När det amerikanska folket röstade fram en företagsledare som sin nästa president var det inte en slump att det blev just en företagsledare. Många ogillade och ogillar idag, efter installationen och snart ett halvår vid makten, Donald Trump som person, men det faktum att han är en företagsledare och att han styr USA som en sådan verkar få vara kritiska mot. Tvärtom är det många som ser just det som lösningen på snart sagt alla problem. Företagsledare får saker och ting gjorda, de håller budget, styr med järnhand och är lojala med aktieägarnas krav på avkastning. What's not to like about företagsledare? Särskilt i dessa pressade tider. Just det ser jag som ett tecken i raden på ett av de grundproblem som jag ständigt återkommer till här på bloggen, och som kanske skulle kunna sägas vara den fråga jag forskar om egentligen. Tron på och sökandet efter, enkla lösningar och oförmågan att se skillnaden mellan komplex och komplicerad.
Donald Trump lovade det amerikanska folket en lösning. Och folket högg på betet, särskilt som hatet mot Clinton var så utbrett. Minnet är kort. Åren med Bush och krisen som tvingade amerikanerna att samlas kring Obama, som inte lovade något annat än blod, svett och tårar. Yes we can, var hans kampanjlöfte. TILLSAMMANS kan vi (sic) få Amerika på fötter igen. Obama erbjöd inga lösningar, han jobbade under sina åtta år vid makten långsiktigt. Trots ihärdigt motstånd fick han igenom en sjukvårdsreform som gav tidigare oförsäkrade en i alla fall bättre chans att få vård. Han var en klok och ansvarstagande politiker som utgick från helheten, som såg komplexiteten och agerade i alla fall mer än Trump i mänsklighetens intresse (vill påpeka att jag är väl medveten om att det är ett problematiskt uttalande, men i jämförelse med USAs nuvarande president är perspektivskillnaden enorm). Obama skrev också i Paris på det avtal som skulle lösa klimatfrågan, vilket jag i och för sig ser som ännu ett exempel i raden på den djupt mänskliga fallenheten för enkla LÖSNINGAR. Drömmen om frälsaren och frälsning tar sig oändligt många olika uttryck. Kanske valdes Obama för att hans budskap var det enda rimliga där och då, men när den akuta krisen avvärjts kunde man börja drömma igen. Och drömmen om en företagsledare som tar ansvar och på egen hand löser landets och mänsklighetens problem var i det läget allt för lockande.
Iakttagelsen att den som levererar ett svar har lättare att bli tagen på allvar och avsaknaden av intresse för vad som är grundproblemet ser jag överallt, inte bara i skolan, vilket gårdagens bloggposter handlade om, utan även som här, i politiken. Det handlar om en reflektion över mänsklig kognition och är en betraktelse över mänsklighetens dilemma. Det ofta uppmärksammade problemet att nå ut med vetenskapliga resultat som är negativa, är ett annat exempel på samma sak. Och industrin av konsulter som fakturerar miljoner för att sprida just sin variant på "frälsning". Idealiseringen av entreprenörer och jakten på best practice. 5.2 dieter och andra bantningstips och så vidare. Att skylla på studenter, lärare eller någon annan enskildhet känns bra för stunden, men det är ingen långsiktig lösning. Evidensen för problemet är ÖVERVÄLDIGANDE även om det inte går att fånga tanken genom ett enskilt projekt eller en publikation, vilket för övrigt också är en variant av samma problem. Artikelformatet är skapat för att presentera lösningar på enskilda, avgränsade problem. Vetenskapen fragmentariseras och allt fler gör karriär på allt smalare segment av verkligheten genom att producera lösningar och bevis som felaktigt antas kunna sättas ihop till en allomfattande lösning på mänsklighetens alla problem. Vi ser inte skogen för alla träd, och kommer heller inte kunna förstå helheten och alla utmaningar som den stor inför. Ytterst handlar det om en kollektiv oförmåga att se och förstå skillnaden mellan komplext och komplicerat.
