Refränger 4

Livet och tillvaron är fylld av refränger, av återkommande avbrott och mellanrum som skiljer ut, sorterar och skapar ordning. Refrängen är lika lite som något annat av begreppen i den analytiska verktygslådan som Deleuze och Guattari lämnat efter sig en eller ett tydligt definierat fenomen som ska bekräftas eller förkastas. Forskningen om kultur handlar inte om att söka sanningen, utan om att förstå tillvarons föränderlighet och förutsättningar för alternativa tillblivelser. Kultur är inte, och forskningen om kultur handlar om det som skulle kunna bli. Så tänker jag och det är med den synen på kunskap jag närmar mig begreppet refräng, eller ritornell som det heter på franska och som är den översättning som man valt i översättningen till svenska. Tittar för skojs skull på Wikipedia, och ser att refräng är en allt för endimensionell översättning till begreppet ritornell, som är en långt mer komplex musikalisk term än man i förstone tror. Det är viktigt att ta med i beräkningen, att ingenting som rör kultur är enkelt eller möjligt att förklara eller räkna på. Det finns aldrig en eller ett enda möjligt svar på någon fråga som rör kultur. Där, i den utgångspunkten, måste alla kulturanalyser ta sin början. Utan den typen av ödmjukhet kommer man inte att förstå.

Tre berättelser, tre aspekter av begreppet, har det handlat om hittills. Pojken i skogen som gnolar på en visa för att frammana en känsla av trygghet. Hemmets trygga väggar som skapar en insida och en utsida. Och slutligen cirkeln som öppnar sig och som aldrig helt omsluter sig själv. Refrängen är berättelsernas minsta gemensamma nämnare. Begreppet för berättelserna samman och gör det möjligt att förstå. Refrängen är inte en förklaring till något, det handlar om ett verktyg att förstå med. Exemplen och den empiri jag pekar på när jag skriver om begrepp pekar jag aldrig på för att bevisa att teorin är sann, utan för att beskriva och förklara BEGREPPET. Det är viktigt, och där tror jag en del av missförstånden mot postmodern forskning ligger. Man utgår från att all forskning handlar om samma sak, att alla forskare söker svar(et) på tydliga frågor och bevisar att det man hävdar är sant. Kulturforskning, den kulturforskning jag ägnar mig åt, har dock inte sanningen som mål. Det jag säger kan alltid diskuteras. Det finns alltid alternativa svar och förklaringar. Jag strider inte för mina resultat. Jag lägger fram förslag, och det är i samtalen om rimligheten i förslagen som framtiden skapas och dess riktning stakas ut. Flyktlinjer finns överallt. Ingen vet var, när eller hur; bara att. Kulturvetenskap handlar om att rikta blicken framåt, uppåt, utåt. Kulturvetenskap handlar om att våga söka sig ut i okänd terräng, och om att göra det bästa av det man har. Jag forskar inte om det som är, utan om tillblivelse och det som skulle kunna bli.

These are not three successive moments in an evolution. They are three aspects of a single thing, the Refrain (ritournelle). They are found in tales (both horror stories and fairy tales), and in lieder as well.

Uppslag till analyser av kultur finns verkligen precis överallt. Därför går det allt mer upp för mig som kulturforskare hur meningslöst det är att samla in egen empiri. Om jag samlar in mitt material och analyserar det för att nå ett svar, kommer jag att hitta ett svar; men under tiden som jag är upptagen med analyser, artikelskrivande och i väntan på att mina analyser granskas för att kunna publiceras i vetenskapligt godkända kanaler, för att uppnå högsta möjliga ackuratess, förändras kulturen och det jag studerar. Svaren må stämma med det som var, men kulturen är aldrig, den blir ständigt till. Man ska därför inte lyssna med vördnad på kulturforskare, man ska samtala om resultaten som läggs fram. Inte debattera, utan samtala. Målet är inte att komma överens, utan att öka den ömsesidiga förståelsen för både varandra och det som finns mellan. Refränger finns överallt, men alltid mellan. Refrängen är ett mellanrum, och den är därför något, men inget i kraft av sig själv. Liksom kulturen.

The refrain has all three aspects, it makes them simultaneous or mixes them: sometimes, sometimes, sometimes. Sometimes chaos is an immense black hole in which one endeavors to fix a fragile point as a center. Sometimes one organizes around that point a calm and stable "pace" (rather than a form): the black hole has become a home. Sometimes one grafts onto that pace a breakaway from the black hole.

Ibland, kanske, möjligen, är ord som ofta används av kulturvetare. Det handlar inte om osäkerhet, om lathet eller slav. Om målet är kunskap och förståelse måste svaren anpassas efter det som studeras, inte efter kulturella preferenser eller individuella önskningar om hur det borde vara. Det gäller all forskning. När jag rättar tentan i vetenskapsteori som brukar vara det första jag gör på terminen och i början av studenternas utbildning brukar jag få läsa att positivismen är bättre och mer vetenskaplig, för den leder till säkra svar. Jo, det gör den, men ett säkert svar går inte att nå överallt, alltid. Alla frågor har inte ett och ett enda möjligt, bästa svar. Svar på frågor som rör kultur är därför meningslösa att debattera. Ändå gör vi det. Vi gör det eftersom vetenskap också är kultur. Vetenskapen är en mellanmänsklig verksamhet, på gott och ont. Vetenskap ska sträva efter, men är aldrig och kan inte vara helt objektiv. Kulturvetaren söker vetenskaplig förståelse för subjektivitet. 

Paul Klee presented these three aspects, and their interlinkage, in a most profound way. He calls the black hole a "gray point" for pictorial reasons. The gray point starts out as nonlocalizable, nondimensional chaos, the force of chaos, a tangled bundle of aberrant lines. Then the point "jumps over itself and radiates a dimensional space with horizontal layers, vertical cross sections, unwritten customary lines, a whole terrestrial interior force (this force also appears, at a more relaxed pace, in the atmosphere and in water).

Svarta hål syns inte, men finns ändå. De går inte att undersöka annat än indirekt, genom dess verkan. Samma gäller för kulturen; eller för att undvika destruktiv kritik från naturvetare som vet mer än jag om svarta hål, kulturen fungerar så. Kultur är inte som ett svart hål. Att använda svarta hål som exempel handlar inte om att försöka bevisa något. Svarta hål här är exempel som används för att illustrera begreppet. Om liknelsen haltar eller om det jag skriver om svarta hål är fel, faller LIKNELSEN och dess förklaringsvärde reduceras, kanske till noll. Men begreppet refräng fungerar fortfarande som verktyg för att förstå kultur. Begrepp kan förklaras på oändligt många olika sätt, och alla sätt som fungerar är bra. Det som inte fungerar lämnas därhän. Att kritisera kulturvetare för bristande kunskaper på andra områden är destruktivt och handlar mer om makt än om kunskapssökande. Varför inte dela med sig av sina kunskaper och samtala om kulturen istället? Varför leta fel? Varför inte söka vägar fram, mot ömsesidig förståelse istället? Varför debattera och söka svar, när man gemensamt kan engagera sig till skapandet av en hållbar framtid?

The gray point (black hole) has thus jumped from one state to another, and no longer represents chaos but the abode or home. Finally, the point launches out of itself, impelled by wandering centrifugal forces that fan out to the sphere of the cosmos: one "tries convulsively to fly from the earth, but at the following level one actually rises above it... powered by centrifugal forces that triumph over gravity."

Kaos är ett ytterlighetstillstånd, och ordning ett annat. Det finns ett slags inneboende gräns för hur kaosartat kaos kan bli innan det blir (mer av) ordning igen. Och samma gäller för ordningen. Allt och alla befinner sig någonstans mellan, i ett kontinuum. Det som är ordnat är förutsägbart och går att nå säker kunskap om, medan kaos är oförutsägbart och svårt eller omöjligt att räkna på. Livet, tillvaron och världen består av mer eller mindre av både och, och man kan tycka vad man vill om osäkra svar, men alla frågor går inte att besvara med en eller ett. Man ska förenkla så mycket det går, och vetenskapens uppgift är att söka så säkra svar som möjligt, men om svaren blir säkrare och mer detaljerade än verkligheten som undersöks kommer svaren att handla om något annat än det som undersöks. Kritisera därför inte kulturvetaren för otydlighet eller relativism, i alla fall inte innan du vet vad som undersökts och vad som var forskningsfrågan som resultatet svarar mot. Skjut inte budbäraren för att budskapet inte passar in i rådande kulturella föreställning om hur det borde vara. Kulturen och verkligheten är som den är, inte som människor vill att det ska vara.