Min syn på lärarrollen

Att vara lärare är ett privilegium som jag är stolt och ödmjuk innehavare av. Det är ett ansvarsfullt uppdrag. På högskolan arbetar jag på folkets, skattebetalarnas uppdrag, för demokratin och en hållbar framtids skull. Och studenterna jag möter i min yrkesvardag har fått en unik möjlighet att studera gratis, även det på folkets och skattebetalarnas bekostnad. Så ser jag på högskolan och min yrkesroll. Samhället investerar i oss som befinner oss i och samverkar inom akademin. Kunskap är målet, menar jag och den uppfattningen styr mitt sätt att vara lärare på. Jag går inte till jobbet för att få uppskattning, jag lever och arbetar för att främja lärande, utveckla kunskap och bidra till en hållbar samhällsutveckling. Mitt arbete handlar inte om att uppnå största möjliga kundnöjdhet, eller vänta lite, det gör det ju faktiskt. Fast det är inte studenterna eller ledningen på högskolan som är kunderna som ska bli nöjda, utan samhället, demokratin och framtida generationer av medborgare. Jag arbetar därför med ett mycket längre tidsperspektiv än enskilda kurser, läsår, utbildningar eller kvartalsrapporter. Kunskapen är mitt mål, eller egentligen ser jag bildning, det vill säga det man minns efter att man glömt det man lärt sig, som min lärargärnings högsta och viktigaste mål. Det är också där jag finner mening med mitt liv.

Kundnöjdhet och kortsiktighet vänder jag mig kraftigt mot. Utbildning är en långsiktig investering. Kunskap är ett kollektivt mål som kräver samverkan och gemensamma ansträngningar, liksom ömsesidig förståelse för varandra och allvaret i uppdraget samt svårigheterna i utmaningen. Studier på högskolan är inget man får, det är något man gör. Utbildning handlar inte om betyg eller examina, utan om vad man FAKTISKT kan, förstår och förmår göra efter utbildningen, under resten av livet. Min största utmaning som lärare, det jag har allra svårast att hantera i yrkesvardagen, är studenter som kommer till mig och säger: "Tala om för mig vad jag ska göra". Då har jag svårt att hålla tillbaka min frustration, både för att jag finner inställningen stötande och för att jag vet att den aldrig kan leda till något gott, för någon, någonstans. Om jag skulle vara tillmötesgående gentemot vuxna människor som kommer till högskolan med en sådan attityd och sådana förväntningar skulle jag inte bara sälja ut min själ och offra allt jag tror på för att slippa läsa kritiska synpunkter om min person i kursvärderingarna (som är ett utvärderingsinstrument handlar om hur väl kursen fungerat, inte är ett kommentatorsfält där man kan lufta alla tankar man har om högt och lågt), jag skulle dessutom svika skattebetalarna, demokratin och allas vår gemensamma framtid.

Jag är ödmjuk inför och lojal med kunskapen. Ingen kan äga kunskap. Inför kunskapen är alla jämlika. Lärande ser jag som en relation och som lärare är jag en del av den relationen. Varken jag eller skolan presterar några resultat. Bara människor kan prestera, och kunskap kräver något av den som vill veta. Kunskapen och lärandet växer fram mellan och är ömsesidigt. Högskolan är en miljö som kan vara mer eller mindre kunskapsfrämjande och ansvaret för miljön är allas. Högre studier handlar om samverkan, både mellan studenterna på kurserna och mellan lärarna i kollegiet, och mellan lärarna och studenterna. Ledningen och administrationen är del av helheten också. Går det bra är det allas förtjänst, inte någon enskilds. Utbildningens kvalitet blir aldrig högre än vad kollektivet tillsammans låter den bli. Kvaliteten i utbildningarna beror på lärarnas och studenternas GEMENSAMMA ansträngningar. Därför är konkurrens, tanken på kundnöjdhet, genomströmningskrav och ekonomisering: New Public Management förkastligt för allt vad jag tror på och allt jag genom åren lärt mig om kunskapsutveckling. Allt som tar fokus från kunskapen och lärandet är förkastligt, om bildning är målet. Det går varken att mäta eller styra bildning.

