För att ha något att uppehålla mig vid i väntan på kvällen återvänder jag till ett annat textfragment om en annan av pragmatismens förgrundsgestalter, Richard Rorty, som idag kanske är den mest kände. Han har varit väldigt viktig för mig och min intellektuella utveckling, även om jag sällan använder hans tankar idag. För mig är han en utmärkt illustration av tanken om att bildning är det som finns kvar när man glömt det man lärt sig. Det var något år in i mina doktorandstudier som jag hittade Rorty, som definierar pragmatismen genom att säga att den förkastar förutsättningen att det skulle finnas någon inre natur, det mänskliga, som kan ställas mot resten av världen. Utgångspunkten för hans vetenskapliga ansatser är att mänsklighet är ett öppet begrepp, att ordet ”mänsklig” betecknar ett oklart men lovande projekt snarare än en essens. Ett slags blivande skulle jag säga idag, och det var Rorty som banade väg för Deleuze.
Pragmatister överför (och detta tror jag är ett citat för jag tror inte jag skulle skriva så här) till den mänskliga framtiden den känsla av bävan och mysterium som grekerna förband med det icke-mänskliga; den förvandlas till en känsla av att framtidens mänsklighet visserligen kommer att stå i förbindelse med oss genom en kontinuerlig berättelse men kommer att vara överlägsen vår nuvarande mänsklighet på ett sätt som ännu knappt går att föreställa sig. Den smälter samman med den bävan vi känner inför verk av stor skapande fantasi och blir en känsla av bävan inför mänsklighetens förmåga att bli vad den en gång bara föreställde sig, inför dess förmåga till självskapelse. (Rorty, 2003:39).
Rorty visar på det sättet att varken de klassiska pragmatisterna eller nypragmatisterna utgår från att tingen verkligen är på ett visst sätt och att det går att komma fram till några absoluta sanningar om dem, om livet eller blivandets riktning, om framtiden. Jag har aldrig varit intresserad av akademiskt hårklyveri, det som intresserar mig är det som fungerar. Det tilltalar mig att göra som pragmatiserna och tala om de beskrivningar av världen och människan som är mindre användbara och de beskrivningar som är mer användbara. Rorty hänvisar till John Dewey som ville förskjuta uppmärksamheten på det eviga till framtiden, genom att göra filosofin till ett verktyg för förändring snarare än bevarande. Dewey ville med sitt sätt att skriva vetenskap uppnå det slags insikt som krävs för att man ska kunna ta itu med problemen efter hand som de uppstår (ibid:20) och här kan jag bra instämma. Jag önskar att mina studier, snarare än att presentera sanningar, ska kunna ge uppslag till en konstruktiva diskussioner om alternativ till det som är och tankar om det som skulle kunna bli.
Rorty önskar vidare att man kunde ersätta begreppet kunskap med hopp, och menar att man på det sättet skulle kunna förmå fler att, i högre grad än vad som är fallet idag, upphöra med att bekymra sig om huruvida det man tror på är sant och evidensbaserat eller inte. Det som verkligen betyder något till syvende og sidast ändå om det som hålls för sant fungerar eller ej. Rorty propagerar vidare för att människor i dagens samhälle kontinuerligt, för sin egen och samhällets överlevnad, bör fundera på om man verkligen har varit tillräckligt fantasifull i arbetet med att tänka ut intressanta alternativ till rådande försanthållanden, vilket är vad som ytterst sätter gränser för människors sociala vara. Hur det är egentligen är mindre viktigt än vad människor anser vara sant. Tror man att det bevisats att det inte går att göra si eller så kommer få att försöka och sanningen utmanas därför inte. Ingen vet var gränsen går för vad människor ensamma och i grupp kan göra om de verkligen försöker. Rorty menar därför att ”vi bör hålla med William James på just den punkt där han avvek från Peirce och Dewey, nämligen att både vetenskap och religion är respektabla sätt att skaffa sig respektabla övertygelser, om än övertygelser som är bra för helt olika syften” (2003:27). Som ett exempel på hur jag tolkat denna tanke vill jag hänvisa till artisten Jonas Gardell, som jag menar har gjort långt mer för att förbättra situationen för homosexuella i Sverige än väldigt många av de universitetsskolade queerteoretiker som ägnat sig åt samma fråga. Hur välmenande man än må vara så är det ett faktum att mycket av dagens humanistiska vetenskap är förlagd till en så pass abstrakt teoretisk nivå att kommunikationen med vanligt folk försvåras, ofta i onödan. Det viktiga är som sagt inte hur det är egentligen eller vad begreppen man arbetar med betyder, utan vad man gör och vilka konsekvenserna blir. Bristande förståelse för detta ser jag som ett problem som kan få allvarliga följder. Om människor slutar tro på det (kultur)vetenskapliga projektet öppnas marknaden för de redan idag framträdande, men mer eller mindre kompetenta ”experter”, vilka i högst varierande grad och på olika grunder säger sig hysa samhällelig omsorg men som i praktiken bara vill tjäna pengar på människors begär efter enkla lösningar och snabba svar.
