara så kan man skapa ett samhälle där det stora flertalet kan leva lyckliga och tillfreds, här och nu och utan stress, tillsammans. Jag kan aldrig bli en vinnare på egen hand, inte i livet eller samhället, för det är inte så livet och samhället fungerar. Inom idrotten fungerar den tanken, men inte i samhället. Allas kamp mot alla andra var det länge sedan människan gav upp, och däremellan ligger hela mänsklighetens historia. Låt oss ta vara på det arv vi har att förvalta. Låt oss gemensamt bygga ett samhälle som är bra för alla, för bara så kan vi bli vinnare. På egen hand är vi rön för vinden, vare sig vi tror det eller ej, för så fungerar verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar