Jakten på sanningen om sanningen 2

Fortsätter samtalet med artikeln på Under Strecket (skriven av Torbjörn Elensky) om Wienkretsen och deras arbete med att utveckla metoder att söka objektiva sanningar om verkligheten. För att undvika eventuella missförstånd vill jag vara tydlig med att detta inte är en kritik mot arbetet som utfördes, företrädarna eller deras strävan. Jag söker också svar på samma frågor (även om jag söker mig fram längs andra vägar och med andra utgångspunkter) och ser alla projekt med kunskap som mål som lika viktiga. Debatter om vem som har den bästa metoden är inte konstruktiva utan tvärtom förödande för framväxten av ett intellektuellt klimat där det är högt i tak, vilket var vad som präglade Wien under mellankrigstiden. Så länge frågan inte är avgjord på förhand väljer jag att lyssna, på alla som har något att säga, och identifierar jag något som inte håller sträck eller hyser avvikande åsikt reagerar jag, men inte för att tysta eller föra fram min syn som alternativ utan för att försöka förstå. I ett samtal är inte målet att vinna eller ens att komma överens, utan att öka den ömsesidiga förståelsen, både för frågan man möts kring och varandra.

Årtiondena kring det första världskriget var några av mänsklighetens mest intensiva. Så många nya uppfinningar gjordes, och så många tekniska genombrott.­Vetenskaperna utvecklades i rasande fart och med dem konstarterna, politiken och givetvis även filosofin. Mycket blommade upp under mellankrigstiden, och en av de viktigaste städerna – där en helt osannolik samling betydande vetenskapsmän, filosofer, författare och andra verkade mellan krigsslutet och anslutningen till det nazistiska Tyskland 1938 – var Wien.

Wien under mellankrigstiden var verkligen en samtalande stad där caféerna utgjorde ett slags nav, och detta att det var en stad präglad av mångfald och där gränser mellan olika uttryck suddats ut bidrog säkert till det var där som ett fruktbart intellektuellt klimat växte fram. Och allt korsades brutalt av nazisternas totalitära strävan efter enhet och makt. Kunskap är bräcklig och måste behandlas med respekt och ömsinthet, liksom för övrigt samtalet som jag skrev om igår. Debatten är en totalitär struktur som sållar fram vinnare, ett slags tankens rasbiologi där styrka, stringens och bestämdhet hyllas som ideal. Människorna som möttes i Wien under mellankrigstiden möttes för att lyssna och utbyta tankar, för att samtala och lära av varandra, utan hänsyn tagen till religion och annat. Kunskapen stod i centrum ända fram tills dess att Österrike annekterades av Nazityskland och det intellektuella samtalet upphörde och all grund för utveckling krossades.

Den så kallade Wienkretsen, en diskussionsklubb för en grupp vänner som tog upp den senaste filosofin, matematiken och naturvetenskapen, drogs samman 1924 runt professor Moritz Schlick, fysiker och filosof, och lade upp riktlinjerna för en vetenskaplig världsuppfattning på ett sätt som påverkar oss än idag. Grunden var strävan ­efter enhetsvetenskapen, idealet att klart och tydligt se ­vetenskapen som något som enbart har yta, som registrerar och analyserar påtagliga fenomen, och huvudfienden var metafysiken, dessa missförstånd som de traditionella språken gett upphov till och som genom århundradena satt så många myror i huvudet på oss människor. Dess strävan var att eliminera metafysiken ur filosofin, och lägga grunden för en vetenskaplig världsuppfattning. Bland de avgörande impulserna för gruppens första ­medlemmar var Ludwig Wittgenstein och Bertrand Russell.­­ ­­­­­I­ hög­ ­grad handlade det om att frigöra sig från arvet efter Kant, och att reducera bort sådant som exempel­vis tinget i sig ur det filosofiska språket.

