Utbildning och kunskap är liksom kultur relationella kvaliteter

Fortsätter reflektera kring kunskap, utbildning, kultur och relationer med utgångspunkt i Jonas Lindströms artikel i SULF-tidningen Universitetsläraren. Njuter i fulla drag av friheten och möjligheten som nu, post alla examinationer, finns att låta tankarna ta den tid och riktning som tankarna tar. Ute lyser solen. I morgon är det dags för studenternas examenshögtid. Sedan lägrar sig ett relativt lugn över högskolan. Snart är det sommar. Livet är bra. Tacksam för det, och för att jag har förtroende att undervisa på högskolan och för att jag får chansen att arbeta med det jag finner allra mest intressant: Kunskap. Arbetet som lektor är inte alltid en dans på rosor och jag känner igen mig i det Lindström skriver om.

När jag för två år sedan berättade för den dåvarande prefekten på institutionen för samhällsvetenskaper vid Södertörns högskola att jag hade över 100 studentmejl arkiverade uppkom idén om att gå igenom deras substantiella innehåll. Jag skrev ut alla mejl och läste igenom innehållet flera gånger och ganska snart utkristalliserades kundperspektivet och självpresentation som två övergripande teman. 

Ett lysande initiativ som jag önskar att jag själv kommit på. Även jag har fått en hel del märkliga mail genom åren. Och telefonsamtal, eller suttit i handledningar som handlat om helt andra saker än vad man kan vänta sig. Jag har genom åren fått en massa oresonlig kritik. Jag har fått höra att det är mitt fel att man blivit vräkt (just den studenten ringde mig för något år sedan och bad om ursäkt, efter flera år. Hen förklarade sitt agerande med att hen var omogen. Hen ville jag skulle veta att inget av det jag sa eller gjorde var fel. När det händer, och det händer ibland, har jag inga som helst problem att glömma alla hårda ord. Lärande är ibland smärtsamt och högskolestudier kräver mycket av den som vill studera; det är pressande, stressande och känslor är svåra att hålla i schack. Det gör mig dock ledsen att orden står kvar i kursvärderingarna. Mig veterligen har ingen student hört av sig till ledningen, så i deras ögon är jag en lärare som studenter är missnöjda med. Och ju mer jag håller på kvaliteten och fokuserar på kunskapen, desto fler studenter hamnar i prekära situationer och reagerar med ryggmärgen. Hur jag än gör är jag en förlorare, med nuvarande syn på kvalitet. Om jag är positiv, sänker kravet och släpper igenom fler blir alla nöjda och glada. Fast då kan jag inte se mig själv i spegeln, då säljer jag ut min själ, och så länge jag får samtal och mail, så länge jag får höra av gamla studenter att jag inte ska ändra mig, kommer jag fortsätta placera kunskapen i centrum för verksamheten och se lärande som en relation.

Till att börja med framkommer det hur studenterna uttrycker sig på ett sätt som är att betrakta som befallningar. Formuleringar som ”kan du vara snäll att svara tillbaka”, ”let me know asap”, ”kan du vara vänlig att ringa mig” eller ”kan jag få XXXXX mejladress” förekommer i ett flertal av de mejl som arkiverats men också formuleringar som ”Hej, vilken är kursens huvudbok?” eller ”Hej, har du hunnit rätta tentan?” Ingenting om vilka de är eller vilken kurs de läser. 

Det händer hela tiden, och det säger så klart något om förutsättningarna för högre utbildning. Genom åren har jag som sagt hört det mesta på temat: Det är ditt fel, eller det är ditt ansvar ... "Lärarens uppgift är att se till att studenterna får godkänt på tentan", stod det en gång i en kursvärdering, som är ett instrument vi anmodas använda för att utveckla våra kurser, men som av (alldeles för) många används som ett forum för ovidkommande synpunkter om högt och lågt. Att den är tråkig och den är underhållande har överhuvudtaget ingenting med kursen att göra! Här gäller det som lärare att förstå och ha tålamod, för om studenterna inte vet vad högre utbildning är eller vad som förväntas av dem kan de så klart inte anklagas för bristande förståelse. Och ingen blir så klart hjälpt av tanken på att det var bättre förr. Lärande är dock en relation, och kommer vi inte till botten med kundtänkandet går det ut över kunskapen i samhället, vilket är negativt för alla. Utbildning är ett ömsesidigt ansvar och problem och lösningarna finns inte i antingen eller, utan alltid i en kombination av både och. Kvaliteten i den högre utbildningen kommer an på både lärarna, och studenterna samt samspelet mellan. Kundtänkandet som växt fram på senare tid, som en följd tron på konkurrensens allenarådande verkan, är en påfrestning för relationen.