Hur ska man då göra för att inte hamna i ett relativistiskt tillstånd där man tvingas acceptera att allting flyter? Det sätt jag funnit och tror på handlar om att öppet redogöra för och förankra studien i en uttalad vision om vilket samhälle man med sin verksamhet och vetenskapliga text strävar efter. Visionen utgör ett öppet och diskuterbart alternativ till den problematiska sanningen och är ett sätt att ta ansvar för de perspektiv och resultat som presenteras. Det handlar också om att göra sig och sina läsare medvetna om att hegemoniska maktstrukturer genom historien upprätthållits framförallt genom sin osynlighet. Genom att uttrycken för makt uppfattats som något självklart, ett inslag i vardagen som har fungerat som en icke ifrågasatt förutsättning för människornas liv (jfr Smith 1998:162ff). Mitt vetenskapliga arbete har sedan jag kom i kontakt med Rorty bedrivits med en vision för ögonen om ett samhälle mer präglat av jämställdhet och mångfald än dagens. Min vision rörande alkohol och drogfrågan handlar vidare om ett samhälle där ingen tillåts falla igenom alla ”skyddsnät”, eller åtminstone ett samhälle där ingen under längre perioder tillåts befinna sig ”i rännstenen”. Jag vill med min kulturvetenskapliga gärning bidra till byggandet av ett samhälle där omsorgen och ansvaret för innevånarna inte upprätthålls uteslutande genom insatser från aktörer på marknaden och experter med ekonomiska intressen. Min vision är att framtidens samhälle ska kunna vara präglat av en generell insikt om att alla individer är ömsesidigt beroende av varandra för hela samhällets fortlevnad och att detta samhälle sträcker sig över alla nationsgränser. Ett samhälle som inte bara består av den del av befolkningen som har pengar att konsumera. Och att förankra forskningen i en (mer eller mindre) politisk och uttalad vision är mitt sätt att betrakta världen annorlunda än den till norm upphöjde ”objektive” vite (heterosexuelle och med en social tillhörighet i medelklassen) vetenskapsman som oftast fått definiera världen (jfr Haraway 1991:191, 1999:145, 1997:25). Jag är en öppen motståndare till biologism, positivism, essentialism och ekonomism, och vill aktivt arbeta för att motverka alla tendenser till att dessa premisser görs till järnhårda lagar i samhället, vilka (eftersom de erkänns av så många) sätter gränser för människor och hindrar dem från att både formulera och att arbeta för förverkligandet av alternativa visioner. Traditionellt vetenskapande har ansetts vara oförenligt med konstruktionen av sociala visioner – dock inte med utarbetandet av ”vetenskapliga” visioner, som till exempel kärnvapen och månfärder. Men jag menar att sådana visioner behövs för att förmå tillräckligt många att försöka spränga gränserna för det rådande och tillsammans skapa ett framtida bättre samhälle för alla.
Med hänvisning till Rorty och andra, till exempel Donna Haraway, ifrågasätter jag alla sådana förment objektiva metoder och teorier som mer eller mindre (symboliskt åtminstone) fråntar forskaren ansvaret för de rön som presenteras. Jag propagerar för ansvar istället för objektivitet. Ansvar menar jag är det samma som ärlighet, öppenhet och förståelse/empati. Ett sådant sätt att bedriva vetenskap handlar om att ersätta anspråken på sanning med förslag på handlingsstrategier, vilka kan ställas mot de konsekvenser som går att härleda till det man satt sig före att analysera. Det är ett sätt att rikta uppmärksamheten mot framtiden och är också ett sätt att betona att alla tolkningar inte är lika giltiga. Samtidigt är det ett sätt att uppmärksamma det faktum att vårt samhälle och kulturella vardag upprätthålls genom aktivt handlande hos människor som grupp (all handling utgår, i någon mån, från föreställningar och tankar om ”det goda samhället”), alternativt genom diskursrelaterad performativitet (jft Butler 1997). Blivande alltså, vilket är ett enklare sätt att säga att samhället utgår från kollektivt upprätthållna tankar och handlingar som både skapar möjligheter och stänger vägar fram.
Intressant att läsa sina egna tankar för att återupptäcka sig själv i retrospektiv. Jag håller inte med om allt och mycket skulle jag uttrycka annorlunda, men utan dessa ord och tankar hade jag inte varit den jag är idag. Lärande och utveckling är inte en linjär och kumulativ process utan en ständigt pågående kommunikation, ett samtal, både med sig själv och andra och med sina egna tankar och texter. All kunskap är preliminär och kontextuell.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar