Rekordårens baksida 1

Vem är jag egentligen, och hur har jag blivit den jag är? Den typen av frågor funderar nog alla på, mer eller mindre. Vissa är närmast besatta av att finna svar och andra bryr sig inte alls. För mig har det gått i vågor. När livet rullar på och jag känner mig tillfreds funderar jag på annat, men när jag möter motstånd, hamnar i situationer jag inte begriper eller har svårt att hantera dyker tankarna på vem jag är och varför upp. Här i sommar tänker jag försöka bringa reda i en del av förhistorien till mitt liv genom att skriva om min pappa och hans uppväxt. Jag tänker att det är en historia med allmänintresse, för det handlar om en del av den svenska historien som ingen är stolt över. Pappa är ett av alla barn som vuxit upp på barnhem och institutioner, och det inser jag allt mer har påverkat även mig och till dels även mina barn.

När jag var liten bad jag ibland pappa berätta om hur det var när han var liten och vad han gjorde. Då tänkte jag inte så mycket på det, men med tiden har det gått upp för mig att han inte hade särskilt mycket att berätta. Några händelser sticker ut. Den ena var berättelsen om när hans bror (en av två tvillingbröder) blev överkörd av tåget och dog. De skulle ha fest och min farmor ville inte ha barnen inne när hon fixade i ordning så hon skickade ut dem. Pappa som är storebror fick uppdraget att se efter småbröderna, men han var för liten att axla ett sådant ansvar så han tappade uppmärksamheten. Tvillingarna stack iväg med sina kompisar och lekte på järnvägsspåret. När tåget kom stod Ingvar paralyserad mitt på spåret och visste inte till vilken sida han skulle springa och blev därför påkörd. Den historien präglade så klart familjen och pappas och min farbrors uppväxt. Farmor som redan innan hade ett bräckligt psyke fick så klart inte enklare att hantera vardagen och livet. Henne har jag bara vaga minen av. Hon tog livet av sig när jag var liten. Ett av mina tidigaste minnen är hennes begravning, och den minns jag för att det var mitt under stormen 1969 och när vi skulle hämta upp min farbror fick jag sitta kvar i bilen eftersom det fanns en risk att jag skulle få en tegelpanna i huvudet.

Det andra minnet som min far berättade om var när han gick i skolan och man serverade bruna bönor, vilket han inte gillade. Han fick dock inte slänga maten. Där satt han hela lunchrasten framför sin tallrik. När det blev dags att gå till lektionen fick han gå, men när han sedan kom till barnhemmet (Vidskärrs barnhem i Göteborg) och det blev dags för kvällsmat serverades han samma tallrik bruna bönor, som stått framme sedan lunchen, och nu kunde han inte komma undan. Han försökte äta, men det gick inte och efter att tag och i desperation fyllde han fickorna med mat och smet i vånda ut på toaletten. Han äter fortfarande inte bönor.

Ett tredje minne som han berättade om, som också har etsats sig fast i mitt minne var från när han var lite äldre. Då bodde han och hans bror på ett annat barnhem, eller om det också var på Vidkärr, jag är osäker. Pappas bror hade gjort något bus och fått kvarsittning och det föll sig så att han fått order om att sitta i samma klassrum som pappa för att räkna eller läsa. Pappas lärare var tydligen inte informerad om detta så när han upptäckte att en av eleverna satt och jobbade med något annat än det han sagt att man skulle jobba med fick han ett vredesutbrott och slog till pappas bror i ansikten med en nyckelknippa, och pappa vågade inget göra. Jag kan än i dag känna med både honom och hans bror när jag tänker på den episoden. Min farbror bestämde sig där och då för att han inte skulle ställa upp på samhällets regler. Han gick ut i skogen och brände upp alla skolböckerna och har sedan dess levt i enlighet med sina egna regler. Båda bröderna var sommarbarn. Pappa hade tur och kom till en bondgård i Västergötland där man tog hand om honom och han höll sedan kontakten med paret, som på ålderns höst adopterade honom för att garantera något slags omvårdnad på ålderns höst. De hade inga egna barn och för mig kom de att fungera som ett slags stand in för den farmor och farfar jag aldrig hade. Vi tillbringade mycket tid på gården när jag var liten och jag minns somrarna där på 1970-talet med glädje. Pappas bror hade dock otur och blev placerad på en gård där han utsattes för sexuella övergrepp av frun i huset.

Så värst mycket mer berättade inte pappa om sin uppväxt. Och först i vuxen ålder och när min pappa var närmare sextio fick vi förklaringen. Det var i samband med att man började tala om att barn som omhändertagits på barnhem skulle kunna få ekonomisk ersättning för skador efter vanskötsel. Pappa begärde då ut handlingarna som fanns arkiverade om honom, och det är dessa dokument jag tänker skriva om och utifrån för att försöka förstå mig och mitt liv.

Historien börjar med min farfar som dog när han var runt 57 år. Om honom visste vi att han varit gift och hade barn innan han gifte sig med min farmor, och vi visste också att han gifte sig med en ny kvinna som han fick tre barn med efter att han skiljt sig från farmor. Henne och hennes barn, pappas halvsyskon, umgicks vi med och hon fungerade också som ett slags farmor för mig. Fast det fanns ett slags aning i familjen om att hela historien om farfar inte avslöjats. Innan de där handlingarna plockades ut levde min far och jag i förvissningen om att han hade fem syskon, men handlingarna visade sedan att han i själva verket hade haft sammanlagt 17. Några av dem var döda, men flera har han på senare sökt upp och håller kontakten med. Jag har än idag svårt att förstå vidden, och min pappa har insett hur många minnen han trängt bort. I hans fall har det varit som att "det är aldrig för sent att få en olycklig barndom". Om det där vill jag berätta och reflektera, för att förstå mig själv och det samhälle som samhället jag växte upp i skapades ur. Min vana trogen växlar jag mellan citaten och egna tankar om det jag läser.

[Min farfar] Olav Ludwig Emil Nehls är född i Köpenhamn 1907 i Getsemane församling, som tysk medborgare. Hans föräldrar hade gift sig 1901 i Landau Pfalz, där hans far Gustav arbetade som kock. Olav kom till Sverige den 22 juni 1916. Familjen bosatte sig på Djurgårdsgatan 45 i Göteborg. Hans mamma Marguerite, som i Sverige kallade sig Margareta, dog i september 1934. Gustav stavade sitt namn Gustaf i Sverige och Olav kallade sig under tidiga år i Sverige för Olof.

Farfar träffade senare min farmor.

Vera Oktavia Andersson är född 1914 i Göteborg. Föräldrarna var Emma och Anders Andersson och familjen bodde på Såggatan 12 i Majorna.

Pappa har berättat med värme om sina morföräldrar. Hans morfar arbetade som finsnickare på Götaverken och han kunde ta med sig virke och snickrade en del hemma i köket. Hemma hos mina föräldrar står det två fina skåp som han tillverkat. Pappa har även berättat om ett spel med ringar som hans morfar byggde åt bröderna, som de tog med sig på spårvagnen mellan Majorna och Gamlestaden (där de bodde), och jag tyckte alltid så synd om dem när han berättade att det där spelet trillade av spårvagnen i farten (det fanns öppna vagnar på den tiden) och att de inte vågade försöka få tag i det.

1936. Olav och Vera träffas på sommaren i Åsa. Vera brukar åka dit med sina väninnor Inga och Sonja för att dansa och roa sig.

1938. Den 13 november skriver Olav i Veras poesiealbum att de skall ha ett fint palats.

Återkommer till Olav och min far i nästa post. Vill dock skriva lite om min mor också, för hon kommer också från en trasig uppväxt. Fast hennes historia har hela tiden varit känd och hennes släktingar fanns i livet när jag var liten. Hon har inte vuxit upp på barnhem, men min morfar dog när hon var liten, innan hennes lillebror fyllt ett år, och syskonen växte upp med en ensamstående mor. Morfar skadade sig i huvudet på arbetet, på cementfabriken i Limhamn utanför Malmö, och kände sig inte riktigt bra. Han cyklade hem, men tog omvägen om familjens koloniträdgård för att hämta lite potatis. På vägen mellan kolonin och hemmet fick han (troligen) en stoke och dog. Eftersom han inte åkt direkt hem förlorade min mormor rätten till försäkringspengar och som ensamstående med tre barn var hon hänvisad till fattigvården. Sådant sätter spår, och kanske var det detta som förde mina föräldrar samman; de kunde förstå varandras upplevelser. Efter några år gifte mormor om sig, med min morfars systers man. Både min morfar och hans syster dog med bara några års mellanrum och mormor hade lovat sin svägerska att hon skulle ta hand om mammas kusiner. Därför gifte hon sig med han som jag kallade min morfar. Han var alltid snäll mot mig, och mot min mamma, har hon berättat. Men han hade alkoholproblem, och han var inte alltid snäll mot min älskade mormor, har jag fått berättat för mig i vuxen ålder. Fast det är lite en annan historia och den finns inte dokumenterad på samma sätt. Min fars liv är beskrivet i handlingarna som han begärde ut och det är ingen rolig läsning.