Som lärare gör jag vad jag kan för att finnas där och stötta kunskapsutvecklingen. Jag svarar på mail på vändande, och sätter ALLTID studenternas behov av hjälp (med lärande och kunskapsutveckling) i första rummet. Kommer man bara till mina handledningar, är man bara aktiv, får man all hjälp jag kan ge. Jag har hur mycket tålamod som helst med frågor som visar att studenter vill lära och förstå. Studenter som kommer till handledningen för att få beröm har jag dock dåligt tålamod med. Jag vill berömma studenterna för ett väl utfört arbete när de är färdiga; inte under arbetets gång, för min erfarenhet är att man då inte jobbar lika ihärdigt. Studenterna som är missnöjda med mig och som inte vill möta min blick på högtider stänger mig ute och låter mig inte visa min uppskattning. Det gör mig ledsen, för jag får inte chansen att ge dem det jag med stöd i lång erfarenhet vet att de behöver. Ofta är det studenter som ser mig som ett hinder, studenter som väljer att utebli från handledningen och bara kommer på obligatoriska moment, där jag är ärlig och talar om det jag måste tala om: Att det inte fungerar. Jag talar om kunskapen, inte om deras person. Ingen äger kunskapen. Deras missnöje gör mig ledsen, men det ligger bortom min kontroll. Jag tror inte på uppmuntran och hejsan hoppsan, jag tror på hårt arbete och belöningar i form av ett innehållsrikt och lyckligt liv. Jag kan mycket väl ha helt fel, det vet jag. Men jag vet i alla fall att jag gör det jag tror på, och om någon av studenterna som verkligen lyssnat och tagit hjälp av mig skulle indikera att jag hindrar dem i deras utveckling istället för att hjälpa dem framåt skulle jag omvärdera och byta lärarstil OMGÅENDE. Jag är som sagt på högskolan för kunskapens och lärandets skull.

Att inte finnas där för studenterna är förkastligt! Och att inte tro på studenternas förmåga är också djupt problematiskt. Visst klagar jag en hel del. Kanske för mycket. Men jag gör det för att jag vet att studenterna kan mer än de visar. Att inte tro på eller förakta studenter är något annat, och det är oförsvarbart. Det finns ingen ursäkt för den typen av agerande, för den typen av inställning. Jag mötte några sådana lärare under åren som student, lärare som utgjorde ett hinder och jag är tacksam för att jag ändå lyckades. Jag lärde mig ingen av dem, och mitt sätt att vara lärare är ett annat. Kanske är det svårt att se skillnaden. Problemet är att jag anser att man som student måste ta eget ansvar, att det är där som alla lärprocesser börjar; ur individens vilja att veta. Sedan är det min uppgift som lärare att finnas där, men jag varken kan eller vill bjuda in och söka upp. På högskolan är man student och måste ta eget ansvar, men gör man bara det och vill man bara lära ska man självklart mötas med både hjälp och respekt. Kunskapen växer mellan och som lärare lär jag mig lika mycket som jag lär ut.

Inom idrottsvärden är det självklart att tränaren är en plågoande och ju mer tränaren kräver där desto bättre anser alla att det är. Alla inser och accepterar att enda sättet att höja sig över sina egna inneboende begränsningar är att tvinga sig framåt, uppåt, utåt, vilket är svårt på egen hand. Vill man bli bäst behöver man hjälp att inte tappa sugen. För att orka göra 10 extra situps krävs att någon står där och inte ger sig förrän man klarat utmaningen. Inom utbildning är det tvärtom. Enligt rådande pedagogiska paradigm ska man uppmuntra och berömma, peppa, vara underhållande och serva. Läraren ska hjälpa studenterna att finna glädjen i lärandet. Det ska vara lustfyllt att lära. Jag tror inte på det och förstår inte varifrån den inställningen kommer. Går man in i den rollen belönas man emellertid. Ingen kritiserar någon som ger en beröm eller sätter höga betyg. Alla vill bli omtyckta, men vissa uppgifter i samhället kräver mer. Jag blev inte lärare för att få uppskattning, jag blev lärare för att få arbeta med det jag finner viktigast i hela världen och livet: KUNSKAP och LÄRANDE. Och det är en kamp vars belöning kommer längre fram.

Jag kan så klart inte uttala mig om hur jag är som lärare. Det är inte upp till mig. Jag är dock öppen för och tar aldrig någonsin lätt på kritik. Jag går in i rollen som lärare/forskare/bloggare med hela mitt jag och möter både här och när jag talar inför publik läsarna och åhörarna utan skyddsnät. När jag talar om kunskap gör jag det från hjärtat och på fullaste allvar. Orden här ovan handlar om mina upplevelser av mitt arbete, inte om någon annan. Jag skriver om detta för jag vill samtala om dessa saker. Jag sätter ord på mina tankar för att ge perspektiv, inte för att leda något i bevis. Jag har aldrig tolkningsföreträde. Jag skriver för att samtala, för jag tror på samtalet som verktyg och livshållning. Jag är aldrig den samma och ser mig inte som färdig. Jag och min undervisning förändras hela tiden i dialog med studenter och det omgivande samhället.