Kunskaper och värderingar 2

Fortsätter tänka om kunskap och värderingar med innehållet i Ylva Hasselberg artikel i DN, som handlar om strävan efter att hålla isär kunskap och värderingar, vilken bygger på längtan efter objektivitet och tron på att det finns kunskap som ligger bortom kulturen och människornas värld. Kunskap är skapad av människor, för människor. Det kan inte vara på något annat sätt, för i så fall vore det inte KUNSKAP. Kunskap är ett ord, ett begrepp som kan definieras på olika sätt. Förväxlar man orden och tingen med varandra kommer kunskapen att handla om något annat än det man vill veta något om. Tankarna och verkligheten är relaterade till varandra och kunskapen kan förstås som en komplex helhet som är större än summan av delarna. Alla försök att bryta isär helheten kommer att leda till problem. Kunskapen är aldrig värderingsfri och värderingar är meningslösa utan kunskap. Båda är aspekter av samma helhet.

Populism vilar på en ohelig allians mellan emotioner och den skenbart exakta mätningen av vad folket vill ha. Problemet är att denna kunskapssyn står i en accentuerad konflikt till både det moderna forskningsuniversitetet och till professionalism som historiskt fenomen. Båda dessa historiska företeelser handlar i grunden om att länka ihop kunskap och värdering. Vad är en välskriven dom och goda domskäl? Vilken är den bästa behandlingsmetoden för ett sjukdomstillstånd? Hur konstruerar man bäst en skolgård?

Det som länkar ihop kunskap och värdering är bedömning. När bedömningen urholkas får vi stora problem. Vi får journalister som inte kan skilja på journalistik och marknadsföring, läkare som inte vågar avvika från evidensbasering när de väljer hur de ska behandla, lärare som låter föräldrarna bestämma sina barns betyg och forskare som bryr sig mer om sina publiceringsstrategier än vad som är relevanta vetenskapliga problem.

Nyckeln till vetande värt namnet, det vill säga kunskap som fungerar och som främjar långsiktig hållbarhet, är individers och samhällens kollektiva förmåga att göra kloka bedömningar, vilket är en mänsklig verksamhet som inte går att standardisera eller överföra från en till en annan på något enkelt sätt. Utan förståelse för bedömningens betydelse och vad som krävs av den som ska göra bedömningen, liksom för övrigt av den som ska bedöma resultatet, växer problemen oss människor snart över huvudet och hotar att förgöra samhället som ytterst är en förutsättning för både individerna och kollektivet. Bedömning är svårt och det finns inga genvägar. Enda sättet att tillägna sig förmågan är att arbeta med problemet och stånga pannan blodig, är att aldrig ge upp utan fortsätta försöka. Det finns inga garantier för att man lyckas och risken för att misslyckas är överhängande. Verkligheten är sådan, det är bara att gilla läget. Låter man sig lockas av populisternas löften om enkla lösningar fjärmar man sig från både kunskapen och värderingarna och bidrar till bygget av ett luftslott som förr eller senare kommer att lösas upp i atomer. I ett samhälle där den kollektiva bedömningskompetensen är god kommer alternativa fakta alltid att behandlas som det och risken att de förväxlas med fungerande fakta är minimal. Därför bör inte skolans och framförallt inte den högre utbildningens mål vara at kunskap, utan bedömningskompetens.

Vi får tyvärr också läsare som inte ser skillnad, föräldrar som tycker att de är i sin fulla rätt och forskare som anpassar sina frågor till publiceringsformen i stället för att göra tvärtom. För man kan inte utveckla immunitet mot de här synsätten, det går inte att vaccinera sig.

Debattsamhället som växer fram är ett resultat av sjunkande bedömningskompetens, och New Public Management skyndar på utvecklingen med sina falska löften om kvalitet, effektivitet och målsäkring. jag vill se och verkar för ett mer samtalande samhälle, för samtalet är ett sätt att utveckla bedömningskompetensen. Om fler tänker tillsammans blir resultatet alltid bättre än om man utser experter som är bra på lösningar. Om fler tänker tillsammans kan grunden för problemen elimineras, och då behövs inga lösningar på problemen och heller inga experter på lösningar. Långsiktig hållbarhet handlar ju om att inte försätta sig i problem, utan om att leva på ett sätt som minimerar riskerna. För att nå dit behövs bedömningskompetens, inte bara hos några få utan i hela samhället. Därför är skolan så viktig, och det är också viktigt att skolan är en kollektiv angelägenhet, att alla får del av en lika bra skola och utbildning. Det är i skolan som grunden läggs för det som sedan kan utvecklas till en bra bedömningskompetens.

Det får allvarliga konsekvenser för det moderna samhället när vi accepterar ”folkets” och marknadens sätt att se på kunskap. Det urholkar de moderna institutionerna, de som i mycket förvaltar och reproducerar samhällets självsyn likväl som legitimiteten i det demokratiska systemet. Och enligt min erfarenhet samverkar dessutom olika delar av utvecklingen på ett ibland fruktansvärt försåtligt sätt.

Som lärare på högskolan ägnar jag mig år bedömning, men jag får inte använda kompetensen jag genom åren skaffat mig på området, jag liksom alla andra högutbildade lärare i akademin måste följa standardiserade anvisningar när vi bedömer inlämningar och arbeten. Forskningen utvecklas i samma riktning. Kvalitet på högskolan handlar om att följa planen och om att tänka i enlighet med en på förhand och kvalitetssäkrad box, trots att alla vet att det inte är där som ny kunskap finns och det inte är på det sättet som verklig bedömningskompetens utvecklas. New Public Management är populism förklädd till värderingsfri kunskap, vilket är en motsägelse och därför en omöjlig dröm.

Om medierapporteringen talar om nästa riksdagsval som en utvärdering av regeringens politik i stället för att se valhandlingen som en politisk viljeyttring, vad hindrar då våra politiker från att se saken på samma sätt, att agera och tänka som om de vore utsatta just för en utvärdering? Nedbrytningen av den kunskapsgrundade värderingen får dessutom allvarliga konsekvenser för den individ som utsätts för den: den som envisas med den kunskapsgrundade bedömningen kan i vissa sammanhang känna sig alienerad. Frågan inställer sig: är det jag eller alla andra som är från vettet?

Känslan av alienation brottas jag med hela tiden och det är egentligen bara på semestern jag kan känna mig hel, när jag kan tänka högt och fritt utan andra hänsyn än kunskapen; när jag kan söka mig fram på egen hand längs vägar som jag vet leder i rätt riktning, utan krav på prestation. På semestern kan jag bortse från den där tvingande boxen som jag och alla andra som verkligen bemödat oss om att utveckla en god bedömningskompetens vet är en social konstruktion, ett slags opium för folket. Jag har inte läst utvärderingarna av årets kurser, inte för att jag är rädd för kritik, utan för att jag vet att risken är överhängande att synpunkterna handlar om hur svårt det är, hur mycket det är att läsa och hur underhållande vi lärare är. Jag är på högskolan och undervisar och forskar för kunskapens skull, jag är ingen clown eller serviceperson vars uppgift det är att curla studenterna och kratta en väg för dem så att de så enkelt som möjligt kan få sina poäng och examina. Jag är lärare för att jag vill lära och leva med kunskap och utveckling, för att jag vill bli bättre på att bedöma och ta kloka beslut rörande en öppen och oviss framtid som ingen idag vet någonting om.

Vad kan vara värre än ned­rivandet av legitimiteten hos våra samhälleliga institutioner, eller upphörandet av deras funktion? Det skulle i så fall vara urholkningen av kunskap i sig. Och det är på den punkten jag tror att samhällets självförsvar nu måste inrikta sig. Vi kan inte längre acceptera en syn på kunskap som något som skapas av efterfrågan. Vi måste värna en syn på kunskap som något som skapas när fakta och värdering möts.

Dessa ord är enormt värdefulla och viktiga. Här finns nyckeln till ett hållbart samhälle. Är det kunskap vi vill ha måste vi göra upp med och skrota tanken på att kunskap är värderingsfri och att lärande är en process som går att styra mot mål. Vi måste sluta se kvalitet som något som går att mäta; kvalitet är en ömtålig egenskap som kräver ödmjukhet inför komplexiteten och det obestämbara. Kunskap uppstår mellan fakta och värdering och består av både och, inte av antingen eller. Bara med kunskap går det att bekämpa populism och alternativa fakta som går hand i hand och är två sidor av samma mynt. Vill man ha de ena får man det andra på köpet. Vi måste upphöra med nedmonteringen av mångfalden i och standardiseringen av den högre utbildningen. Avakademiseringen av högskolan måste upphöra, och det gör den om lektorernas bedömningskompetens placeras i centrum för verksamheten, genom att avsluta med det kunskapsvidriga experimentet med New Public Management.

Detta självförsvar är i dag närmast en fråga för universiteten. Vilken kunskap de genererar, vad den är värd, vilket vetande som förs vidare till studenter och sist men inte minst hur man reglerar fram en kunskapsorganisation som förmår att generera kunskap genom omdömesutövning. Hur dessa frågor avgörs är i förlängningen något som får konsekvenser för vårt kulturbegrepp och det svenska samhällets identitet som samhälle.

Vi kan önska oss vad vi vill, och ett samhälle byggt på önsketänkande är ett populistiskt samhälle. Den avgörande frågan alla måste ställa sig är om det samhälle vi önskar oss är det samhälle vi verkligen vill leva i, på sikt och i framtiden. Vi får nämligen alltid vad vi förtjänar, inte vad vi önskar oss. Det finns inga genvägar till verkligt vetande och användbar kunskap.