Kunskaper och värderingar 1

Läste en intressant artikel i DN i helgen, av Ylva Hasselberg, som varnar för vad som kan hända om man blandar samman kunskaper och värderingar. Och risken för det är hela tiden överhängande, just för att människor är människor, med allt vad det innebär. Att äga rationell förmåga är inte samma sak som att vara rationell överallt och i allt man gör. Det är en av mänsklighetens stora utmaningar, detta att förstå sammanhangets, känslornas och föränderlighetens betydelse. Att vara människa och att ägna sig åt intellektuell verksamhet är att söka sig fram i ett slags labyrint där det hela tiden är lätt att gå vilse. Kunskap och värderingar blandas förfärande lätt samman, vilket påverkar samhällsdebatten menligt. 

Vi lever, har det längre hävdats, i ett kunskapssamhälle. Det finns goda skäl till att göra ett sådant påstående men också goda skäl att ifrågasätta det. Kärnan i påståendet är knappast att det finns ”mer kunskap” i dag än tidigare i historien. Annan kunskap, en stor del abstrakt sådan, mer information, visst, men inte mer kunskap. Kärnan i påståendet om ett kunskapssamhälle har mindre med vetande än med kapitaliseringen av den, föreställningen om den som något värdeskapande, att göra. Denna kapitalisering har pågått i decennier och innefattar så olika saker som begreppet humankapital, föreställningen om det livslånga lärandet och uppfattningen att kunskap har sitt värde i att vara tillväxtskapande.

När jag talar om kunskap handlar det om ett sätt att närma sig världen, om en strävan efter ökad förståelse för tillvaron, livet, verkligheten, allt. Det är så jag vill se på kunskapssamhället också, liksom skolan och den högre utbildningen. Kunskap handlar inte om information och utbildning handlar följaktligen inte om överföring av fakta. Kunskap är något annat, något oändligt mycket mer komplext än den definition av kunskap som används i talet om kunskap som en tillväxtfaktor. Ett sådant sätt att se på kunskap reducerar vetande till en vara bland andra, vilket är förödande för utvecklingen av allt vad bildning och vishet heter. Talet om att utbildning skulle kunna effektiviseras bygger på tanken att kunskap är något bestämt och entydigt som går att parkettera och överföra snabbare, utan missförstånd och med minimal förlust av information, vilket är en helt felaktig föreställning och därför förödande för samhällets långsiktiga hållbarhet.

Det har fått en del praktiska konsekvenser i samhället; inte minst uppvärderingen av högre utbildning och forskning som grund för samhällsprojektet: som tillväxt­motor, arbetsmarknadsinstrument och metod för socialiseringen av individen till ansvarsfullt kunskapssubjekt. Jag är fortfarande inte säker på att vi lever i ett kunskapssamhälle men vi lever definitivt i en kunskapskapitalism.

Den synen på kunskap är inte bara felaktig, den reducerar även forskare och lärare till ett slags tjänsteutövare som levererar standardiserade varor till olika typer av kunder, enligt på förhand fastställda kriterier, och vars arbete är kvalitetssäkrat och utvärderas enligt hur väl målen uppnås. Den synen på kunskap och kunskapsarbete handlar inte om KUNSKAP, utan om sådant man redan vet på förhand, det vill säga om information, inte om kunskap i en filosofisk betydelse. Ett kunskapssamhälle är som jag ser det ett samhälle i vardande och kunskap handlar om det som skulle kunna bli, inte om det som är eller finns. Skolan vill jag se som en förberedelse för sökandet efter ny kunskap, vilket är målet med högre utbildning.

Den nyliberala synen på kunskap bottnar i föreställningen att vetande kan och bör stå helt fri från värdering. Det låter ju sympatiskt och det är en idé som är lätt att koppla till tanken om universiteten som autonoma i förhållande till olika samhällsintressen. Problemet i resonemanget är den kvalitativa bedömningen, det självständiga omdömet. Omdömet är en högst väsentlig del i hur kunskap skapas och vidmakthålls. Det finns ingen vetenskap som klarar sig utan uppfattningar om vad som är bra vetenskap: hur en fråga ställs och motiveras, hur ett resultat styrks eller hur en bra studentuppsats ser ut.

Kunskap blir kunskap just genom att bedömas och värderas av kloka människor, annars är det fakta och information man talar om. Och denna sammanblandning är fatal och påverkar framväxten av ett verkligt kunskapssamhälle (i den mening jag talar om ovan) menligt. Dagens utbildningssystem liknar allt mer en maskin, men vad är det den väloljade maskinen producerar egentligen? Det är den helt avgörande frågan, om det är kunskap vi verkligen vill ha. Är det tillväxt man söker kanske det finns bättre sätt att främja det än att satsa på högre utbildning? Jag ser det i alla fall som två helt olika saker och att försöka blanda samman dem är förenat med stora risker. Båda aspekterna kan i värsta fall gå förlorade. Vad samhället och människorna behöver är bättre omdöme och förmåga att hantera och värdera, såväl kunskap som ekonomi.

Omdöme samverkar i den bästa av alla världar med kreativitet och arbetsinsats. Det vilar alltid på normer och kvalitet kan därför betyda två saker: hur något är funtat och om det är bra. Och slutligen: omdömet vilar på intersubjektivitet, det vill säga att man argumenterar om saken med sina kollegor, exempelvis på ett seminarium.