Ett annat återkommande inslag var att tiderna inte passar studenterna. Naturligtvis kan seminarietider ibland krocka med annat men det är studenternas sätt att formulera detta som gör mig fundersam. Flera gånger har jag fått mejl där studenter skriver om hur tiderna inte passar och att de förväntar sig att jag som ansvarig lärare ska lösa detta åt dem. När de sedan får till svar att det inte går att ändra tiden eller byta arbets- eller seminariegrupp och att detta är heltidsstudier är det en del som reagerar negativt och menar att vi inte är hjälpsamma. 

Detta problem tror jag alla lärare på högskolan stött på, och det skyller i alla fall jag helt och hållet på politikerna som skapat ett system för högre utbildning som bygger på en kombination av kopplingar mellan högskolans ekonomi och graden av genomströmning samt övertygelsen om att konkurrens alltid driver kvalitet, vilket många misstänker har motsatt verkan, men som oavsett hur det är återstår att bevisas. Och bevisbördan för att systemet verkligen leder till bättre kunskaper kan näppeligen ligga på lektorerna som genom att först läsa närmare sex år på högskolan som student och sedan har ägnat MINST fyra år av studier på doktorandnivå (varför skulle man lägga så många år och så mycket möda på att sedan helt sluta bry sig om kvaliteten i arbetet?!). Politiker som menar att högskolans problem ligger i brist på styrning och kontroll bör avkrävas gediget forskningsstöd innan man ens antyder att disputerade lärare på högskolan inte vet vad man talar om eller inte bryr sig om kunskapsutfallet. Vi får de studenter på högskolan som vi bäddar för. Det är enkelt och bekvämt att i stridens hetta och i en allt mer pressad vardag skylla studeras kundtänk och tendens att behandla lärarna som tjänare på studenterna, vilket är alldeles för enkelt. Sambanden är mycket mer komplexa än så, och det är detta vi borde samtala om. Även här vinner både lärare och studenter på att se sig själva mer som spelare i samma lag än som motståndare.

Ett annat intressant inslag som framkom är studenters desperation där de sätter press på oss lärare att till varje pris godkänna deras uppgifter och gärna ”asap” eller som det uttrycks i ett mejl: ”Finns det möjlighet att kolla upp min uppsats idag, skickar den till dig nu på en gång. Förlåt men det här betyder jättemycket för mig och jag vill verkligen studera och du är mitt enda hopp. Snälla.” Om det nu betyder jättemycket och att studenten verkligen vill studera, hur kommer det sig att vederbörande hamnar i situationer som dessa och att lärare ses som ett slags ”help me, Obi-Wan Kenobi, you´re my only hope”? 

Det händer hela tiden. Och här ser jag genomströmningskravet som boven, i kombination med studiemedelsreglerna som båda använder ekonomiska påtryckningsmekanismer för att effektivisera utbildningssystemet. Det fungerar kan jag meddela. Systemet har blivit mer effektivt. Fler går igenom högskolan och kommer ut med en examen, och konstigt vore det annars, för det är detta som mäts. Hur många poäng och hur många examen? Det som går att mäta mäts, och det andra lämnas därhän. Kunskapen som liksom kulturen inte går att fånga annat än indirekt tvingas den som vill mäta att borste från. Och så går det som det går med kunskapen. Betygsinflation är som jag förstår saken belagt, men eftersom det inte finns något annat sätt att verkligen mäta kunskap väljer man det minst dåliga MÄTSÄTTET, istället för att faktiskt lita på professionens vilja och förmåga att ta ansvar och kollegialiteten som garant för kunskapens kvalitet. Varifrån kommer misstänksamheten att högutbildade människors -- som ägnat mer än 10 år av sitt liv för att bli lektor, och ännu fler år av möda, många gånger på fritiden, för att bli docent eller professor -- högsta önskan är att lata sig eller göra avkall på kvaliteten? Varför skulle någon vilja urvattna innebörden i den titel man strävat så för att uppnå? Varifrån kommer den tanken och var finns empirin som ger stöd åt åsikten att enda sättet att värna kunskapsutvecklingen är att kontrollera och (ekonomi)styra den högre utbildningen? Vad mer kan jag göra för att bevisa min lojalitet gentemot kunskapen än att ägna lejonparten av min vakna tid åt att lära mig mer och sprida kunskap?! Bristen på tillit och avsaknaden av eget ansvar är ett gigantiskt problem för kvaliteten i utbildningsverksamhet.

