Efter att kriget slutat och ransoneringar börjat släppas på, och med tanke på att Sveriges industri stod intakt och på uppstuds kunde börja producera för återuppbyggnaden av Europa och världen tror man kanske att det fanns utrymme för en annan syn på människor än den som min far möttes med av handläggare på socialtjänsten i Göteborg, men dokumenten visar att så inte var fallet. Och problemen i familjen fortsätter.
1947. I januari läggs Vera in på Renströmska igen.
Olav arbetar sedan 15 januari hos Byggaktiebolaget Charles Jakobsson med en lön på 98:- i veckan. Men 7 veckor under vintern är han arbetslös på grund av frost. Under året arbetar han även som tillfällighetsarbetare hos Göteborgs Industribolag för 90:- i veckan.
”Gert måtte varda till Tyskland förpassad” står skrivet i ett brev den 17 februari från Barnavårdsnämnden till Länsstyrelsen. Detta avslås den 18 februari, med anteckning om att nära anhöriga ej må skiljas åt.
Min farmor var som sagt född i Sverige, och hon var uppvuxen i Göteborg. Min farfar föddes i Köpenhamn. Ingen av dem hade någon annan koppling till Tyskland än via min farfars far, som flyttade därifrån i början av 1900-talet. Jag förstår inte riktigt varför farfar var tysk medborgare och heller inte varför min far var det, men det var så det såg ut, och detta angavs alltså som ursäkt av handläggaren som ännu en gång, i ett skamligt försök att göra en insats för ekonomin i staden, försökte få min far utvisad till ett land han inte hade någon som helst koppling till. Mig veterligen talade inte ens min farfar tyska. Hur var det möjligt?
Vera ligger kvar på sjukhuset till 3 maj, då hon får flytta in hos sina föräldrar.
Min far och hans tvillingbröder är kvar på Viktoriaföreningens barnhem. Tvillingarna bor där till den 30 september och pappa till den 25 oktober. Han ligger på Barnsjukhuset i Göteborg mellan 20 och 25 april för blindtarmsinflammation och opereras där. Barnen flyttas från Viktoriahemmet till Kullens barnhem i Stenkullen (Hedefors) och kvarstannar där året ut. Detta hem drivs av Fruntimmersföreningen för Inre Mission. Det finns plats för 16 barn på hemmet. Vid starten 1864 var detta barnhem endast för föräldralösa flickor.
Noteringarna är knastertorra. Barnen flyttas från en institution till en annan, och min farmor och farfar kämpade med sina respektive problem och ett äktenskap som knakade i fogarna. Ständigt på gränsen och alltid medvetna om att myndigheterna bevakade dem och deras barn, som ibland på deras inrådan och ibland på eget bevåg omhändertogs och placerades på alla dessa institutioner runt om i Västsverige. Inrättningarna har av många etnologer beskrivits som slags samhällen i samhället, som parallellvärldar där andra regler gällde än hemma och i övriga samhället. Det är en, delvis rasbiologisk, skamfläck i Sveriges historia.
Olav har betalat 87:20 för Gert under 1947 och 87:15 vardera för Ove och Ingvar.
Den 15 april inlämnas till Rådhusrätten utdrag ur domboken i mål mellan Vera (kärande) och Olav (svarande) angående vårdnaden av barnen.
Den 4 maj begär Olav hos Barnavårdsnämnden uppskov med betalningen för barnen på Viktoriaföreningens barnhem. Kostnaden är 15 kronor i veckan. Olav har adress Gamlestadsvägen. Han vill betala per postgiro varje fredag från 9 maj.
Den som var fattig omyndigförklarades och samhället grep in och tog beslut över huvudet, inte bara på barn utan även på vuxna. Det är verkligen en annan värd, ett annat samhälle som träder fram mellan raderna i dokumenten. Det var inte bättre förr, men det betyder inte att det är bra idag eller att det inte kan bli bättre imorgon. Det som fungerar kan alltid behållas och det dysfunktionella kan kastas över bord. Det går att bygga ett hållbart samhälle på den principen, med utgångspunkt i en evolutionär tanke om en önskad framtid som fungerar som ledstjärna och en tillblivelseprocess vars riktning ständigt justeras. Målfixeringen och styrningen leder förfärande lätt till den typen av problem som skildras i handlingarna.
Den 12 maj skrivs brev från Lillhagens sjukhus till Göteborgs Barnavårdsnämnd angående sinnessjukdom i Veras familj, eftersom Olav påpekat detta. Vera genomgår en undersökning där av doktor Elis G. Regnér, som är Barnavårdsnämndens psykiatriker, men inga symptom påvisas. Veras äldre syster Signhild är däremot sjuk och inskriven på Lillhagens sjukhus. Några rader i brevet från Lillhagen är överstrukna och sekretessbelagda.
