Ett resultat är inte alltid samma som en lösning

Att komma fram till ett resultat kan vara svårt men är i de flesta fall möjligt, särskilt om man följer en väl beprövad metod. En helt annat fråga är om resultatet verkligen fungerar som lösning på problemet. Ofta slår man sig till ro med resultatet och bryr sig inte så mycket om svaret verkligen hänger ihop med frågan, och när det finns ett uttalat krav på forskare att producera resultat blir det svårt att adressera det problemet. Kommer man bara fram till ett resultat som är vederhäftigt och håller för en granskning är alla nöjda och glada. Forskaren får en publikation, tidskriften får en artikel och lärosätet tryggar sin rankingposition. Förhåller man sig lättsinnigt till detta finns en uppenbar risk att forskningen frikopplas från samhället och blir en maskin som producerar resultat snarare än lösningar. Det finns en uppenbar risk att det blir så när forskningen underkastas styrning. Resultat kan nämligen kontrolleras på ett helt annat sätt än verkliga lösningar.

Vad är forskningens uppgift i samhället, egentligen. Det är den avgörande frågan. Främja tillväxt verkar vara svaret för dagen. Kunskap och bildning säger många, men eftersom det är mål som är svåra att kontrollera, verksamheter som är svåra att kvalitetssäkra och utvärdera, blir det svårt att motivera kostnaderna. Och eftersom bildning är en helt annan typ av kapital än pengar, nyckeltal och mätbara resultat, framstår det som lite suspekt. Även om ingen säger det finns en uppenbar risk att kunskapen sakta utarmas och bildningen offras, inte för att den är problematisk i sig utan för att resultatet av verksamheten inte går att kontrollera. Därför är frågan om vad som är vetenskapens uppgift egentligen så oerhört viktig, för risken är att verksamheten rullar på i ett allt snabbare tempo och resultaten rullar in utan att man märker att det so produceras är tomhet, meningslöshet eller mer av samma.

En tidskrift som kommer ut regelbundet måste fyllas med innehåll, och den tidskrift som är mest prestigefull vill flest forskare och de mest framstående forskarna publicera sig i. Det borde borga för kvalitet. Absolut, den logiken är lätt att följa. Men eftersom verkligheten är som den är och fungerar som den gör, inte som politiker och tidskriftsredaktörer vill går det inte att styra resultatets användbarhet. Det går utmärkt att producera högkvalitativa artiklar som är framgångsrika i konkurrensen, och så länge tillräckligt många forskare vill publicera sig just där går det att producera en tidskrift som följer utgivningsplanen. Samma med ansökningar, som blir bättre och bättre när konkurrensen om medel ökar och fler tvingas anstränga sig mer för att lyckas. Fast en bra ansökan är något annat (om än inte väsensskilt) än forskning. Det går att lova resultat genom att beskriva i detalj vad som ska undersökas, hur det ska undersökas och vilka resultat som kan förväntas. Och är bara konkurrensen tillräckligt stor kan anslagsgivare liksom tidskriftsredaktörer välja och vraka bland ansökningarna.

Kvaliteten i verksamheten är oklanderlig och kritiken mot systemet rinner av alla ansvariga som vatten på en gås. Och vem är jag att kritisera, jag som inte skriver artiklar och har gett upp hoppet om att erhålla forskningsmedel? Vem vill lyssna på en avdankad och misslyckad forskare? Jag har inga problem att se och förstå hur det jag skriver uppfattas, men faktum kvarstår. Verkligheten anpassar sig inte efter forskningen, är det användbar kunskap och fungerande lösningar vi vill ha är det inte SJÄLVKLART att nuvarande system som bygger på styrning är det bästa. Glöm inte att vetenskapens framgång vilar på en annan grund än den som New Public Management bygger på. Hittar en intressant artikel på nätet som handlar om detta ämne, som jag vill citera ett tankeväckande utdrag ur.