Wienkretsens mål var att skapa en enhetsvetenskap, ett slags teori och metod som förklarar allt, eller, för att tala med Deleuze och Guattari, en territorialiserad vetenskap. Det har jag svårt att ställa upp på. Jag ser Kant som en klok medlare mellan två lika oresonliga som orimliga uppfattningar om kunskap. Wienkretsen öppnar den svarta låda som Kant skapade och väljer att slå in på den enda vägen igen. Det är en evig strid. Runt och strax efter sekelskiftet 1900 var strävan efter enhet allmän. Idag, när jag skriver detta, finns det äntligen tid att tänka tankar till slut och för att bringa reda i tankarna googlar jag lite och hamnar på bloggen Intensifier där jag hittar ett inlägg som handlar om striden mellan två av den tidens sociologiska giganter, vilket jag mer än gärna rekommenderar alla att läsa. Deras sätt att söka kunskap skiljer sig åt, men båda strävade efter enhet och stred för den enda vägen. Durkheim vann och länge var det "ingen" som mindes Tarde (tills Deluze och senare Bruno Latour plockade upp hans tankar och visade på dess relevans). Kanske är det därför som debatten framstår som lockande och som den enda möjliga vägen, för den sopar igen spåren efter sin egen öppna karaktär genom att vinnaren skriver historien. Även Einstein strävade, efter att han formulerat sina båda relativitetsteorier, under resten av sitt liv efter teorin som skulle förena alla teorier om den fysiska verkligheten. Det verkar svårt, vilket inte hindrar den som tror det går att försöka. Jag tror inte att det går. Wienkretsen gjorde ett gott försök och som jag förstår det lever deras filosofi fortfarande. Vetenskapskrig blossar hela tiden upp och det handlar då som nu om sanningen och om hur man ska förhålla sig till metafysiken, det som inte går att finna empiriska belägg för, som Wienkretsen och Durkheim förkastade, och som Tarde anklagades för att hålla på med, men som Einstein intressant nog inte förnekade (tänker på hans berömda uttalande om att Gud inte spelar tärning). Nåväl, ska försöka hålla mig till ämnet och återvänder därför till Wienkretsen och boken som Understreckaren handlar om.

”Wienkretsen. Filosofi vid avgrundens rand” (översättning: Jim Jakobsson; Fri Tanke) är en lika grundlig som märkvärdigt lättläst bok om denna diskussionsklubb och dess inflytande på 1900-talets tänkare. Bokens författare Karl Sigmund är professor i matematik vid universitetet i Wien. Han har alltså en djup kännedom om de vetenskapliga och filosofiska förutsättningarna för den tid han beskriver, men även en personlig direkt­kontakt med de miljöer i vilka filosoferna, matematiker­­na­, vetenskapsmännen och författarna han skriver om verkade. Det märks att boken är skriven av en som är insatt, inte minst på den lätthet med vilken han skriver om ganska komplicerade ting. Så medryckande vetenskapshistoria har jag knappast läst sedan Ray Monks stora Wittgensteinbiografi (1991) [som jag mycket varmt kan rekommendera], eller Allan Janiks och Stephen Toulmins numera klassiska ”Wittgensteins Wien” (1972). Ironiskt nog två böcker som i hög grad handlar om Wien, och delvis samma personer.

Det finns platser och miljöer som genom historien fungerat som ett slags barnkammare för tankar och där det intellektuella utbytet varit intensivt och ömsesidigt befruktande. Wien är en av dessa berömda platser. Antikens Athen är en annan och idag kanske Silicon Valley är en sådan plats. När man försökt skapa den här typen av platser har det sällan fungerat, för det är inte så det fungerar. Kunskap är en öppen och icke-linjär process av tillblivelse där slumpen spelar en stor roll. Skillnaden mellan grund- och tillämpad forskning kan sägas vara ett slags illustration till den tanken. Tillämpad forskning är styrd, målinriktad och debattens ande svävar över verksamheten, medan grundforskningen är mer samtalande. Och just detta att Wienkretsen skapades genom samtal tilltalar mig, även om jag inte tror på målet med projektet. Ironiskt nog är det Wittgenstein och hans intellektuella utveckling som jag stödjer mig på när jag tar avstånd från tanken på en enhetsvetenskap utan metafysik, vilket jag återkommer till i den tredje och sista bloggposten i serien.

Grunden för Wienkretsens arbete lades när fysikern Ernst Mach 1895 blev professor i filosofi. Utnämningen av honom blev en första kulmen på strävan bort från idealism, metafysik och sådant spekulerande som tidigare i hög grad kännetecknade filosofin. Ursprungligen snickarlärling från en fattig familj (liksom för övrigt Karl ­Popper) skulle han komma att bli en av 1800-talets viktigaste fysiker. Han konstruerade en apparat som demonstrerade dopplereffekten redan som student, och doktorerade vid 22 års ålder. Vid 26 blev han professor, först i matematik och sedan i fysik. Mest ihågkommen är han för att ha forskat kring ljudets hastighet, och särskilt överljudshastighet, som än idag bär hans namn: Mach 2 för dubbla ljudhastigheten till exempel. 