I brev från den 15 maj till Barnavårdsnämnden från Göteborgs Rådhusrätt skriver assistent Ella Högmark om verkställd utredning angående vårdnadstvisten. Vera bor då kvar hos föräldrarna.
Det är min farmor och farfar jag läser handlingar om. Lätt att glömma det, att notiserna handlar om min fars föräldrar. De var fortfarande gifta, fast processen om skilsmässa var inledd och självklart uppstår en tvist om vårdnaden, kanske just för att de inte hade råd att bo anständigt och för att alla på ett eller annat sätt var satta under bevakning av myndigheterna. Jag är för ett samhälle som bryr sig och värnar tanken om ett utvecklat skyddsnät, men det liksom allt annat får inte gå till överdrift. Balans är nyckeln till hållbarhet, i alla lägen.
I utredningen anser Olav att Vera är olämplig som vårdnadshavare för barnen, dels p.g.a. sin lungsjukdom och för att hon är nervös. Olav berättar att Vera har klagat på att barnen fört oväsen och Olav tycker att hon är en hård natur och häftig. Han anser inte att Vera har missskött barnen, men att hon inte har lagat kläderna och ej heller skött tvätten. Olav anser att Vera köpt dyra och onödiga kläder och skor till sig själv. Vera förnekar anklagelserna från Olav.
Det är så tydligt att texten är hämtad från en annan tid, med en annan kultur och människosyn. Karaktärsbeskrivningarna och det Olav anmärker på, det sätt varpå min farfar driver ärendet, är rasbiologiskt anstrukna. Min farmor lever inte upp till tidens kvinnliga ideal, och antas följaktligen inte kunna ta hand om sina barn. Åtminstone är det dessa skäl som farfar anför. Och att han kan göra det säger kanske något om synen på män och manlighet. Det är intressant (men också plågsamt) att läsa handlingarna, både som barn till kan far som konflikten handlade om och som barnbarn till en farfar som dog innan jag föddes och en farmor jag bara har ytterst vaga minnen av, och som etnolog och kulturforskare.
Viola Isaksson, väninna till Vera, anser Vera vara duktig med barnen. Sonja Linnerfält, en annan av Veras väninnor, anser Vera vara lämpligast som vårdnadshavare och att Vera alltid skött barnen utmärkt. Grannarna på Gamlestadsvägen känner ej mycket till Vera eftersom hon vårdats länge på sjukhus. Karin Johannesson och Margit Nilsson anser Vera vara snäll och rar. Syster Elin Johannesson på BVC anser att Vera skötte barnen ovanligt bra. Kurator Maj Borelius har en gynnsam uppfattning om Veras lämplighet. Viktoriaföreningens föreståndare tycker att båda föräldrarna är lämpliga som vårdnadshavare, modern dock mest.
Man intervjuade alltså släktingar, grannar och personal på olika vårdinrättningar. Gör man så idag? Jag har ingen aning, men med utgångspunkt i min egen skilsmässa och den lilla kontakt med myndigheterna som det innebar (trots att barnens mor och jag var överens om det mesta) kan jag sätta mig in i känslan av overklighet som min farmor tvingades genomgå. Att på den tiden anklaga en mor för att missköta sina barn var ingen liten sak och bara misstanken borde vara jobbig nog. Hon kunde dock som tur var tala för sig och hade av uppenbara skäl saker som talade till hennes fördel.
Vera anser Olav olämplig eftersom han försummat sina försörjningsplikter gentemot familjen och tidvis varit försvunnen från hemmet samt haft umgänge med andra kvinnor även under äktenskapet. Han har köpt onödiga saker på avbetalning. Olav har visat sig nonchalant mot familjen, men barnen har han skött väl. Olav förnekar beskyllningarna om försörjningsplikterna samt ger undvikande svar på övriga frågor. Om Olav får vårdnaden tänker han anställa en utexaminerad barnsköterska och han har även för avsikt att gifta om sig.
Löftet om att farfar skulle anställa en utexaminerad barnsköterska låter som ännu en grandios fantasi, vilket försatt honom i trubbel så många gånger tidigare genom livet och som jag tror kom ifatt honom tillslut och bidrog till hans förtida död. Som det verkar av dokumenten lyckas han i sitt uppsåt och får människor att tro på honom.
Karin Johannesson anser att Olav har skött tvillingarna väl. Margit Nilsson tycker att Olav skötte tvillingarna mönstergillt och lämnade dem på lekstugan. Hon hade hört att Olav hade kvinnligt sällskap, men inte själv sett någon. Margit Johansson, som bodde svallag, ansåg Olav duktig med barnen, och hade även hon hört om kvinnligt sällskap.
Min farbror har berättat om dessa händelser. Hur han som barn stängdes in i köket medan farfar och hans kvinnliga bekant umgicks i det andra rummet. Det var så man såg på barnen förr, man tänkte sig att de inte förstod, eller också brydde man sig inte. Därför kunde man också flytta dem hit och dit och bort och fram, utan deras och föräldrarnas samtycke. Att min far och hans bror ändå klarat sig så väl som de gjort är beundransvärt. De har valt lite olika livsbanor, beroende på olika omständigheter, men båda har byggt var sin stabil familj och det har även gått bra för mig, min syster och våra kusiner.
Fastighetsskötaren Erik Svensson, som ej kände Olav, hade uppfattningen att Olav ej var mycket hemma. Kuratorn uppger försummelse från Olav angående hyran och andra betalningar och anser Vera vara mest lämplig som vårdnadshavare.
Ella Högmark anser båda föräldrarna vara lämpliga vårdnadshavare, dock Vera mest lämplig.
Viola Isaksson har hört om att Olav varit borta vissa nätter.
En omfattande utredning alltså, och som det verkar tvingades både farmor och farfar vända ut och in på sina respektive liv.
Olav har hämtat ut Veras sjukkassehjälp tidigare och ändå blivit efter med hyran. Vera har fått 1:- /dag för barnen från 1/6 1946 till 31/5 1947. Vera använder sjukkassehjälp till hyran.
Föreståndaren på lekstugan har funnit barnen rena och snygga och hon uppger att olika kvinnor har ibland hämtat barnen för Olavs räkning.
Maskrosbarn talade man om på 1970-talet, och det är ett begrepp som verkligen stämmer in på min far och hans bror. Det fanns ingen alkohol inblandad, på det sättet var min farfar skötsam. Annars var vanligt i Gamlestaden, (liksom på så många andra håll där och då och här och nu). Pappa har till exempel berättat om grannen ovanför (som för övrigt var pappa eller farbror till den legendariska fotbollsspelaren Karl-Alfred Jakobsson i GAIS) som dräptes med en stekpanna av sin svärson i ett fyllebråk. Och min farbror, som bodde kvar i Gamlestaden tills för cirka 10 år sedan, hade åtminstone en kompis som mördades. Därmed inte sagt att Gamlestaden är eller var ett problemområde, jag har tvärtom många fina minnen därifrån. På många sätt kände jag mig mer hemma där än i Lerum där jag växte upp. Kanske klarade sig min pappa och farbror för att de inte var ensamma om att tvingas gå igenom det man gick igenom. Där och då fanns det gott om barn som delade deras upplevelser mer eller mindre och att bo en tid på barnhem var inte ovanligt på 1940 och 50-talen.
Den 16 maj skriver Olav i ett brev till assistent Ella Högmark att han blivit misshandlad av Vera på juldagen 1946 (= sekretessbelagda uppgifter) och att han då var oförmögen till arbete under 3 veckor. Han skriver att han mist förtroendet samt kärlek för Vera. Han skriver också om att Vera inte ville arbeta efter giftermålet och att hon ville leva ”fint” trots endast en inkomst, som var arbetarlön. Han skickar 5 stycken intyg från vittnen angående Veras olämplighet som vårdnadshavare. Ella Högmark skickar intygen till advokat Georg Dellborg. Yttrande från Barnavårdsnämnden har utsatts till den 27 maj då hemskillnad görs.
Det är så tragiskt alltihopa och det är först på senare år som allt avslöjats, via delvis sekretessbelagda dokument. Mycket av det som står i handlingarna var helt nya uppgifter även för min far när dokumenten begärdes ut och kunde läsas. Han har inga egna minnen av just den här tiden, i alla fall inte av det som försiggick mellan hans föräldrar.
Den 28 maj skriver Olav ett nytt brev och vill överklaga Veras lämplighet som vårdnadshavare för barnen. Han vill anmäla Veras vittnen för grov ärekränkning. Bostaden är besökt för syn, av BN och Vera, utan Olavs närvaro. En bekant till Vera och Olav, Inga Parklind, tyckte synd om Olav uppger han. ”Låt mig få barnen, det vore bäst för dem” skriver Olav i brevet.
Till Olavs försvar ska sägas att han i sitt nästa äktenskap, det sista, fick han tre barn som han tog hand om på ett helt annat sätt än han gjorde med pappa och hans två bröder. Farmor var bräcklig, och omständigheterna i övrigt bidrog så klart till att problemen förvärrades. Jag ser inte min farfar som något annat än ett offer, för sig själv och för samhället och andra omständigheter som låg bortom hans kontroll.
Den 30 maj skriver Olav i brev till Barnavårdsnämndens Kravavdelning angående Veras sjukpenning, lämplighet som vårdnadshavare, misshandel på juldagen 1946, hemfridsbrott m.m.
Därmed går farmor och farfar skilda vägar. Han flyttar strax ihop med en ny kvinna som han får barn med. Vårdnadstvisten löses och farmor får ensam vårdnad om barnen. Pappa har berättat om hur farfar trots allt försökte upprätthålla något slags kontakt genom att bjuda på bio och fika någon gång ibland, men i huvudsak var han frånvarande under återstoden av brödernas uppväxt. Efter att farfar dog hade min far dock kontakt med farfars sista fru som även jag har många fina minen av, liksom sina yngre halvsyskon. Vi är en brokig skara med ett gemensamt band som binder oss samman: Olav som härmed förvinter ut ur berättelsen. Det finns dock fortfarande saker att berätta om min fars mer eller mindre bortglömda barndom.
4 kommentarer:
Det här med myndigheters behandling av dem de anser fattiga och som stackare, har jag ofta funderat över var det kommer ifrån och om det är på samma sätt i andra kulturer. Varför är man så påflugen, varför så snokande, nedlåtande och kontrollerande? Jag menar då på ett sätt som inte alls är nödvändigt utifrån lagar och paragrafer.
Känner igen en hel del i denna berättelse, både från min mor, min egen barndom i slutet på 70-talet och andra egna erfarenheter med myndigheter så sent som 2007. Den röda tråden är hela tiden denna för mig obegripliga vilja att köra över, utöva kontroll och "hjälpa" genom att göra motparten så maktlös som möjligt. Har fått intrycket av att en viss sorts människor dras till hjälpar- och vårdyrken, en stolt typ som ser andra som offer och sig själv som hjälte. Men denna hjälte har helt omedvetna behov av att fortsätta bli stark och mäktig på andras bekostnad.
Vid 32 års ålder blev jag pga galna missförstånd bedömd som icke arbetsför för överskådlig framtid mot min vilja. Att avsäga sig pengarna smom följde gick inte. Jag hade inte bestämmanderätt över detta! Helt utan diagnoser eller minsta sjukdom vad jag sett i journaler. Bara min bakgrundhistoria var tillräcklig och hur jag överhuvudtaget kunnat studera och arbeta var en gåta. Förväntningarna var mycket lågt ställda. Denna period innan jag några år senare blev befriad från detta är en erfarenhet jag på sätt och vis värdesätter högt nu efteråt. Jag trädde in i en värld jag inte kände till men som tydligen är en något som många tusen i landet erfar år efter år som beroende av Försäkringskassa och sjukvård. Den förnedring som pågår där borde ingen behöva uppleva och de som snackar om bidragsberoende och långtidssjukskrivna som samhällets parasiter förstår inte vad det handlar om. Nej, de har verkligen ingen aning men jag fick blicka in i den världen ett tag. Jag ringde FK i ett helt annat ärende för ett par år sedan. Den förste som svarade visste direkt vem jag var. Det säger något, att man blir igenkänd av en för mig helt okänd person. Men så har jag talat med de flesta ansvariga på olika nivåer på det stället för tio år sedan. De glömmer mig nog aldrig.
Jag förstår att detta bara låter konstigt och obegripligt men det är just det som är grejen här. Om myndigheter plötsligt för för sig något så kan saker gå mycket långt så länge ingen tar personligt ansvar och tänker till och börjar ifrågasätta vad man bygger sina antaganden om en annan människa på. Och om man redan ser på någon som utan kapacitet att vara herre över sitt eget liv, finner man ingen anledning att tro något som skulle tala mot detta. Allt som inte stämmer med bilden rensas automatiskt bort ur medvetandet.
Varför skrev jag allt detta? Vet inte helt mitt motiv. Men detta med övermakt från myndigheters sida är något som jag tycker det talas alltför lite om. Kanske för att det drabbar dem som sällan kan eller orkar höja sin röst. Fylls av vrede, ja nästan förtvivlan varje gång jag hör människor föraktfullt prata om bidragsberoende som tärande på samhället. Vill de själva inte arbeta, är de egentligen väldigt lata och ovilliga att betala skatt? Tror att de allra flesta bidragsberoende med glädje gärna skulle arbeta och känna personlig värdighet dagligen över att bidra med sitt till helheten.
