Med förnuft och känsla

Nina Wombs skriver en klok debattartikel på DN-Kultur, vars rubrik lyder: Det räcker inte med kunskap i klimatdramat. Jag håller, det räcker aldrig med antingen eller. Mer eller mindre av både och är det enda som fungerar, liksom förståelse för hur viktigt det är att aldrig slå sig till ro med någon fakta om någonting. Vi lever i en föränderlig värld, och förändringens riktning är öppen och icke-linjär. Utan förståelse för kulturens dynamik finns en uppenbar risk att det oväntat oväntade överraskar oss alla. Framtiden går inte att räkna på. Därför är överraskningar inte ett undantag, utan en kulturell regel. Och därför är det sällan mer information som behövs. Kunskap är viktigt, men lika viktigt är det att veta när mer kunskap inte hjälper och när kompetens att använda kunskapen behövs. Man måste veta både, vad, att, när, hur och varför. Förnuft utan känsla är lika problematiskt och känsla utan förnuft. Att vara människa är att slitas mellan båda. Det är varken känsla eller fakta som räknas, allt handlar om kombinationer av båda. Wombs artikel slutar med följande ord.

De vetenskapliga rapporterna når inte hela vägen. Vi behöver kultur som kan ge oss andra begrepp än anemiska och aggregerade 2 gradersmål eller 400 ppm, kultur som kan ge oss berättelser som vi kan förstå och ta till oss, kultur som – när den är som bäst – sätter oss små varelser i ett större sammanhang.

En som jag tycker lyckas sätta ord på ett slags kombination av känsla OCH förnuft är Helena Granström, som skriver följande tänkvärda ord i en artikel i tidningen Sveriges Natur: "Sann frihet förutsätter föreställningen om att det finns alternativ, och en ständig påminnelse om att det som möter människan när hon riktar blicken bort från sig själv inte är död materia att utnyttja på effektivast möjliga sätt – utan ett levande annat som envist stirrar tillbaka." Den enda vägen leder alltid fel. Det finns alltid alternativ, och det våra blickar möter är inte hotfulla andra och död natur, utan delar och aspekter av livet på jorden som allt och alla delar. Ingen människa är en ö. Kultur uppstår mellan och samhället skapas gemensamt. Ingen klarar sig på egen hand: INGEN! Varken lärare eller studenter, entreprenörer, företagsledare eller politiker. Livet är en GEMENSAM resa in i en öppen och osäker framtid, och därför behövs breda kunskaper, stor ödmjukhet och framförallt solidaritet och förståelse för varandra. En kultur som förnekar sin egen existens och ett samhälle som väljer att bortse från komplexitet och som därför betraktar den typen av kompetens som onödig, som ett slags ovidkommande lyx, är på väg med expressfart mot sin egen undergång.

Ansvar, engagemang, moral, empati, gemenskap, värde och rättvisa är ord som måste få större plats för att också ta plats i oss. Därur kanske en politisk rörelse kan växa som har den kraft som krävs. Om det görs med pessimism eller optimism, realism eller pragmatism är inte poängen. Det viktiga är att det görs.

Känsla och förnuft, kunskap och kompetens. Positivism och hermeneutik. Big data, statistik och kulturanalys och tolkning. Livet är både kvalitet och kvantitet. Utan en väl utvecklad kollektiv förmåga att inse betydelsen av både och, samt i avsaknad av ödmjukhet inför tillvarons oöverblickbarhet och det faktum att det oväntat oväntade inte är undantaget utan regeln, utsätter vi varandra och oss själva för enorma risker. Svaren finns alltid mellan, på en obestämbar plats i det allt annat än meningslösa utrymmet som både håller isär och förenar allt och alla. Det behövs både kunskap och förståelse samt känsla och samverkan. Solidaritet med livet.

För bara några år sedan genomförde vetenskapssamhället det internationella polaråret, IPY 2007–2008. Under förberedelserna, själva året och efterarbetet fick frågorna om klimatförändringarna i Arktis och Antarktis stor medial uppmärksamhet. Framför allt producerades det enorma mängder ny kunskap, både om processerna i miljön och i de arktiska samhällena.

Vi vet så mycket mer idag är för bara 10 år sedan. Fast det vi vet är, som en student som höll tal på examenshögtiden i fredags sa; en droppe, och allt som man skulle kunna veta är en ocean. För att lära sig hantera kunskapen måste man förstå det, att hur mycket man än vet är det fortfarande bara som en droppe i relation till allt det som finns att veta. Insikt om relationen mellan den egna kunskapen och vetandets universum är lika viktigt som fakta. Det är ur den relationen som vishet och klokskap växer.

Den kunskap vi har räcker, men det räcker inte med kunskap. Mottot på slutkonferensen som hölls 2012 i Montreal löd därför ”Från kunskap till handling”. Kanske skulle vi lägga till med förnuft och känsla.

Kunskap är inte fakta, eftersom fakta finns i överflöd och kunskapen drunknar förfärande lätt bland all information som dagligen och stundligen sköljer över oss alla. Förnuft och känsla. Snille och smak. I dagarna är det 50 år sedan den klassiska skivan Sgt. Pepper's Lonely Harts Club Band släpptes, den skapades av Lennon och McCartney inom ramen för den dynamiska helhet som The Beatles utgjorde. Svaret på någon enda viktig fråga finns aldrig i detaljerna, utan i helheten. I samverkan mellan delarna. Bara med en kombination av förnuft och känsla kan ord bli till hållbar och meningsfull handling.