Men ännu viktigare än hans experiment skulle hans teoretiska inställning till vetenskapen bli. Han grundlade i princip den moderna vetenskapsteorin, och strävade konsekvent efter att förstå de fenomen som han studerade som forskare utan att ta sin tillflykt till metafysiken. Det ledde honom till en extremt reduktiv syn på exempelvis naturlagarna. Enligt honom har de ingen egen existens, utan de är subjektiva beskrivningar av hur vi människor upplever fenomenen. Även det egna jaget är en illusion, en upplevelse av sammanhang som löses upp i sinnes­intrycken: ”Dess realitet är evig rörelse, kameleontaktigt skiftande.”

Tänker här på Sven-Erik Liedmans bok Stenarna i själen, som jag ofta återkommer till. Liedman skriver där om en evig tanketråd som löper genom hela filosofi- och vetenskapshistorien och som handlar om relationen mellan form och innehåll. Antingen handlar det om form, eller om innehåll, eller om både och samt relationen mellan. Deleuze och Guattari presenterar en rad exempel på liknade ytterlighetspositioner och skapade ett filosofiskt system som bygger på att verkligheten blir till i spelet mellan: Territorialisering vs Deterritorialisering, och olika varianter på samma tema. Träd -- Rhizom, Schack -- Go, eller Debatt och Samtal. Tre vägar, liksom i sökandet efter sanning. Inom vetenskapsteorin talar om tre kriterier på sanning: Koherens (som rationalisterna använde), korrespondens (som empiristerna använde) och Pragmatism (som handlar om att utgå från funktion och konsekvenser och som fokuserar på det som är här och nu, istället för på eviga sanningar och svar). Tre vägar till kunskap och två förhållningssätt till vetande: Antingen eller, eller både och. Jag följer Deleuze och andra längs den tredje vägen vars poäng och utgångspunkt är att den inte är den ENDA vägen. Därför väljer jag samtalet istället för debatten, därför lyssnar jag mer än jag talar och därför är jag sällan tvärsäker och leder inget i bevis.

Mach fick ett slaganfall efter några år som filosofi­professor, och efterträddes av Ludwig Boltzmann, även han fysiker, med särskilt intresse för teoretisk fysik, och när han 1903 tillträdde blev han den andre fysikern som föreläste om filosofi i Wien. Han gick till frontalangrepp mot Arthur Schopenhauer, vilket gav genklang, men ­sedan när han började föreläsa om matematikens grundvalar minskade allmänhetens intresse – för torrt och framförallt svårt. Även Boltzmann kämpade med metafysiken, något som skulle bli huvudtemat för Wienkretsens filosofer.

Metafysik är intressant. Debatter om dess existens eller icke-existens finner jag dock dödstråkiga. Jag söker även här ett slags tredje väg och försöker skapa metoder för att hantera verklighetens OLIKA aspekter och behovet av kunskap om olika saker. Som jag ser det skapade Wienkretsen metoder som kan användas för att bli bättre på att söka kunskap om det som går att veta, om det som Wittgenstein menar att man kan tala om. Fast jag håller inte med om att man inte ska tala om det andra, för att knyta an till de berömda slutorden i hans avhandling. Jag menar tvärtom (och det är ju även den slutsatsen Wittgenstein kom att dra) att språket spelar roll och att tolkning är en vederhäftig, om än inte lika säker metod, att nå kunskap om det som ligger just utanför fysikens gräns. Tro är metoden man är hänvisad till om man vill veta något om metafysiken. Jag ser det som tre olika metoder, var och en bra och lämplig till olika saker. Kunskapsmålet avgör vilken metod som är bäst till vilket ändamål, men vad som är bäst i objektiv mening går inte att uttala sig om. Fast det man faktiskt kan veta något om ska man naturligtvis undersöka med positivistiska metoder och med inspiration från den tidige Wittgenstein och företrädarna för Wienkretsen. Kunskap om det som ligger bortom fysiken ska man söka så säker kunskap som möjligt om, men säkrare än så går aldrig att bli utan att uttala sig om sådant man inte har täckning för.