/Eva
Tack för att du delar med dig av tankar och erfarenheter Eva! Tänker att det delvis handlar handlar om strävan efter kontroll och (mål)styrning, viket tvingar både myndighetsutövare och medborgare att anpassa sig. Det borde finnas mer frihet och tillit, vilket också är svårt, så klart. Men talar vi inte om det som händer och lyfter vi inte detta kan det ju fortsätta, och det är inte bra för någon.
Hoppas verkligen Eddy att du är ärlig vad gäller ditt tack för att jag delar med mig. Just dessa saker är nämligen ytterst känsliga ting att uttrycka har jag märkt. Släkt, vänner och bekanta har aldrig klarat av att hantera detta en endaste kort stund. Överhuvudtaget är de mest förskonade (skrev först fel "försonade" vilket ju kan vara helt sant i en annan bemärkelse av att vara känslig...) ofta mest känsliga för osund skam. Skam är ett mycket bra verktyg i skapelsen men idag har folk skam för det som inte är skamligt men saknar den helt där den skulle komma väl till pass för ett välfungerande samhälle.
Som vanligt vill du sällan peka på enskilda människors ansvar eller makt. På så sätt framstår du som ett föredöme vad gäller att inte döma. Det är ju fint. Samtidigt kan man också se det som bristande vilja att kräva ansvar i samma mån människor i olika positioner faktiskt har makt och inflytande över andra människor. Om de inte hade det utan allt var "systemet" förstår jag inte varför det måste sitta människor av kött och blod på myndigheter. Lika bra då att byta ut dem mot välprogrammerade robotar som bara verkställer beslut enligt regelboken efter att medborgaren/kunden/klienten talat i robotörat! Ja, jag vet att jag överdriver. Det blir tydligare så.
Men denna din tendens att se det som kultur, vilket det ju är men den är ju ständigt föränderlig, att människan är i systemet och styrs av det och därför inte har ansvar(?) för sina handlingar fullt ut, vad det verkar som att du anser, kan jag bar inte med. Men förstås så har du ju ett svar på det, att det inte behöver vara antingen den ena eller det andra utan att det istället är komplext. Har ju lärt mig en del kring hur du tänker och du är kulturforskaren och jag måste böja mig då jag inte har något bättre vetande att komma med. Men jag är ytterst skeptiskt till allt tänk som mer beskyller system och grupper och inte enskilda människor för sina handlingar. Tror inte det minsta på att människor i allmänhet är goda, kärleksfulla om de fått tillräcklig kärlek och vill gott. Vissa typer är av den självutplånande sorten medan andra är självbevarande. Båda är egocentriska men på olika sätt. Varför skulle de annars finnas så mycket bristande samförstånd mellan grupper som utgår från människan som egoistisk och grupper som utgår från att hon bär på inneboende godhet som kommer fram när omständigheterna är de rätta? Menar nu inte att det är så enkelt som att dela upp mänskligheten i två grupper så här, utan åter igen så förenklar jag genom att överdriva och använda motsatser.
I varje minut, varje sekund av möte med en annan människa har hon inte bara makt utan ansvar, dvs skyldighet, att se situationen som vore den helt ny även om den liknar tidigare kända situationer. Detta för att kunna möta den andre och inte bara bli en iakttagare eller betraktare av det som sinnena kan uppfatta, av typsituationer. Denna ovana att ständigt göra andra till objekt för sin erfarenhet kan ju rimligtvis inte vara målet för en människa som arbetar med och för andra. Men om det är det enda som människor i vår tid har erfarenhet av och den enda kunskap som går vidare till nästa generation, ja då ser jag inte något hopp utan en fallen tillvaro och värld. Då behövs en yttre kraft, en starkare verklighet, för återupprätta relationsförmågan och kontakten med det mänskliga världen.
/Eva
Jag skriver bara saker jag menar här Eva!
När det gäller ansvar tycker jag det är viktigt att skilja på detta att ha ansvar, och att utkräva ansvar eller ställa människor till svars. En av de saker jag beundrar mest är sanningskommissionen som hanterade brotten som begicks under apartheid i Sydafrika, där man gav amnesti till de som berättade om vad de gjorde, Förlåta men inte glömma, ser jag som den enda hållbara vägen fram, även om det är svårt. Det gör mig så klart inte till en bättre människa!
Skicka en kommentar