New Public Management bygger på planekonomiska principer

Kunskap om olika saker har alltid intresserat mig. Så länge jag minns har jag velat veta. Fast när jag gick i grundskolan led jag svårt att skoltrötthet. Låter det paradoxalt? Inte i mina öron, för jag vet att det aldrig var kunskapen jag tröttnade på, utan skolans organisering av lärande. Problemet vill jag dock inte lägga på lärarna, för jag tror ingen hade kunnat motivera mig att lära mig mer än vad jag lärde mig. Misslyckandet låg helt och hållet på mig. Jag var helt enkelt inte redo. Och följande ser jag som min räddning: 1. Jag fick ta eget ansvar. Det sattes inte igång några apparater när betygen låg strax under medel. Jag fick vara ifred. Det var oerhört viktigt för mig och min fortsatta kunskapsresa. 2. KomVux, det vill säga möjligheten att börja om, där och när jag var redo att inordna mig i systemet. Jag hade aldrig blivit docent om inte dessa två aspekter existerat. Hade någon försökt tvinga på mig en fastställd handlingsplan eller försöka tala mig till rätta, det vill säga om skolan och lärarna behandlat mig som lat, okunnig eller omedveten, hade jag slagit bakut och kanske saboterat alla möjligheter att framöver ta igen det jag missade. Jag var fullt medveten om vad jag gjorde. Lite omogen och aningen naiv, men även när jag ser tillbaka på min första vända i utbildningssystemet har jag, med hänsyn tagen till alla parametrar jag kan komma på, svårt att se ett annat utfall än det som realiserades.

Räddningen var som sagt KomVux. Det var där jag upptäckte glädjen i att studera och det var där den resa jag fortfarande befinner mig mitt uppe i startade. Fast inte ens där och trots att jag var enormt motiverad ägnade jag all tid åt studierna. Inte ens där och då läste jag för betygen. Jag såg det som en möjlighet att komma ikapp och läste lika mycket skönlitteratur som jag läste läxor och pluggade till proven. Jag fick högsta betyg i de flesta ämnen, men inte ämnen som låg i utkanten av mitt breda, (vill jag påpeka) intresseområde. Jag fick de betyg jag förtjänade, men det var för kunskapen jag läste. Och efter två år ville jag vidare. Alltså hamnade jag på universitetet, och det var där jag verkligen fick luft under vingarna. På universitetet kunde jag välja kurser helt i enlighet med mina intressen, och eftersom det ena gav det andra vidgades det redan breda intresseområdet. Jag befann mig, där på 1990-talet i himmelriket. Kan inte dra mig till minnes en enda dag av tvivel eller leda. Även den tråkigaste föreläsning var intressantare och gav mig mer än någonting jag dittills upplevt i livet. Friheten och det faktum att jag läste helt och hållet på mina egna premisser, samt att det var jag som fick ta hela ansvaret för genomförandet och resultatet, var nyckeln till framgången.

Jag inser att alla inte är mogna eller kan ta ett sådant ansvar, men den som verkligen vill veta och lära sig kan, det är jag övertygad om. Och är det ett kunskapssamhälle vi vill bygga måste kunskapen placeras i centrum, ingenting annat. Det finns inga genvägar. Idag när jag blivit docent och arbetar som lärare är jag mindre fri och har mindre ansvar än jag hade som student, trots att jag har över 20 års erfarenhet och enormt mycket mer och djupare kunskaper idag. Så bygger man inte en kunskapsskola och så främjas inte lärande, det är jag långt ifrån ensam om att konstatera. Läser till exempel vad Ingrid Carlgren och Sten Svensson skriver i SOS.

Det som tidigare uppfattades som ett fritt och utmanande yrke har blivit allt hårdare reglerat och styrt utifrån. Utrymmet för det professionella ansvaret har minskat liksom möjligheterna att i undervisningen upprätthålla breda och bildningsbefrämjande perspektiv.

När jag var student på 1990-talet, innan reformerna som skulle ge Sverige världens bästa skola slog igenom och under åren som doktorand (trots att reformerna då började få genomslag), kände jag att jag kunde samt att det förväntades av mig att jag tog ett professionellt ansvar. Det ansvaret är idag, i princip obefintligt i den hårt styrda och mål- samt kvalitetssäkrade (hög)skolan. Jag går på semester snart, och imorgon är det helg, men jag kan inte släppa detta. Läraryrket och även forskningen håller på att utvecklas till ett omöjligt uppdrag där skillnaden mellan hur det borde vara samt vad man också säger att det ska vara och hur det faktiskt ser ut och fungerar i praktiken är enorm. Carlgren och Svensson avslutar sin artikel med några punkter som jag verkligen skriver under på.

Sammantaget menar vi att det krävs en rad åtgärder för att stärka lärarprofessionen och lärarutbildningen liksom skolans förmåga till inre utveckling:

Ge lärarna ansvar och mandat för undervisningens utformning och bedömningen av elevernas kunskaper.

