Den paradoxala säkerheten

Allt oftare och i allt fler sammanhang talas det om behovet av säkerhet. Fast egentligen handlar orden och uttrycken om en olycklig kombination av rädsla för det okända och en önskan om att någon annan ska fixa saken. Säkerhet är en känsla, liksom rädsla. Det öppna samhället, som dels är det enda sant demokratiska, dels det enda samhälle som kan härbärgera mångfald, är satt under stor press och drabbas återkommande av inskränkningar av olika slag, vilka paradoxalt nog tas emot med öppna armar. Långsiktigt hållbarhet offras för kortsiktig "trygghet" trots att något sådant inte existerar. Det finns inga enkla lösningar som skapar trygghet, för trygghet är liksom rädsla känslor som kommer inifrån. Om jag känner mig otrygg är det mitt problem, inte någon annans. Om jag är rädd för det okända, det jag inte vet någonting om och det jag inte rör över, kan lösningen aldrig vara att ropa på förbud, stänga in och kontrollera, för det är att sticka huvudet i sanden. Att bygga murar eller bara lyssna på den som säger det jag vill höra är uttryck för förnekelse av verklighetens komplexa oöverblickbarhet och framtidens fundamentala öppenhet.

Lägger med förfäran märke till att vad människor tycker har blivit viktigare än vetenskapligt grundad kunskap. Välkommen till informations- och känslosamhället. Jag skräms av hur fort förändringen har gått. Opinionsinstituten hinner inte med att registrera åsiktsförändringarna. Gårdagens siffror speglar inte dagens åsikter, vilket förstärker känslan av att någon (alltid oklart vem) döljer något. Misstänksamheten sprids mot allt och alla. Flyktingar, ensamkommande barn, vaccin, medier, makthavare och så vidare. I USA har man valt en president som ska råda bot på allt det där, en pålitlig företagsledare som håller budget, når mål och ger aktieägarna vad aktieägarna anser sig kunna kräva. Fast det går bara om man offrar öppenheten och bygger murar, ökar kontrollen och minskar friheten. Säkerhet har ett pris, och det är minskad öppenhet och reducerad mångfald. New Public Management ger oss vad vi vill ha, men vi kommer alltid endast att få det vi förtjänar. Det är lätt att inskränka öppenheten, öka kontrollen och offra friheten för att nå målen, men det kommer att kosta. Det som tagit lång tid att bygga upp kan raseras på ett ögonblick.

Vem ser om och garanterar min trygghet? Faktum är att ingen kan göra det. Den ende som kan göra något för att min känsla av trygghet ska öka är jag. Rädsla och trygghet handlar som bekant om känslor. Jimmie Åkesson har förstått det. Stödet för SD är en känsloyttring. Paradoxalt nog är det dock så att ju mer vi pratar om känslor: Trygghet, rädsla, terror, datavirus, sjukdomar och så vidare, desto mer hotas grunden för ett långsiktigt hållbart samhälle. Känslorna tar helt enkelt över och sedan spelar det ingen roll hur mycket evidens eller vederhäftiga forskningsresultat man lutar sig mot, det finns alltid någon som kan peka på något som ifrågasätter det som sägs. Känslorna övertrumfar förfärande lätt intellektet. Tilliten är än så länge hög i Sverige. Men eftersom tillit hänger samman med och är beroende av öppenhet och mångfald, vilket är de två mest kritiserade riskfaktorerna som populister och allt fler andra politiker (i jakten på väljarstöd) riktar in sig på, erbjuder lösningar för och säger sig kunna garantera, hotas tilliten paradoxalt nog av jakten på trygghet. Och eftersom politik idag handlar mer om att vinna val än om att förvalta den bräckliga demokratin sår allmänhetens företrädare split och sprider misstänksamhet gentemot varandras politik allt för att få den politik man själv företräder att framstå som den enda rimliga. Politik handlar liksom rådande medielogik, som bygger på uppmärksamhet, om att sätta känslorna i rörelse.

Det är viktigt att förståelsen för dessa saker och samband ökar. Kunskap om hur saker och ting hänger ihop, förståelse för komplexitet och ödmjukhet inför tillvarons paradoxer, är hållbarhetsfrämjande. Tillit, öppenhet, mångfald och demokrati är mellanmänskliga tillstånd och bräckliga egenskaper som måste värnas kollektivt för att inte grunden för samhället och förutsättningen för trygghet ska undermineras. Bildning, inte information och fakta, är vad samhället behöver för att värna tilliten, som är en förutsättning för mångfald och öppenhet. Allt och alla hänger ihop. Förståelse för sambanden, komplexiteten och det faktum att kultur till sin natur är något högst komplext och därför okontrollerbart behöver öka, vilket är omöjligt i en målsäkrad och kvalitetskontrollerad skola. Vi måste inse att det vi vill ha inte alltid är det vi behöver.

Vill vi ha ett verkligt hållbart samhälle, om vi vill på allvar vill vara säkra på att uppnå trygghet, måste vi paradoxalt nog göra tvärtom mot vad vi intuitivt känner att vi måste göra. Ju mer jag studerar kultur och kulturella processer desto mer övertygad blir jag om att det är sanningen om verkligheten och tillvaron. Jag har emellertid ingen evidens, för hur samlar man in ett material som går att använda för att bevisa att samhället är komplext, att all kulturell förändring är icke-linjär? Det går inte att bevisa att säkerhet är riskabelt, men det går att visa med hjälp av resonemang. Som kulturvetare bevisar jag inte, jag visar genom att peka på saker och företeelser som finns runtomkring oss, om vi bara kan förmå oss att öppna ögonen. Därför är jag skeptisk till kravet på EVIDENS, för allt som är viktigt att veta och förstå går inte att bevisa. Det är vetandets och kunskapens kanske mest olyckliga och farliga paradox, för den får oss att offra det vi behöver allra mest på grund av att vill vi ha något som inte går att uppnå.

Genom åren har jag ofta slagits av att det ofta är bättre att presentera ett osäkert, ofärdigt eller till och med felaktigt resultat, om det är kultur man vill undersöka. För det triggar mottagaren att läsa/förhålla sig kritiskt till vardagen och det som händer, det tvingar hen att studera sin samtid, sin omgivning, den kontext hen lever i, mer noggrant och uppmärksamt. Detta är kärnan i min argumentation för kulturvetenskapens nytta. Kulturvetenskapen bevisar ingenting, den undersöker tillvarons komplexitet och samhällets paradoxer. Jag vill engagera fler i tillblivelseprocessen som alla är en del av. För kultur skapas, i kollektiv handling. Kultur kan sägas vara en resa, mot framtiden, mer än något annat. Men eftersom framtiden inte finns förrän vi har skapat den är det olyckligt att söka säkerhet, för det handlar ju om att fokusera det som varit.  Det är ju det enda som går att bevisa, det som det finns evidens för. Vill vi skapa en bättre framtid måste vi tänka och agera på andra sätt. Vi måste göra två saker: för det första måste en vision formuleras, och för det andra måste vi vara ödmjuka inför verklighetens komplexitet och tillvarons oöverblickbarhet. Säkerhet är en omöjlig dröm och det måste den tillåtas vara, annars riskerar samhället och människorna att kvävas av kontroller och hopplösa krav. Skolan, arbetslivet och samhället behöver lära sig hantera osäkerheten, för det går aldrig att kontrollera kulturen. Bara så kan en känsla av trygghet växa fram mellan människor.

Säkerhet är en synonym till trygghet. Men söker man på nätet, och söker sig vidare från de första sökresultaten, kommer man strax in på ord och begrepp som säkerhetspolisen, som i sin tur kan leda tankarna till olika länders säkerhetstjänster. Stasi, till exempel. Och plötsligt är det inte lika enkelt att hävda att alla strävar efter trygghet, överblickbarhet och säkerhet. Det är sällan något är säkert här i världen, och även om trygghet är ett fint mål är det ofta just ett mål att sträva efter och inget man har. Att känna sig trygg är aldrig detsamma som att verkligen vara trygg. Det enda som är säkert här i världen är att ett plus ett är två, och att vi ska dö. Allt annat är mer eller mindre osäkert. Då, menar jag, är det bättre att lära sig hantera osäkerhet och att tillägna sig metoder för att upptäcka paradoxer i livet, samhället och världen. Strävan efter trygghet leder allt för enkelt till ett bedrägligt tillstånd av ouppmärksamhet som kan leda till sårbarhet, om/när problemen dyker upp.

