Det känns som ett liv sedan, men det har bara gått en och en halv månad sedan jag talade i kyrkan. Har tänkt skriva en bloggpost om innehållet sedan dess, men eftersom eventet sammanföll med att jag gick in i examinationernas svarta hål och det är först nu som jag kan andas ut har det fått anstå. Det finns så mycket att skriva om och jag ville inte slarva. Nu börjar det dock lugna ner sig, äntligen finns det tid att tänka, så här kommer mina tankar om tro, religion och kyrkans roll i ett modernt samhälle.
Lokalen där Katakomb II arrangerades var vackra Betlehemskyrkan på Vasagatan i Göteborg, mitt emot Schillerska gymnasiet. Under förmiddagen lyssnade jag på kloka talare. Bland annat Petra Carlsson, som bland annat skrivit boken Mysticism as Revolt: Foucault, Deleuze and Theology Beyond Representation. Under lunchen fick jag höra att jag var rösten utanför, och detta inledde jag med att reflektera över. Inte bara i kyrkan känner jag mig som rösten utanför, det gör jag även i akademin och i många andra sammanhang också. Känslan av att vara hemma, på riktigt, har jag aldrig fullt ut kunnat flytta in i och ta för given, någonstans. Jag är en en nomad, i både tanke, ord och handling. I programmet fanns ingen titel. Jag hade fått helt fria händer, men försökte improvisera kring ämnet för arrangemanget: Kyrkan i internetåldern.
Anförandet började med att jag deklarerade att jag är forskare och att jag tror på öppenhet. Jag tänkte det var en bra struktur att bygga anförandet på: Vad tror jag på? Gud tror jag inte på, sa jag. Sedan tidigare vet jag att det uttalandet inte är kontroversiellt eller att svära i kyrkan. Teologi handlar om tro, inte om vetande. Och det är detta som intresserar mig och som gör att jag kommit att utforska kyrkan och religionen. Vad är det att tro, och var går gränsen mellan tro och vetande? Så länge man vet vad som är vad och inte blandar samman tro och vetande är det oproblematiskt att vara troende. Fundamentalism och bokstavstroende är lika illa var det än praktiseras, och det är långt ifrån bara religiösa som är fundamentalister. Ingen tog heller illa upp av mitt konstaterande och jag fortsatte tala om vad jag tror på.
Den tänkare som influerat mig mest är Gilles Deleuze, som många teologer, bland anat Petra Carlsson och Josef Gustavsson som arrangerade Katakomb II, hämtar inspiration från. I Deleuze sista text: Immanence A Life (som jag ska försöka blogga om i sommar), skriver han att transcendens alltid är en produkt av immanens, att tro på det som ligger bortom här och nu handlar om livet så som det levs. Deleuze hämtar i sin tur inspiration från filosofen Spinoza, som var troende och vars bok Etiken handlar om Gud i världen och världen som Gud. Den som tror sig veta vad troende tror på egentligen har ofta ingen som helst aning. Och det finns inte ett sätt att tro. Fördomarna om troende som sprids på sociala nätverk i dessa dagar är djupt problematiska och antar ibland formen av häxjakt. Historielösheten och okunskapen är pinsam och hatet som vissa ger uttryck för står i paritet med fundamentalisterna och precis lika problematiskt. Jag tror på kunskapen och samtalet, på sökandet efter svar som fungerar och mellanmänskliga utbyten av tankar. Om Gud är allt och allt är Gud, inte en gubbe på ett moln som man möter när man dör (ifall man sköter sig i livet), tvingas man tänka ett varv till och plötsligt handlar detta att tro inte nödvändigtvis om att försvara bibelns (eller någon annan bok) bokstav, utan om livet här och nu och hur man kan förstå och använda texterna och tankarna. I sökandet efter kunskap och förståelse finner jag meningen med mitt liv. Jag tror inte på och söker inte efter svar, det är sökandet efter det som fungerar som skänker mening åt livet. Alla former av fundamentalism skrämmer mig! Filosofin jag arbetar med är en blivandets och skapandets filosofi. Jag undersöker förutsättningar för förändring och reflekterar (vetenskapligt) kring frågan om vad som skulle kunna bli.
Även om jag är forskare, eller kanske just därför, tror jag på kraften i detta att tro. Jag har stött på den på olika sätt, både i livet och min forskargärning. De nyktra alkoholister jag intervjuade på 1990-talet talade om hur de höll sig nyktra genom att förlita sig på något, på en kraft större än dem själva, som ersättare för alkoholen. Min bok om droger heter Kung Alkohol av just det skälet. I de nyktra alkoholisternas berättelser fann jag tecken på kraften i tron. Men redan tidigt i livet, långt innan jag var redo, upptäckte jag den där kraften och vad den kan göra med med människor. Under ett konfirmationsläger utanför Borås på 1970-talet insåg jag hur lätt det är att dras med i rörelser av olika slag. Det skrämde mig, men eftersom inget tvång utövades och eftersom jag är en kunskapstörstande människa som älskar att omvärdera gamla kunskaper i ljuset av nya, har jag trots eller kanske just därför att det kändes som någon mixtrat med mitt intellekt ända sedan dess varit intresserad av religion. Idag, och särskilt efter att ha hittat vänner och intellektuella samtalspartners i kyrkan, inser jag att det kräver styrka och stringens i tänkandet för att trons kraft inte ska ta över och bli destruktiv. Tron är liksom vetenskapen ett mäktigt men tveeggat vapen. Båda aspekterna av livet är lika viktiga, men ingen av dem ersätter den andra. Den enda vägen leder fel. Både tro och vetande behövs lika mycket som det där gränslandet mellan som jag undersöker. Jag är en samtalande kulturvetare och trivs i mellanrummet där jag kan lyssna på och medla mellan båda. Tillsammans bygger vi det hållbara, öppna och demokratiska samhälle som är en förutsättning för både kyrkan och vetenskapen. Utan kunskap blir tron farlig, och utan tro blir kunskapen meningslös. Det handlar inte om antingen eller utan om både och samt om var, när, hur och varför.
Tar en paus där. Återkommer inom kort med tankar om fortsättningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar