Var studenterna (och lärarna), universitetet bättre förr?

Idag är jag fri och kan andas, höja blicken och tänka tankar till slut. Jag har sovit en och en halv timme extra. Sitter på ett café, på väg till jobbet. Har en del att göra även idag, men i jämförelsen med hur det varit under de senaste två veckorna är det ingenting. Framförallt är jag fri att lägga upp arbetet som jag vill, efter eget huvud. 24 uppsatser är lästa, kommenterade och seminariebehandlade. Det är egentligen alldeles för många uppsatser för att det ska vara bra, men det är så det ser ut i den högre utbildningen idag. Och med tanke på förutsättningen och med facit i hand tycker jag att alla inblandade gjort det bästa av situationen. Alla vill alltid ha mer tid, och även om det finns massor av goda argument för att mer tid bör skjutas till, både för oss lärare och studenterna, så är det som det är med den saken. Jag har häng på ledigheten. Känner smaken av sommar. Ute lyser solen, och som sagt, bara ett möte och en del administration att ta tag i. Jag känner mig långt ifrån utvilad, men från och med nu handlar det om nedtrappning och anpassning till ett annat tempo. Jag trivs med växlingarna och har inga problem att ta på mig stort ansvar och mycket arbete, men det fungerar bara om jag känner mig litad på och om det finns möjlighet till återhämtning. Hellre toppar och dalar än vardagslunk, så fungerar jag.

Som alltid vid den här tiden på året ser jag tiden efter uppsatserna och innan semestern som en tid för rekapitulation och reflektion, över arbetet, livet, kunskapen och förutsättningarna för forskning och högre utbildning. Var det bättre förr, eller bara annorlunda? Hur har året som gått fungerat, vad har jag lärt mig och vad kan göras bättre? Mitt arbete är mitt liv, och livet är mitt arbete. Kunskapen ger livet mening. Sökandet efter insikt och förståelse ger livet en riktning. Det är på riktigt och på blodigt allvar. Att vara lärare är ett privilegium, ett enormt och viktigt ansvar. Jag ställer aldrig upp på Svenskt Näringslivs tanke att det finns närande och tärande sektorer i samhället, eller att det finns privata pengar och offentliga. Det enda som finns är människor, samhällen och livet på jorden. Det är en helhet, och den helheten består av relationer. Det handlar ALDRIG om antingen eller, utan ALLTID om mer eller mindre av både och! Därför återkommer jag ständig till samtalet, som tankeverktyg och organisationsmodell. Världen blir ständigt till, och samhället och kulturen händer medan vi är fullt upptagna med annat.

Jag försöker att undvika att skriva om studenterna här på bloggen, och gör jag det handlar det alltid om principfrågor. Ofta väcks tanken som bearbetas av specifika händelser, men Flyktlinjer är inte en plats för personliga uppgörelser, i alla fall inte med studenter (rasister, populister och kunskapsförnekare är något annat). Jag brinner för kunskapen och ser lärande som en relation, och det gjorde jag redan innan jag började på högskolan på höstterminen 1991 (faktum är att jag just nu sitter bara 100 meter från platsen där mig universitetsresa påbörjades, och det känns väldigt bra. Sveahuset är idag ett av Göteborgs finaste hotell, men för mig kommer det alltid att vara ett hus jag förknippar med kunskap och bildning). Vill börja dagen med en reflektion över detta, med läsårets nyanser i färskt minne, och utgångspunkten för dagens bloggpost är en artikel i SULF-tidningen Universitetsläraren, skriven av Jonas Lindström (Lektor i socialt arbete vid Södertörns högskola).

I förra numret av Universitetsläraren (nr 3/2017) fanns en intressant artikel om Birgitte Christiansen, adjunkt vid Högskolan Väst, som menar att studenterna inte alls var bättre förr, och hon ser rött när någon påstår det. Det senare ska sannolikt ses i kontexten av de senaste årens debatt om en generell försämring av studenternas förkunskaper och förhållningssätt till akademin, eller som docenten och psykologen Maarit Johnson uttryckte det i Universitetsläraren nr 20/2009: ”Det är inte roligt längre.” Hon syftade då på en anmärkningsvärd nedgång i studenternas baskunskaper under 2000-talet och hur detta påverkade universitetslärarrollen. Tidigare hade professorn Martin Ingvar undrat varför det är så tyst kring ”gymnasifieringen” av högskolor och universitet. Han efterlyste en offentlig debatt kring detta och efterhand har en sådan också initierats. Bland annat fick historikern Dick Harrison stor uppmärksamhet för en debattartikel i Svenska Dagbladet den 15 januari 2016, där han lät förstå hur den högre utbildningen på senare tid har ”havererat” samt att det finns ett tabu kring att ta upp problematiken kring studenternas allt sämre baskunskaper.

Bland lärare på högskolan finns olika uppfattningar om dagens studenter. Att uttala sig generellt i ena eller andra riktningen, att betrakta studenterna som ett kollektiv som är antingen si eller så, är djupt problematiskt. Dagens studenter är del av samma samhälle som dagens lärare, politiker, företagare och så vidare. Både studenter och lärare är del av och både påverkar och påverkas av kulturen som de lever i. Om studenternas förkunskaper sjunker, vilket mycket tyder på, är det ett samhällsproblem. Och på den typen av problem finns inga enkla lösningar. Kunskap uppstår mellan människor, lärande är en relation. Jag vet att det inte alltid ser ut så här på bloggen, men får jag bara tid att tänka efter och verkligen uttrycka min djupt kända uppfattning menar jag bestämt att problemen i det svenska utbildningssystemet inte är ett skolproblem, utan ett samhällsproblem. Om studenterna kan mindre idag är det för att kunskapens status i samhället sjunkit, och det är varken lärarnas eller studenternas fel. Det är inte heller politikernas fel, eller Svenskt Näringslivs. Det är ett gemensamt problem, som bara kan lösas kollektivt och med utgångspunkt i KUNSKAPEN. Lösningen på den typen av problem går inte att hämta utifrån, både problemet och lösningen finns på insidan och mellan alla berörda parter. Kunskap är en relation och den kan aldrig bli starkare än sin svagaste länk, aldrig mer vital än sammanhanget som helhet tillåter den bli. Det finns inga genvägar eller enkla lösningar. Bara hårt arbete med och förståelse för komplexiteten i uppdraget. Marknadstänkandet som vinner mark och sprider sig som en löpeld i samhället är inte kompatibelt med kunskap och lärande, därför får det konsekvenser för skola och utbildning. Ekonomiseringen leder till problem. Där någonstans finns frön till en lösning, men det handlar inte om någon specifik åtgärd. Frågan vi måste ställa oss är: Varför har vi en skola och högre utbildning, och vad handlar verksamheten om? Det är en samvetsfråga, och så länge vi undviker den och skyller på någon annan eller letar efter problemet eller lösningen (i bestämd form singular) lurar vi oss själva och skjuter vändningen av utvecklingen på framtiden.

Är det så att studenternas baskunskaper generellt har försämrats och att deras förväntningar och föreställningar om universitetsvärlden har förändrats de senaste tio åren? Eller finns kanhända en romantiserad ”det var bättre förr”-attityd hos en del universitetslärare?

När jag började på högskolan var jag en annan, samhället var ett annat, och mina lärare som var födda på 1940- eller 1950-talet och hade studerat på HELT annorlunda premisser. Allt var annorlunda. Alla isolerade jämförelser mellan då och nu inte bara haltar utan är helt verklighetsfrämmande. Genetiskt sett har människan varit identisk under hela mänsklighetens historia, eller i alla fall sedan långt innan antiken då grunden för det moderna växte fram. Kulturellt är det stor skillnad mellan då och nu, och förändringshastigheten har ökat och det har även förändringshastigheten. Utan hänsyn tagen till dessa fakta i målet är det omöjligt att förstå förutsättningarna för utbildning, som aldrig varit en isolerad del av samhället. Redan de gamla grekerna oroade sig för förflackningen av samtidens ungdom. Att vara människa är en relation, det har inte förändrats och kommer inte att förändras i framtiden heller. We are in this together, vilket för övrigt gäller allt och alla. SD och andra populister söker syndabockar och vill att problemen ska vara någon annans. Det är enkelt att tänka så, men ingen är utan skuld. Först när vi kollektivt förstår det och låter det vara utgångspunkten för samtalen om både problemen och lösningarna kan vi hoppas på att den negativa trend som det svenska utbildningssystemet fastnat i kan brytas. Det är varken studenterna eller lärarna som är problemet, och det finns ingen enkel lösning. Kunskap växer eller utarmas MELLAN människor och alltid i relation till det omgivande samhället och kulturen som helhet. Inte bara studenterna var bättre/sämre förr, det var även lärarna. Det var annorlunda förr, på alla möjliga olika sätt.

Sedan höstterminen 2003 har undertecknad haft ansvar för den allra första delkursen i sociologi vid Södertörns högskola. I 26 terminer i rad välkomnade jag omkring 3 500 studenter till den akademiska världen och jag känner tyvärr igen mycket av det substantiella innehållet i debatten (även om också jag ser en fara med att romantisera det förflutna alltför mycket).

Även jag känner igen mig. Det är en markant skillnad på dagens studenter och studenterna jag mötte i början av min lärarbana. Och när jag jämför minnena från min egen tid som student med upplevelsen av studenterna jag möter i min nuvarande yrkesvardag är skillnaden ännu större. Fast skillnaden är lika stor när jag jämför Sverige på 1990-talet med Sverige idag, och frågan är om inte den skillnaden är större än skillnaden mellan dagens studenter och studenterna förr i tiden. Förvånas man över att det är skillnad, eller hävdar man att det inte är någon skillnad alls, blir det svårt att tala om dessa saker. Kultur är förändring och händer mellan människor mer än något annat. Både lärare och student skapar varandra. Lärande är en relation, inte bara mellan partnerna som möts på högskolan och inom utbildningssystemet. Kunskap är ingenting i sig själv, den är också relationell. Ingen äger kunskapen, den uppstår och förändras mellan.

De problem som jag för 14 år sedan upplevde som ovanliga eller enstaka har i dag blivit allt vanligare och det är i mejlkonversationen med studenter som jag tycker mig se detta allra tydligast. Även här har utvecklingen skett gradvis och mejl som kan uppfattas som tämligen förvånande eller i vissa fall udda är vanligare i dag jämfört med för tio år sedan.
I samband med terminsstarten hösten 2009 började jag arkivera studentmejl som jag upplevde som förvån­ande eller udda. Jag minns hur jag intuitivt reagerade på hur studenter presenterade sig själva, sin fråga eller ett problem samt hur de krävde alltmer service av oss lärare. Sedan dess har över 100 mejl arkiverats och den ursprungliga tanken att spara dessa som underlag för diskussion på lärar- och ämnesmöten har efterhand övergått till att försöka göra något mer av materialet.

En intressant tanke och ett spännande projekt. Fler lärare borde arkivera mer av den typen av material, för att skapa ett empiriskt underlag för samtal om dessa frågor. Inte för att bevisa något, och absolut inte som ännu ett administrativt krav, utan just för att ha något objektivt att utgå från i samtalen om hur den högre utbildningen ska kunna förbli just högre och hur akademiska kvaliteter ska kunna värnas och utvecklas. Istället för att använda underlaget som bevis för något ser jag det som ett utmärkt underlag för samtal, lärare emellan och mellan lärare och studenter. Polariseringen mellan olika grupper på högskolan (mellan lärare/student, mellan linje/kollegium, undervisande personal och administratörer) som New Public Management tvingar fram måste brytas, och via "förutsättningslösa" (inom citationstecken, för inget är förutsättningslöst) samtal med utgångspunkt i empiri kan en ömsesidig förståelse växa fram. Först när alla drar åt samma håll kan kunskap utvecklas och en lärande kultur växa fram, mellan. Mer eller mindre av både och, inte antingen eller. Fört när vi kollektivt inser det och agerar i enlighet med den utgångspunkten kan vi börja hoppas på att Sverige ska kunna närma sig målet om att bli en kunskapsnation.

Tror jag pausar där. Fortsätter tänka och återkommer senare idag eller imorgon med fler reflektioner med utgångspunkt i den högintressanta och viktiga artikeln av Jonas Lindström.