Bättre vore om fler kunde acceptera och lära sig se tillvarons karaktär av ständiga och genomgripande förändringar, och inse att den är det enda säkra vi kan veta/säga om framtiden är att den är öppen och aldrig går att uttala sig om. Förändringen som världen blir till i och genom är icke-linjär och omöjlig att på längre sikt beräkna. En sådan insikt leder till att säkerhet aldrig kan utlovas. Och inser man det förfogar man plötsligt över ett mycket potent verktyg för att se igenom maktordningarna som finns och upprätthålls överallt. Den som utlovar trygghet och som blir litad på, han eller hon kommer att få makt. Men den makten är bedräglig och byggd på lösan sand. Den makten uppstår i och genom att den som litar på frivilligt går in i en underordnad position. Den som utlovar trygghet gör anspråk på att bli litad på i frågor som rör framtiden, hen söker makt, medvetet eller omedvetet. Konsekvensen, om man litar på hen, är att man ger hen makt. Och det kan ju kännas tryggt, men vad händer om det oväntat oväntade inträffar? Då står man där ensam och utlämnad. Hur man än gör är man med andra en förlorare, om man litar på någon som säger sig veta säkert.

Jag anstränger mig noga här, för att inte resa några sådana anspråk. Om framtiden kan ingen veta något. Framtiden blir till i ord och handling, icke-linjärt, kommunikativt. Interaktion mellan många olika aktörer är vad framtiden skapas av. Jag undersöker och pekar på förutsättningarna för det som skall komma att bli vår gemensamma framtid. Men hur det blir, det vet jag inget om. Ingen kan veta. Motivet för detta statment, för detta förhållningssätt till kunskap och kultur, är att det leder till ökad reell trygghet. Och det är ju det vi strävar efter. Riktig trygghet. Den som lärt sig hantera tillvarons osäkerhet, den som förstår hur öppna, icke-linjära processer fungerar, han eller hon kommer att stå bättre rustade för det som komma skall, oavsett vad tillblivelsen resulterar i. Det är en annan trygghet än den som experter på framtiden, populister och andra politiker utlovar och säger sig vara garanter för. Det handlar om en känsla av trygghet som kan bäras inombords och som går att ta med och hämta stöd från överallt, alltid. Det är en trygghet som inte är beroende av någon annan.

Genom att acceptera världens oförutsägbarhet ökar alltså chansen att känna trygghet. Och det ökar i sin tur känsligheten för och uppmärksamheten på allt det som är kontingent i tillvaron. Därför leder denna livshållning inte bara till ökad trygghet, den medför också att man får verktyg för att arbeta med förändring och gör att man lättare förstår vad som går att förändra. Därmed kan man verka för alternativa tillblivelser. Man kan lättare vara med och påverka blivandets riktning, men aldrig dess resultat. Ingen enskild aktör kan påverka världens, samhällets eller kulturens riktning. Öppenhet, demokrati, tillit och säkerhet är relationella begrepp, det handlar om egenskaper som uppstår mellan människor och inom ramen för kontexter.

Förstår man detta, förstår man hur världen fungerar. Och tryggare än så går inte att bli. Ingen äger kunskapen. Därför kan dess säkerhet aldrig garanteras. Är det säkerhet man vill ha, till varje tänkbart pris, kommer man förr eller senare att avskärma sig från världen och livet och stänga in sig, inte bara bakom murar utan även i en filterbubbla där informationsflödet kontrolleras och känslorna kan hållas i schack. Välkommen till det paranoida, totalitära, strikt kontrollerade samhället där allt följer planen, där alla mål nås och där ingenting kommer som en överraskning. Upp med handen den som vill se en sådan framtid.