Donald Trump vann debatten med Clinton, blev en vinnare och får nu skriva historien. Och det är som många sa redan under valrörelsen. Trump säger som det är, och han gör det han lovade. Han är en företagsledare som får saker och ting gjorda. Enda problemet är att ett land inte är ett företag, lika lite som en skola eller vårdinrättning är det. En styr- och ledningsmodell passar inte alla verksamheter. Det har bevisats gång på gång, men så länge vi envisas med att söka nya enkla och begränsade lösningar på specifika problem förlorar vi oss kollektivt i detaljer när vi istället borde zooma ut, skaffa oss perspektiv och se samt försöka lära oss förstå HELHETEN. Jag trodde aldrig på klimatavtalet, för ett avtal är och kommer ändå aldrig att vara mer värt än ledarnas och ländernas befolkningars kollektiva vilja att faktiskt göra vad som krävs för att minska utsläppen av koldioxid (och väldigt mycket annat, såklart). Det är lockande att skriva på avtal, och det känns skönt efteråt. Sedan kommer vardagen. Politikerna ska göra vad man lovat, vilket innebär inskränkningar och ökade kostnader. Motståndet mot förslaget på införande av flygskatt är en illustration så god som någon på att det är lätt att komma överens om ett historiskt avtal, men en helt annan sak att faktiskt genomföra reformer som leder till varaktig förändring i riktning ökad hållbarhet. Det är enklare och mycket mer lockande att rösta på en president som lovar arbete åt alla, en mur som skydd mot omvärlden och alla problem som för populister och andra fans av enkla lösningar av någon outgrundlig anledning alltid kommer utifrån.
Obama lovade inga enkla lösningar när han valdes till president. Folket eller i alla fall delar av folket såg honom ändå som en frälsare, annars hade han aldrig lyckats bli vald. Kanske var det detta som blev hans fall? Obama var en politiker som försökte ta ansvar för helheten och vars ledningsfilosofi sträckte sig bortom nästa val. Det är som att be om problem och leder till oundvikligen till besvikelse hos många som ser sig förfördelade. Alla är sig själv närmast. Det är en annan variant på samma problem och grundtema. Jag och du är del av mänskligheten och livet på jorden, fast vi sitter fast i och betraktar världen och helheten utifrån vårt individuella och högst begränsade perspektiv. Alla tänker bara på sig själva, ingen tänker på mig! Känner man så är det lockande att falla för en ledare som tar på sig ansvaret och som säger: Make America great again. Företagsledare tar dock bara ansvar för en högst begränsad och tydligt avgränsad del av verkligheten. Företagsledare kan och ska kanske också agera just så, men när politiker (med väljarnas goda minne) försöker ta efter det sättet att agera utsätts mänskligheten som helhet för risker. Varför ska USA ta ansvar för något annat än USA? Varför ska Sverige ta emot alla flyktingar? Varför ska jag betala skatt?
Mänsklighetens kollektiva oförmåga att se sig själv som något annat än summan av delarna är ett problem som drabbar alla. Så länge vi bara ser till oss själva kommer vi att fortsätta ökenvandringen allt längre ut kring det sluttande plan som allt talar för att vi befinner oss på. Jag har ingen evidens för att det jag tror är rätt, men jag drivs inte av en vilja att få rätt eller göra karriär. Jag vill vara med om bygga en bättre och mer hållbar värld. Det ger mitt liv mening att se mig som del av något större; mänskligheten och livet på jorden. Vad spelar det för roll om jag blir rik, berömd och tas emot som en frälsare, om allting ändå går åt helvete?
Tänk om vi skapade en mer jämlik, öppen och demokratisk, hållbar värld, helt i onödan? Vissa saker behövs inte evidens för, man kan agera ändå, för att man vill. Och förfärande ofta väntar man så pass länge på evidens att när den äntligen existerar är det för sent. Rättegångar och debatter kan vinnas på en lång rad olika sätt, och positiva bokslutsrapporter går att skapa, men i längden är det enda hållbara att göra det som ligger i linje med verkligheten så som den faktiskt är och fungerar, inte så som människor önskar och vill att det ska vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar