Rekordårens baksida 2

Detta är en mångfacetterad berättelse om lite olika saker, dels en berättelse om sådant som hände under radarn i Sverige på 1940, 50-, 60- och 70-talen, dels en berättelse om min familj på pappas sida, dels en berättelse om mig och sådant som format mig. En ovanligt berättelse, hoppas jag, men inte unik på något sätt. Många har vuxit upp på barnhem och många är det som kommer från trasiga hem utan att falla igenom ta sin tillflykt till droger. Det finns så många olika berättelser om olika människors unika livshistorier och ibland tänker jag att det är märkligt att vi trots allt inte har fler problem än dem vi brottas med. Fast det skulle kunna vara bättre om vi inte gick runt och låtsades att alla har samma förutsättningar och att det alltid och överallt är upp till individen att skärpa till sig för att få ett gott liv. Illusionen om att det bara handlar om att sätta upp mål och arbeta ihärdigt så löser sig allt är lockande. Det är inte så, det är och förblir en lögn även om den upprepas gång på gång. Av egen erfarenhet vet jag att det inte är så. Jag har lyckats i livet och gjort karriär, men jag har inte kommit dit där jag är idag ENBART på grund av målmedvetet, hårt arbete. Absolut inte. Det har inte varit helt upp till mig. Jag har visserligen tvingats övervinna en lång rad problem och hinder, men det finns och har funnits strukturer som banat väg för mig, också. Bara naiva, ignoranta och egoistiska människor ser sig som sin egen lyckas smed. Ingen vet något om den andres förutsättningar eller hur världen och samhället upplevs från deras perspektiv eller hur  kulturen dömer dem. Att bara utgå från sig själv i analyser av samhället är cyniskt.

Jag är på ett plan tacksam för vad mina föräldrar lyckats åstadkomma med hänsyn tagen till de usla förutsättningarna som deras respektive uppväxter kastade ut dem i, men tacksamheten är en abstrakt känsla för ingen kan känna verklig tacksamhet för något man sluppit uppleva. Mina föräldrars insats är heroisk, det vet jag när jag betraktar deras liv utifrån och jag hoppas genom dessa bloggposter kunna visa något av det, men eftersom de fick den start de fick och har med sig det bagge de båda bär på har det så klart påverkat min uppväxt och mina förutsättningar också. Deras uppväxt var inte min, men min är en del av deras. Sår kan läkas på ytan men ärren sitter djupt. Jag är uppvuxen i en välmående medelklassförort. Men det räcker inte att bara ha det bra materiellt. Medelklassen lever med andra berättelser, andra trauman, problem och möjligheter. Det räcker inte att bara flytta och byta miljö. På ytan är det ingen som ser skillnad, men den som befinner sig mitt i känner av även små och subtila skillnader. Att jag mobbades i skolan ser jag som en konsekvens av det jag skriver om här. Inte en chans att jag anklagar någon för något, men det har inneburit problem för mig på olika sätt genom livet att jag aldrig riktigt kände mig hemma i miljön där jag växte upp. Jag ville men blev aldrig accepterad och det berodde delvis på mina föräldrars förutsättningar. Det har tagit mig ett liv att inse detta och att komma till någorlunda till rätta med mina känslor inför det jag tvingats uppleva som på inget sätt kan mätas sig med det min far fick genomlida. Idag är jag hyfsat harmonisk, men jag bär på sår som aldrig helt och fullt läker. Och det har även påverkat mina barn. Ingen människa är en ö. Allt och alla hänger ihop. Livet, samhället och kulturen är alla komplexa och dynamiska helheter som aldrig går att kontrollera.

1939 gifter sig min farfar och farmor (i Carl Johans kyrka i Majorna, den 1 april) och paret bosätter sig i en lägenhet på Slottsskogsgatan 46 vid Mariaplan i Göteborg. Huset är byggt c:a 1934.