New Public Management bygger på den felaktiga tanken att människor fungerar som maskiner och att kunskap och utveckling är processer som kan styras mot mål. Mycket lite talar för att det är så, just eftersom människor inte är och fungerar som nationalekonomiska teorier och modeller förutsätter och just eftersom kultur är något högst komplext och inte komplicerat som man vanligtvis tar för givet. Det finns en lång rad andra och liknande missförstånd som påverkar samhällsutvecklingen och ger upphov till onödiga problem och konflikter.

Det nyliberala synsättet underkänner däremot människans förmåga till kunskapsgrundad värdering; i stället introduceras idén om marknaden som en ”processor of information” för att citera den amerikanske nationalekonomen Philip Mirowski. Marknadsmekanismen är alltså inte längre uteslutande till för att fördela resurser utan också för att skapa kunskap. Det som är efterfrågat är per automatik av god kvalitet eller sant. Det som inte efter­frågas spelar ingen roll, är kanske till och med osant.

Den tanken skrämmer mig, för den bygger på den felaktiga utgångspunkten att människor alltid vet sitt eget bästa, även på lite längre sikt. Fast hur förklarar man då förekomsten av rökning, drogmissbruk, klimatförändringar och så vidare. Det råder ingen tvivel om att människor VILL vara rationella eller att människor ANSER sig veta vad som är bäst för dem i alla lägen, men den empiri som ger vid handen att det verkligen är så torde vara väldigt tunn eftersom empirin som visar på motsatsen är gedigen. Att bygga ett helt lands utbildningssystem på grundlösa antaganden är inte förenligt med en vetenskaplig syn på kunskap och kommer därför aldrig att kunna främja framväxten av ett verkligt kunskapssamhälle, det vill säga ett samhälle där befolkningens generella förmåga att i vardagen värdera kunskap och kvalitet är hög.

Detta synsätt [det nyliberala] appliceras på allt­ifrån politiska beslut till vetenskapliga artiklar. Vill tillräckligt många människor slippa fastighetsskatten är införandet av en sådan en ”dålig” idé. Om en vetenskaplig artikel får många citeringar är det en ”bra” artikel, den är ”efterfrågad”. Man behöver inte, enligt detta synsätt, veta varför något citeras eller vilken nytta samhället skulle ha av en skatt; man behöver bara veta om det finns en uppmätt efterfrågan eller inte. För att veta vilket samhälle vi vill ha och vilken kunskap som är viktig behöver vi således bara ha rätt teknik och rätt mätmetoder.

"Hundra miljoner flugor kan inte ha fel: Ät skit", är ett citat från tonåren som dyker upp i mitt huvud. Det faller på sin egen orimlighet om man bara ser till helheten, istället för till olika enskildheter tagna för sig. Många vill betala mindre i skatt, det är sant. Många vill också ha bättre vägar, sjukvård, skolor och kollektivtrafik, det är också sant. Så länge frågorna behandlas som separata frågor och så länge samhället betraktas som ett komplicerat problem, möjligt att räkna på, kan den nyliberala tankemodellen fortsätta locka väljare att rösta på partier som lovar mer av allt för lägre kostnad. I ett verkligt kunskapssamhälle ser man dock samhället som en komplex helhet, och där är man ödmjuk inför allt man inte vet liksom inför det faktum att människor styrs av både rationalitet och känslor. Vad är det rationella i beslutet att köpa en sportbil, till exempel? Det går så klart att uppfinna rationella skäl i efterhand, men vore människor verkligen enbart rationella och helt igenom objektiva och om alla beslut faktiskt var värderingsfria, skulle samhället se helt annorlunda ut.

Populism som fenomen är starkt rotad i denna kunskapssyn och långt innan alternativa fakta blev en snackis skapade den amerikanske satirikern Stephen Colbert 2005 ”truthiness” för att ha ett ord som täckte just föreställningen om ”det som vi alla, i våra hjärtan, känner är sant” – fastän det inte kan fastslås som sant genom empirisk undersökning. Populismen och nyliberalismen delar föreställningen om den anonyma massan som rikslikare och kunskapsgenerator, vare sig uppfattningen gömmer sig bakom begrepp som ”köksbordets folk”, talesättet ”kunden har alltid rätt” eller föreställningen om sådant ”som alla vet men som inte får sägas”.

Talet om den tysta majoriteten som parter som SD gör sig till talespersoner existerar inte, just av det skälet att den är tyst. För att det ska vara intellektuellt hederligt att tala om en majoritet i ett verkligt kunskapssamhälle krävs att den syns och hörs, annars är det ingen majoritet. Ett kunskapssamhälle är ett samhälle där det råder resistens mot så kallade straw man argument, det är inte ett samhälle där det finns alternativa fakta och kunskapsresistens. Om skolan görs till en marknad och vi accepterar att kunden alltid har rätt kommer utbildning att handla om något annat än kunskap. Det finns inga genvägar till kunskap och hållbarhet av det enkla skälet att målet man söker ligger fördolt i framtiden, bortom det vetbaras horisont.

Inser att artikeln ger upphov till fler och viktigare tankar än jag i förstone tänkte, så jag tar en paus och ägnar mig åt annan en stund. Återkommer inom kort med fortsättningen.