Enligt mina erfarenheter handlar det dels om bristande insikter i att det krävs ett visst antal poäng för att få studera vidare. Detta är framför allt vanligt hos programstudenter där en del tycks leva i tron att bara man kommer in på en programutbildning så är det lugnt. När de sedan blir varse om att det krävs ett visst antal poäng för att få fortsätta studera vidare uppstår en plötslig desperation, i synnerhet i skarven mellan höst- och vårtermin, som tar sig uttryck så som i exemplet ovan. 

När jag pratar med studenter slår det mig ibland att de knappt vet vilket slags utbildning de påbörjat utan mer ser den högre utbildningen som något de hört ska vara bra om man vill ha bra jobb. En delförklaring till detta kan möjligen spåras till de statliga direktiven om breddad rekrytering som initierades 2001 och pågick till 2005 med det övergripande syftet att locka männi­skor från studieovana miljöer till högskolor och universitet. Över 120 miljoner kronor fördelades till universitet, högskolor, gymnasieskolor och grundskolor samt andra utbildningssamordnare för aktiva insatser i syfte att bryta den sociala och etniska snedrekryteringen till högre studier. 

Inte heller detta är studenternas fel, och det är inte heller lärarnas. Problemet vill jag relatera till rådande syn på kunskap i samhället. Kunskapen saknar egenvärde, och då bryr man sig mer om betyg och examina, mer om vem man är än vad man faktiskt kan. Och för studenter som, med ansvariga politikers goda minne, ser sig som kunder anses den läraren som erbjuder mest service vara den bäste, sedan får de kalla sig vad de vill. Varje år delas det ut pedagogiska priser till högskolans bästa lärare, och det är kåren som står bakom utnämningen. Jag vet inte hur det ser ut på andra högskolor och vill inte insinuera något, men det har slagit mig att på högskolan där jag arbetar är det påfallande ofta adjunkter som får priset. Oftast välförtjänt, vill jag vara tydlig med, men det borde mana till eftertanke att det är så. Kan det bero något på att lektorer av naturliga skäl oftare än adjunkter ägnar sig åt egen forskning vid sidan och därmed kanske uppfattas som mindre serviceinriktade? Jag har inget som helt belägg för att det skulle vara så, men påminner om att studier på högskolan är självständiga, bedrivs av vuxna och med fokus på KUNSKAP. Varför värderas då inte vetenskaplig meritering mer? Lektorer får mer i lön och får ta större ansvar för kvaliteten, men det uppskattas uppenbarligen inte av "kunder", men kanske av den som verkligen vill veta och som är på högskolan för kunskapens skull. Som sagt, detta är något vi borde samtala om. Kunskap är en relation och den blir aldrig starkare eller bättre än samtliga parters samlade engagemang, inom såväl som utanför högskolan. Varför anser vi som lever i Sverige idag att man ska läsa på högskolan?

Åren 2003–2004 studerade jag några av dessa olika insatser och i samband med det kunde jag se hur mycket det talades om hur bra det var att studera vidare efter gymnasiet och att möjligheten till jobb och karriär skulle öka avsevärt. Dock var det inte alls så mycket tal om den högre utbildningens ställning i samhället, skillnader mellan gymnasielärarrollen och universitetslärarrollen eller detta med bildning och kritiskt tänkande. Visionerna och ambitionerna med breddad rekrytering var föredömliga men jag vill påstå att det saknades ett helhetsperspektiv och i efterhand har en diskrepans kunnat skönjas mellan ”alla kan studera”-retoriken och den faktiska verkligheten.
Frågan är vad som kan göras av oss lärare, som i de flesta fallen slits mellan undervisning och forskning (eller jakten på forskarpengar) samt andra åtaganden. Jag tror det är en poäng att från dag ett tydliggöra för studenterna att de flesta av oss är forskare som undervisar och inte utbildade lärare. Därmed inte sagt att vikten av pedagogisk undervisning ska negligeras men jag har under årens lopp insett hur många av studenterna som faktiskt inte har en susning om vad en lektor sysslar med. 

Det räcker inte att bredda rekryteringen till högskolan, för om förståelse saknas för vad som händer när en så pass komplex verksamhet som högskolan expanderar snabbt under kort tid är det som att be om problem. Och lägg därtill en dramatiskt ökad administrativ börda, krav på genomströmning och en närmast nonchalant inställning gentemot professionen från politikerna som ansvarar för den högre utbildningen, så kan vem som helst räkna ut att kunskapen blir lidande. Kunskapsutveckling är svårt redan om det är, utan att utvecklingen ska styras mot politiskt lockande, men i praktiken omöjliga, mål. På pappret går det att skapa en kunskapsnation hur enkelt som helst, men i verkligheten är det svårt och kräver verkligt engagemang och förståelse för komplexiteten i uppdraget. Utan respekt för kunskapen går det inte, och det kan ingen styrningsmodell i världen ändra på. Vi kommer idag och imorgon, liksom genom hela mänsklighetens historia att få den kunskap vi förtjänar, inte den kunskap vi önskar oss. Det finns inga genvägar till kunskap, bara hårt arbete och äkta engagemang. Liksom det bara finns alternativa fakta, inte alternativ kunskap, går det aldrig att fejka bildning, bara betyg. Människan är en mästare på självbedrägeri, och problemen med det blir inte mindre för att den upphöjs till ett slags allmän lag.

För några år sedan införde jag en extraföreläsning vid terminsstarten där jag berättade om universitetens roll i samhället, skillnaderna mellan utbildning och bildning, hur det är att jobba som forskare och att en universitetslärare öppnar dörrar men det är upp till studenterna att kliva in. Jag tycker mig se vissa skillnader efter det. 

Jag försöker också informera och förklara, och även jag ser skillnad, men det som tar mig år och massor av möda att uppnå kan raseras i ett enda slag av en illojal kollega som är mer intresserad av att få positiva omdömen i utvärderingarna. Systemet för högre utbildning är inte kvalitetsdrivande eftersom mätbarhet och nyckeltal premieras framför kunskap, bildning och strävan efter vishet. Där det är viktigare att nå mål än att verkligen utvecklas och lära sig någon som räcker livet ut och kan användas i byggandet av ett hållbart samhälle kommer kunskapen och bildningen att bli lidande. Där kommer fakta och information alltid att vinna över verkligt vetande, för vägen till kunskap är inte rak, den är krokig och oftare än senväg än en genväg. Fast min poäng är att kunskapen är värd att vänta på. Argumentet jag lutar mig mot handlar om sunt förnuft och bygger på insikten om att det som är lätt fånget ofta är lika lätt förgånget. De enda vi lurar på att fortsätta på den inslagna vägen är oss själva.

Jag hoppas att det här debatt­inlägget ska leda till diskussioner och reflektioner kring detta med studenternas förhållningssätt till studier och till oss lärare, inte minst utifrån ett arbetsmiljö­perspektiv. Hur ska vi hantera de utmaningar vi står inför? Att ha vetenskap som yrke år 2017 är fortfarande jäkligt roligt, trots allt.

Det hoppas jag också. Jag hoppas att vi snarast möjligt inser hur destruktivt det är för kunskapsutvecklingen att söka syndabockar. Vad som krävs för att utveckla kunskap är mer av kollektiv reflektion, fler samtal och framförallt ödmjukhet inför komplexiteten i uppdraget. Gränsen mellan lektor och student behöver suddas ut. Vi är alla lärare, så vill jag se på saken för att accentuera att kunskap och lärande är en relation, en gemensam resa in i det okända. Inget vet vad som kommer att hända i framtiden. Därför är det alltid bättre att satsa på att vara så väl förberedd på så många olika utfall som möjligt, istället för att planera för ett önskat läge som högst troligt aldrig kommer att hända. Man brukar säga att utbildning kostar pengar, men att kostnaden är INGENTING i jämförelse med vad det kostar att inte satsa på utbildning.

Litar vi inte på varandra har vi ändå inget att kämpa för, så varför i herrans namn tror vi att det går att styra, effektivisera och tjäna pengar på utbildning? Varför inte se högskolan som ett relationsbyggande integrationsprojekt; för ökad hållbarhet, värnande av demokratin och förståelse för livets, tillvarons och samhällets komplexitet. Så länge vi envisas med att bara lyssna på den som säger sig ha en begriplig och fungerande lösning kommer vi kollektivt att famla i blindo om vad som är problemet egentligen, men för att kunna börja hoppas på att nå insikt om vad som egentligen är problemet krävs en annan syn på kunskap och en helt annan respekt för komplexiteten i utbildningsuppdraget än vad fallet är idag.