Det är min mor som sammanställt dokumenten som min far begärde ut, och jag har redigerat hennes anteckningar. Det är så klart inte sanningen som beskrivs, men dokumenten är autentiska och mina minnen av pappas berättelser är tydliga. Det är ett slags blandning av fakta och upplevelser, minnen och andrahandsuppgifter. När man formas som individ handlar det heller aldrig om vad som hände egentligen, om fakta och sådant som går att bevisa. Det kommer lika mycket an på hur det känns och upplevs och där spelar minnen av andra händelser så klart också roll.

Min farfar Olav hade tidigare varit gift med en kvinna i Partille, och med henne hade han en dotter. Det äktenskapet varade mellan 7 januari 1933 och 29 januari 1936. Hemskillnad togs ut i oktober 1934. Dottern föddes dock redan i mars 1927, då Olav fortfarande inte var myndig. Äktenskapet höll Olav hemligt för sina senare fruar. Det var dock inte det enda min farfar höll hemligt. Han hade även en utomäktenskaplig son som föddes i maj 1935, och en dotter, även hon född i maj 1935.

Två barn föds i princip samtidigt, med två olika kvinnor som inte visste om varandra, samtidigt som farfar var gift med en tredje. Jag kan ha missuppfattat det hela, men faktum är att min farfar är far till 17 barn och att jag inte hade en aning om detta förrän jag blev vuxen. Ingen i min familj visste. Det fanns aningar, men inga bekräftade uppgifter. Myndigheterna visste dock, och allt uppdagades och kunde tas in och bearbetas långt senare, efter att mina barn fötts. Inte så att det påverkat mig nämnvärt, men det påverkade tydligt min far som sent i livet tvingades se på sin far och sin uppväxt med helt nya ögon.

Olav hade underhållsplikt för dessa två barn med 40:- respektive 25:- per månad. Senare har framkommit att Olav är far till ytterligare två barn, en son född 1932, och en dotter född 1937.

Vem var min farfar och hur orkade han med sig själv? Han var en drömmare med grandios självbild, så mycket har jag förstått. Han presenterade sig som byggmästare fast han var en tidvis arbetslös snickare. Och han kunde uppenbarligen charma kvinnor. Ansvar kunde han inte ta, det framgår med all önskvärd tydlighet av dokumenten.

1940. Vera får 15 kronor i fattigvård.

Ibland är notiserna i dokumenten knapphändiga, men det ger i alla fall en bild av livet i Göteborg under andra världskriget.

1941, den 19 maj, föds min far. Han vägde 4 kg. Han döps på BB (ett så kallat nöddop vill jag minnas, för det var oklart om han skulle klara sig) med mormor Emma som gudmor. Han var 52 cm lång och hade mörkbrunt hår och blå ögon. Detta har min farmor Vera skrivit i en liten ”babybok”, som hon fått på Grand Bazar (som var ett känt varuhus på Kungsgatan i Göteborg). Vera kunde amma min far i tre månader och blandade sedan babymjölk efter recept i en bok. Hon anlitade inte BVC. 

Olav har AK-understöd (arbetslöshetskasseunderstöd?) under året. 

1942. Olav erhåller fortfarande  AK-understöd. 

I april blir familjen vräkt från lägenheten då hyran inte betalas. De får flytta till Olavs pappa Gustafs lägenhet på Godhemsgatan 3 B i Göteborg den 1 maj. Familjen har stora skulder, bland annat för inköp av möbler. Möblerna blir magasinerade. Olav har tillfälligt arbete i hamnen.

Vid 14 månaders ålder lär sig min far gå. 

Den 13/9 samma år, 1942, tvingas Vera och pappa flytta från Gustafs lägenhet på grund av att det inte har betalats några pengar till Gustaf för boendet hos honom.

Dokumenten innehåller en rad krassa redogörelser av det här slaget. Det är fragment av fragment av förspelet till mitt liv som jag försöker tyda och få i hop med annat jag fått berättat för mig. Att skriva om detta väcker tankar och jag hoppas att jag genom att dela med mig kan hjälpa andra att hitta nycklar till förståelse för sina liv och vem de är. Bara att skriva om detta hjälper mig mycket.