Jakten på sanningen om sanningen 1

I går publicerades en högintressant artikel på Under Strecket (skriven av Torbjörn Elensky) som verkligen satte igång tankar. Den handlar om sanningen, eller om en grupp intellektuellas jakt på sanningen, nämligen den så kallade Wienkretsens arbete under mellankrigstiden. Jag har skrivit mycket om just sanning här på bloggen, inte för att driva någon egen linje utan för att lära mig mer och för att förstå bättre. Jag vet inte, jag söker kunskap om såväl kunskapen som kulturen där den uppstår. Jag är forskare och närmar mig världen och kunskapen med forskarens blick, och en en öppen och sökande inställning där allt omvärderas i ljuset av ny kunskap.

När jag föreläser om vetenskapsteori och vetenskaplig metod brukar jag alltid börja med att tala om sanningen och om vilka sätt som finns att avgöra om något är sant. Mig veterligen finns bara tre sätt, och det ena är att jämföra det som hålls för sant med iakttagbara (mätbara) förhållanden i världen. Den andra sättet är att använda logik och analysera påståendets koherens, det vill säga hur väl utsagan hänger ihop. Och så finns det ett tredje sätt och det handlar om funktion, ett pragmatiskt förhållningssätt. Fungerar det som sägs kan det antas vara sant. Den sista kriterier för sanning är det jag själv finner mest användbart inom det omred där jag söker kunskap. För att visa att det jag talar om inte är sanningen om sanningen, för att få studenterna att förstå att det handlar om vetenskap och för att få dem att försöka tänka som forskare brukar jag tala kort om vetenskapshistorien, om striden mellan Empirister som David Hume och Rationalister som René Descartes och Baruch Spinoza. Som jag förstår det kom företrädarna för dessa skolor aldrig överens. Man kunde inte enas om hur man når sanning. Antingen når människan kontakt med sanningen genom sinnena (empirism) eller genom intellektet (rationalism), och aldrig mötas de två. Filosofen Immanuel Kant fann dock ett slags medlande väg mellan genom att tala om världen och tingen i sig, och världen och tingen för mig. Han, brukar man säga var den som lade grunden för den moderna humanismen och senare för fenomenologin som studerar människans upplevelser av världen. Och, ja, där står vetenskapen fortfarande och stampar. Frågan är inte löst. Det är meningslöst att strida om ifall positivismen eller hermeneutiken är det bästa sättet att söka kunskap, för båda är lika viktiga och användbara. Vad är är bäst beror på vad man undersöker och vilken typ av kunskap man söker. Därför ligger det pragmatiska sanningskriteriet mig så varmt om hjärtat, för jag ser det som ett slags samtalande inställning till kunskap, till skillnad från hermeneutikers och positivisters (som så klart ingen kallar sig, men som ändå fungerar som bild av de olika lägren) eviga debatter om vem som har rätt, egentligen. När jag säger att jag är postmodernist är det inte ett påstående om världen, utan ett förhållningssätt till kunskap. Jag är inte anhängare av Wienkretsen, men jag finner deras arbete enormt fascinerande och lärorikt.

Sanningen är inte så enkel som vi tror. Vetenskaplighet handlar i hög grad om att avgöra vilka utsagor som är meningsfulla. Men i våra försök att skapa mening i tillvaron, och förklara världen för oss själva, lurar hela tiden språket på oss, med fällor som drar in oss i meta­fysiska och fruktlösa filosofiska diskussioner, om saker som strängt taget inte äger någon verklig existens, utan som uppstår i vårt betraktande av världen. Detta glapp, som kan uppfattas på många olika sätt, gav Immanuel Kant impulsen till tanken att vi bara upplever världen via våra sinnen, och aldrig når fram till tinget i sig.

Vetenskap är allt annat än enkelt. Det är bland annat därför som jag oroas över utvecklingen i akademin som handlar om att söka efter ett enda sätt, det bästa sättet att söka kunskap. Vetenskap kan aldrig bevisa något, vetenskap handlar om att söka kunskap och det är en mänsklig verksamhet, med allt vad det innebär av både problem och förtjänster, utmaningar och framsteg. Så fort man står sig till ro med övertygelsen om att man funnit svaret, knäckt koden eller hittat den enda möjliga metoden slutar man vara i vetenskapen, eller det är i alla fall min övertygelse. Ett vetenskapligt förhållningssätt till kunskap är inte förenligt med tvärsäkerhet, vetenskap handlar om att söka kunskap. Målet med sökandet kan absolut vara sanningen, det jag har inga som helst problem, det är anspråken på att ha funnit den som är problematiska. Kant hittade inte sanningen, han upplöste en meningslös debatt mellan två vetenskapliga läger som liknade förhållandena på västfronten under första världskriget där man grävt ner sig i skyttegravar och för länge sedan slutat lyssna. Kant öppnade upp för och presenterade verktyg för ett konstruktivt samtal om vad som skulle kunna fungera. Vetenskap handlar om samhället, om livet och framtiden, om att lära sig hantera tillvaron och därför är det förödande att fastna i destruktiva debatter som bara handlar om vem som ska få rätt, inte om att lära sig förstå kunskapens gränser och möjligheter. Kant är viktig för han introducerade människan i den vetenskapliga ekvationen.

Det kan också sägas ha inspirerat de konstriktningar för vilka perceptionerna och människans inre värld är centrala, impressionism och symbolism såväl som till exempel kubismen, som blomstrade samtidigt som den nya fysiken bröt igenom och kullkastade alla våra givna uppfattningar om världen, rummet, tiden, oss själva och universum. ­Albert Einstein blev det tidiga 1900-talets första vetenskapliga superstjärna, men där fanns flera, som filosofen och matematikern Bertrand Russell, fysikern Max Planck och så småningom, efter första världskriget, Ludwig Wittgenstein.

Postmodernismen liknar kubismen på många sätt, för det handlar om att undersöka alternativa sätt att se på kunskap och verkligheten. Wittgenstein var inte postmodernist, men som filosof är han och hans arbeten enormt intressanta. Även om han inte skrev särskilt mycket är han unik inom filosofin och vetenskapshistorien i så motto att han givit upphov till två olika vetenskapliga skolbildningar. Hans tidiga arbete, hans avhandling Traktatus logico philosophicus, var viktig för Wienkretsen och deras logiska positivism som är ett slags empirism. Verkligheten finns och sanningen är absolut, det är utgångspunkten. Tillbaka till tiden och förhållandena innan Kant alltså, vilket är en illustration så god som någon av vetenskapshistorien och det faktum att det handlar om mänsklig utveckling, inte om avtäckande av en i världen nedlagd sanning. Wittgenstein menade att han med sin avhandling upplöst problemet och därmed avskaffat behovet av mer filosoferande kring kunskapsfrågan. Fast han tänkte om, och ägnade den senare delen av sitt liv åt att undersöka språket och människans uppfattningar av världen. Till skillnad från Kant löste han inte problemet eller medlade mellan de olika lägren, han rörde sig under sitt liv mellan dem och utforskade båda.

Där tar jag paus och återkommer inom kort med fler tankar.