For instance, the Annalen der Physik, in which Einstein published his four famous papers in 1905, did not subject those papers to the same review process. The journal had a remarkably high acceptance rate (of about 90-95%). The identifiable editors were making the final decisions about what to publish. It is the storied editor Max Planck who described his editorial philosophy as:

To shun much more the reproach of having suppressed strange opinions than that of having been too gentle in evaluating them.

Many of the core scientific discoveries were not peer reviewed to modern standards. For example, the publication of the foundational paper describing the double helical structure of DNA by James Watson and Francis Crick in 1953 would have been jeopardised in the context of the classic review system as we know it, because of its speculative nature.

At the prestigious journal Nature, the peer-review system was only formally introduced in 1967. More recently, the discovery of distortion in gravitational waves by a telescope at Harvard – which has crucial consequences for our understanding of the formation of the universe – was presented as preliminary and treated with extreme caution and even sometimes with denigration, because it had not been peer-reviewed.

Jag är på inget sätt kritisk mot peer-revew förfarandet, tvärtom. Allt som leder till bättre och mer vederhäftig kunskap är bra och viktigt. Det jag vänder mig mot är att vetenskapen håller på att bli allt mer strömlinjeformad. En mäktig monokultur håller på att växa fram. Systemet bygger på att makt allokeras och försvaras, ibland till och med på sätt som strider mot vetenskapens. Det som händer på Karolinska Institutet borde uppmärksammas mycket mer, för det finns så många frågetecken och det handlar om och riskerar att på sikt urholka vetenskapens anseende. Hittar en tänkvärd och skrämmande artikel om detta i tidningen Universitesläraren, där jag läser följande.

Varken extern-stämplar, proklamering av att rapporter har ”stängts” eller förstörda intervjuutskrifter lär hindra att journalister och forskare i framtiden kommer att intressera sig inte bara för Macchiarinis framfart, utan också för granskningarna av KI och KS.
Att göra underlagen till dessa otillgängliga eller obefintliga framstår åtminstone inte som något bra exempel på den transparens som både KI och KS utlovat, för att återupprätta organisationerna efter skandalen.

Forskning handlar idag om stora pengar, och när kraven på framgång och mätbara resultat ökar är det som upplagt för att systemet utnyttjas av makthungriga ledare och "forskare" som Macciarini. Det är på allvar, och människor har dött. Varför kan man inte vara mer transparent och hur är det möjligt att forskare tillåts agera på det sättet? Vad är målet med forskning egentligen och på vems uppdrag arbetar man?

Grundforskning handlar inte om att nå resultat, utan om att söka lösningar så förutsättningslöst som möjligt. Resultat av grundforskning går aldrig att garantera och verksamheten kan och ska inte kontrolleras, styras eller utvärderas. Vetenskap bygger alltid på en kombination av tillit och ansvar. Lyssnar man på forskarna som tilldelas Nobelpris och jämför deras berättelser om sin forskning och de banbrytande lösningar den resulterat i, vilka belönats med priset, är skillnaden mellan hur bevisligen framgångsrika forskare arbetat och hur forskning organiseras idag slående. Viljan att nå (mät- och kontrollerbara, kvalitetssäkrade) resultat trotsar verklighetens inneboende begränsningar, vilket bara är möjligt genom att bortse från den, alternativt anklaga forskare som verkligen försöker förstå verkligheten på verklighetens premisser för flum. Grundforskning tar tid, kostar pengar och den kan aldrig garantera några resultat eller lösningar. Ingen vet på förhand, varken var svaren och lösningarna finns eller vem som kommer att hitta dem. Det är tjusningen med forskning, och kanske är det därför som Einstein och hans teorier är så mytomspunna. Låt oss lyssna på honom, som jag tolkar innehållet i artikeln ovan hade han kanske aldrig lyckats i nuvarande system. Jag vet inte, men det kan mycket väl vara så att ett forskningssystem som ger oss det vi vill ha inte kan ge oss det vi behöver, och eftersom konsekvenserna av det problemet är så pass allvarliga och långtgående finns anledning att stanna upp lite och reflektera över vart vi är på väg och om nuvarande resultat- och nyckeltalsfixerade system för organisering av forskning är det bästa för samhällets och mänsklighetens långsiktiga överlevnad.