Inrätta didaktik som huvudämnen/huvudområde i lärarutbildningen.

Skapa flera korta, sammanhållna lärarprogram för lärare med grundläggande utbildning inom relevanta ämnesområden med didaktikstudier på avancerad nivå – gärna masterprogram.

Ge lärarutbildningarna basanslag för forskning och forskarutbildning så att reguljära forskarutbildningar kan skapas.

Knyta utbildningen till karriärstegen – bygga ihop professionsutvecklingen med det akademiska systemet.

Resurser till praktiknära forskning – såväl regionalt som nationellt
Låta skolforskningsinstitutet samordna regionernas arbete med praktiknära forskning.

Den första punkten är den absolut viktigaste! Om läraren, och här vill jag inbegripa alla som är i skolan för att lära, även elever och studenter, inte får ta eget ansvar för sig egen personliga utveckling kommer ingen KUNSKAP att växa fram inom skolan och utbildningssystemet. Friheten att utforma sin undervisning och sina studier efter eget huvud är A och O i skolan, den högre utbildningen och forskning. Alla försök att styra utvecklingen mot mätbara mål är fullkomligt förkastliga, vilket förklaras föredömligt tydligt och pedagogiskt av Johan Wennström i en debattartikel i dagens SvD. Med utgångspunkt i egen forskning jämför han den svenska skolan och New Public Management med Sovjetsystemets femårsplaner där ingen tog ansvar och friheten var obefintlig, vilket gav upphov till absurda effekter. Och samma sak varnar många för även i Sverige: Betygsinflation, vinstfokus, utbrändhet, lärarbrist och sjuknade studiemotivation.

I Sovjetunionen och i andra planekonomier föreställde man sig alltså att det var möjligt att reducera marknadsekonomin och konkurrensens krafter till vad Röpke benämnde en ”psykologisk teknik” för att höja produktiviteten.

Utan jämförelser i övrigt ligger denna föreställning mycket nära marknadsreformerna som har ägt rum i skolan och i andra delar av den offentliga sektorn. De har på ett liknande sätt byggt på antagandet att konkurrens är en sorts teknik som enkelt kan överföras till offentliga verksamheter i förbättringsbehov, och att den spontana urvalsmekanism som existerar på den fria marknaden kan ersättas med olika slags proteser, till exempel ekonomiska incitament.

Kritiken riktas mot alla politiker, över hela linjen, för inget parti skiljer sig nämnvärt i synen på hur skolan bäst organiseras för lärande och kunskapsutveckling. Någonting är fruktansvärt fel i den svenska skolan, men det har pågått så länge och är en så pass integrerad del av alla aspekter av verksamheten att få ser och förstår grundproblemet och därför handlar "lösningarna" om kosmetiska förändringar, mer av samma eller om delaspekter av den dysfunktionella helheten. Konkurrens driver möjligen kvalitet på en avreglerad marknad, men det är ju så långt ifrån en beskrivning av den svenska skolan man kan komma. Utan (professionellt) ansvar i kombination med frihet tvingas både lärare och elever/studenter att ägna sig åt annat än lärande och kunskapsutveckling. Hur problematiskt och dysfunktionellt måste utbildningssystemet bli innan ansvariga politiker, över hela linjen, inser att Sverige slagit in på helt fel väg och att det krävs en radikal omorganisering av skolan och den högre utbildningen? New Public Management lovar kunskap och kvalitet, men:

Resultatet är att genomsnittsbetygen för svenska elever har förbättrats kraftigt sedan 1990-talets slut samtidigt som elevernas kunskaper under en lång följd av år har försämrats i internationella mätningar såsom Pisa-undersökningarna.

Att det förhåller sig på det här sättet i skolan har med stor sannolikhet förstört många elevers inre studiemotivation. Eftersom man inte behöver goda kunskaper för att ta sig vidare i skolan är det inte rationellt att anstränga sig. Samtidigt har lärarna reducerats från kunniga ämnesexperter till ett slags ”poängsättare” som ofta befinner sig under stark press från eleverna och deras föräldrar och skolledningar att dela ut höga betyg.

Tvärtemot vad både moderata reformivrare och deras kritiker förmodligen har föreställt sig, har man i skolan alltså skapat en falsk förespegling av konkurrens. Man har bejakat konkurrens enbart som en psykologisk sporre och givit skolor incitament att fuska. Paradoxalt nog påminner detta i hög utsträckning om gamla planekonomiers konstlade försök att införa ”konkurrens” och de absurda följder som det kunde få.

När ska kunskapen placeras i centrum, och när får lärarna den nödvändiga frihet (under ansvar) som krävs för att hjälpa eleverna att förstå vad skolan handlar om och hur man skaffar sig insikterna man behöver, som individ, som medborgare, som utbildningssystem och kunskapsnation? När får vi en skola värd namnet, en kunskapsskola som vi alla behöver och som ingen verkar vara motståndare till?