Mitt tal i kyrkan 2

Några av de klokaste människorna jag mött på min resa genom livet har varit präster. Inga dogmatiska, svavelosande och gravallvarliga präster, utan präster med ett öppet sinne som förstår skillnaden mellan tro och vetande och att det inte handlar om antingen eller. Ett liv är bara levande om det fylls av mening, och mening existerar inte i sig själv, den måste skapas. Gud är ett sätt att se på och närma sig frågan om mening. Samtal vill jag se att som ett slags meningsskapande praktik som krävs för att balansera vetenskapliga konstaterandens iskyla. Livet är ett dynamiskt spel mellan form och innehåll och i mötet mellan uppstår meningen med allt. Tron vill jag se som ett slags kompass, ett verktyg att orientera sig i terrängen med hjälp av. Präster som förstår det är just därför ofta klokare än ateister som kategoriskt tar avstånd från en bild av troende som passar deras syften, och bestämt hävdar att livet saknar mening och att man måste acceptera vetenskapen som den enda vägen. Det är ett slags fundamentalism som jag finner minst lika problematisk som bokstavstroende. Religionens historia sträcker sig ända tillbaka till mänsklighetens gryning och det är på den grunden som vetenskapen vilar eftersom vetenskapen till dels i alla fall har övertagit kyrkans struktur och maktanspråk. Sammanhanget jag talade i hette Katakomb av just det skälet. I katakomberna under kyrkans och akademins katedraler kan man mötas för att utbyta tankar om livets olika aspekter, utan krav på att komma överens och endast för att lyssna och lära sig mer. Det är vad jag har gjort, många gånger genom åren; dels när jag läste religionsvetenskap och kristendomens historia, dels när jag mött och samtalat med präster i olika sammanhang. I katedralerna debatterar man för att få sprida den rätta läran, men i katakomberna samtalar man för att nå ömsesidig förståelse.

Sökandet efter kunskap, som jag tror på, handlar inte om att leda något i bevis. Sanning för mig är det som fungerar, och den synen på kunskap, föreställer jag mig, är giltig även på trons område. Tänk om fler kunde tänka så, både troende och ateister. Tänk om samhället blev mer lyssnande och mindre debatterande. En mer lyssnande syn på både tro och vetande skulle underlätta arbetet inom både naturvetenskap, humaniora och teologi, tänker jag. Antingen fungerar svaren på frågorna eller också inte. Vore det så vi såg på kunskap spelade det ingen roll hur man kommer fram till svaren och fokus skulle riktas mer mot framtiden, mot det som skulle kunna bli. Jag talade kort om min syn på kunskapskompetenserna inom respektive område och sa att inom naturvetenskapen vet man, inom humaniora tolkar man och inom teologin tror man. Tre olika vägar mot olika typer av svar, som alla behövs för att bygga ett hållbart samhälle. Vi ska alltid sträva efter så säkra svar som möjligt, på alla frågor, men verkligheten är allt för kopplen för att fångas med en enda metod och frågorna som uppstår längs vägen är allt för komplexa för att kunna besvaras tillfredställande med hjälp av en enda typ av svar. Även om tolkning är den metod jag skolats i och känner mig mest hemma med är jag lika intresserad av vetande som jag är av tro. Därför ligger mig samtalet så varmt om hjärtat. Samtala gör man inte för att komma fram till bestämda svar, samtala gör man för att nå ömsesidig förståelse, tillsammans.

Kommen så här långt in i mitt tal började jag släppa manus lite, och tillät mig köra på inspiration. Det slog mig att kunskapen kan ses som ett slags treenighet. Vetandets motsvarighet till Gud fadern, sonen och den helige ande skulle då kunna vara: Fakta, förklaring och förståelse, i samverkan med veta, tolka och tro. Samtalet vill jag se som ett sätt att temporärt förena det oförenliga, som ett sätt att hålla samman livet som hela tiden trotsar alla försök att fånga det en gång för alla i en enda teori som förklarar allt och alla. En mer samtalande syn på kunskap handlar om att närma sig vetande med respekt för allt som inte går att veta och med utgångspunkten att vetandet liksom verkligheten är ett slags multiplicitet som inte går att definiera mer precist än: Fler än en men färre än många. Verkligheten är komplex, inte komplicerad. Därför behövs både kompetens att veta, tolka, tro och förmåga att mötas mellan. Verkligheten och livet är inte, det blir till. Kulturen är det som händer medan vi är fullt upptagna med att få vardagen att fungera.

Tog upp en ny tanketråd: Internet är ett slags katakomb en öppen och odefinierad plats skapad för möten mellan både likar och oliktänkande. Det var på nätet som jag fick kontakt med Josef och det var där jag upptäckte Freestyle Christianity, vilket gav mina tankar om religion nytt bränsle och fick mig att inse hur många bryggor det finns mellan vetenskapens och trons domäner. Alexander Bards och Jan Söderqvists bok Synteism är också fylld av tankar på samma tema. I en intervju om boken säger Bard följande:

Han kallar synteismen för ”en tro för icke-troende”, som vill återövrera mening, sammanhang och tron på något. Och kanske är den nya guden internet. 

– Att rädda planeten kommer gå till så att sju miljarder människor går omkring med små appar där de hjälper till att fixa problemen. Teknologin kan vara räddningen, framförallt kommunikationsteknologin och den fria nya världen där man delar på allt. Internet är en gud vi alla kan tro på – en gud för vår tid. 

Men att internet skulle vara Gud är bara en av flera olika idéer, han vill gärna se fler förslag. Synteism betyder ”den Gud vi skapar”. Och vi behöver en gud, eller utopi, som enligt Alexander är samma sak. 

I sin senaste bok kopplar Alexander samman rörelsen för ett fritt internet med miljörörelsen och menar att de är sidor av samma mynt. Det är människor som vill hitta ett större sammanhang, en ny berättelse och ideologiska aspekter som handlar om vilka rättigheter som ska finnas i denna nya värld som vi skapat. Det handlar om att ”hacka om” systemet, i allt från befintliga politiska maktstrukturer till betalningsmedel (Bitcoin). Det är en kultur där vi delar på allt – kunskap, information och arbetskraft.

Jag pekade i talet på #jagärhär, som är ett slags virtuell motkraft till hatet som växer i kommentatorsfälten. Det är ett projekt som bygger mer på tro och kärlek än på fakta, och det visar hur viktigt det är att förstå och utveckla kompetensen att tro, för fakta möts på nätet av alternativa fakta. Kunskap kan dock aldrig vara alternativ, och kunskap är mer än fakta på samma sätt som bildning är mer än kunskap. Målet med livet och samhället vill jag ska vara vishet, och det målet kan man bara närma sig genom att mötas med ett öppet sinne och en ömsesidig vilja att förstå varandra. Jag vill se Flyktlinjer som ett slags katakomb. Att blogga är inte vetenskapligt meriterande, men verkligt kunskapsutvecklande.

Där tar jag paus igen och beger mig ut i solen och folkmyllret för att njuta av helgens kravlöshet. Behöver det efter en lång tid då jag varit uppbunden, trängd och utan möjlighet att tänka fritt på sådant som jag finner intressant. Återkommer inom kort med avslutningen på talet.