Varför har vi en skola och ett utbildningssystem egentligen?

Varför har vi en skola? Varför satsas skattepengar på utbildning? Vad är syftet med verksamheten och målet med utbildningssystemet? Och varför pratas det så lite om dessa saker; varför handlar debatten om skolan om allt annat än kunskap och varför man ska lära sig? Det talas kvalitet; kritikerna och försvararna gräver ner sig i ointagliga skyttegravar och skriker BRA till allt som stödjer deras tes och DÅLIGT till allt talar mot. Kunskapen, vem bryr sig på allvar om kunskapen? Alla har en åsikt om skolan och åsikterna luftas i tid och otid. Gör si, gör så! Satsa på det eller detta! Och det fördelas ansvar. Lärarna borde (och här får läsaren fylla i valfri uppgift). Fast så länge kunskapen inte står i fokus för samhällsdebatten, så länge kunskap inte ses som ett värde i sig, spelar det ingen roll (okej, det är kanske en överdrift, men detta är ett inlägg att tänka med, inte ett försök att leda något i bevis) vilka insatser som görs i skolan eller andra sektorer; utan kunskapsfokus blir det inte en kunskapsskola. Om detta ständigt aktuella ämne vill jag tänka högt, denna den sista arbetsdagen innan årets semester, med utgångspunkt i en debattartikel som publicerades tidigare i vår, skriven av Andreas Schleicher, (direktör för OECD:s utbildningsdirektorat och särskild rådgivare till OECD:s generalsekreterare i utbildningsfrågor, som bland annat ansvarar för Pisa-undersökningarna).

För Sverige har resultaten i våra jämförande Pisa-studier ofta inneburit en besvikelse. Så även för mig. När jag studerade vid universitetet brukade jag se på Sverige som en föregångare på utbildningsområdet. Ett land som erbjöd barn från alla samhällsklasser god och innovativ utbildning, och som var på god väg att lyckas skapa livslångt lärande för alla.

Jag är tacksam för att jag fick gå i skolan i Sverige under 1970-talet, när kunskapen fortfarande hade ett egenvärde och lärandet stod i fokus. Långt innan ansvariga politiker i Sverige, som då faktiskt betraktades som ett föredöme i världen, fick den galna idén att Svensk skola skulle bli bäst i världen. Begreppet kvalitet introducerades i utbildningspolitiken där, runt 1993, när jag var nybliven student. Och sedan har processen rullat på. Först obemärkt, sedan i vissa tider snabbt, och ibland med större motstånd. Men tendensen är oerhört tydlig över tid. I vardagens larm finns inte tid för något annat än känslan av växande frustration över att det för varje år som går blir svårare och svårare att undervisa, med kunskapen och lärandet i fokus. Även om det uppdraget aldrig förändrats har kvalitetsfokuset fått den effekten. Och när problemen visar sig, när kunskapen utarmas och utfallet blir sämre kunskaper, är den enda lösningen som erbjuds mer an samma som försatte oss i den alarmerande situation som vi nu har att hantera.

Men någon gång i början på 2000-talet förlorade det svenska skolsystemet på något vis sin själ. De svenska skolorna började konkurrera med mer än förstklassiga kunskapsresultat, exempelvis genom att erbjuda elever glassiga byggnader i köpcentrum eller körkort i stället för bättre undervisning.

I samma stund som kunskapen tappades ur fokus i skolan, det vill säga när man började mäta kvalitet i stället för att ägna sig åt lärande, seminarier och kunskapsutveckling (som är verksamheter som inte kan målstyras) förändrades uppdraget och läraryrket. Den här typen av processer tar tid och jag märkte inte av förändringen förrän efter disputationen, när jag blev lärare på högskolan. Fast även där tog det några år innan förändringen fick genomslag, eftersom studenterna jag mötte hade studerat i en skola där reformerna fortfarande inte riktigt fått genomslag. Kvalitet i utbildning är meningslöst att TALA om, av det enkla skälet att kvalitet är ett av de svåraste frågorna man kan ägna sig åt. Frågan om vad kvalitet är har forskare och filosofer reflekterat över i tusentals år, utan att komma fram till något definitivt svar. Sanningen är alltså att utbildning i Sverige bedrivs i villfarelsen att kvalitetsfrågan lösts, vilket är en omöjlighet. Alla förstår det om de bara tar ett steg åt sidan och reflekterar över grundproblemet: Kunskapens urholkade (gen)värde i vårt land, i kombination med övertron på styrning. Kvalitet i utbildningssammanhang får man genom att tala om och fokusera på kunskapen. Det finns inga genvägar.

Samtidigt som elevernas betyg steg år från år visade OECD:s Pisa-studier på en stadig nedgång när det gällde kvaliteten på lärandet. Därutöver visar nya analyser att Sverige, efter Finland och Korea, även är det land som har störst ökning i sociala skillnader. De visar även på en ökning av andelen lågpresterande elever och på att växande skillnader mellan skolorna har gjort att Sverige noterat den största minskningen i så kallad akademisk integration efter Israel.

Skolan är en del av samhället och samhället är en del av skolan. Det finns inga vattentäta skott mellan, politiska beslut och åtgärder för att förändra en aspekt av samhället får återverkningar på andra. Allt och alla hänger i hop. Kunskap och utbildning betraktades en gång i tiden som en samhällsinvestering, en nödvändig kostnad tänkt att bära frukt i framtiden. Idag har kunskap och utbildning kommit att bli en rättighet för individen. Man tänker sig att studenterna investerar sin tid och har rätt att utkräva ansvar om utbildningen inte faller dem på läppen, om utfallet inte lever upp till deras förväntningar.

Det fanns en gång en likvärdighetsprincip i det svenska utbildningssystemet, en ambition om att det inte skulle spela någon roll var man fick sin utbildning. En tanke om att alla hade rätt till samma utbildning, samma kvalitet och samma resurser. Idag är det konkurrens som är lösningen på alla problem och kungstanken som leder verksamheten. Det har blivit upp till den enskilde att se om sitt hus och bevaka sina intressen.

En tydlig förskjutning i utbildningssystemet är att tilliten till akademin, forskarna och läraren i skolan har bytts till misstro. Lärare och kunskapens försvarare betraktas som särintressen, vars krav hotar verksamheten. Idag är det näringslivets företrädare och deras ensidiga och strikt företagsfokuserade syn på kunskap och utbildning som styr skolan, vilket har tagit oss från bildning som mål, till en syn på kunskap som en produkt. Skolor antas prestera på samma sätt som alla andra företag och studentens ansvar för lärandet, har bytts ut mot läraren och lärosätet vars prestationer idag mäts och på allvar förutsätts spegla kvaliteten i verksamheten. Vi har rört oss från en syn på kunskap som en ömtålig relation, vilken behövde vårdas ömsesidigt, till en syn på utbildning som ett juridiskt bindande kontrakt, som gör det möjligt att ställa lärare till svars för underpresterande studenters misslyckande med att klara sin utlovade examen. Det har blivit viktigare att vara bäst, an att vara bra och ha rätt. Kvaliteten (det vill säga resultatet av olika mätningar) har blivit viktigare än kunskapen. Inom dagens system och med maktens goda minne är det inte längre någon som tar ett etiskt ansvar för innehållet, för vad som är god undervisning och forskning. Form och yta, utvärdering och kontroll, mätbarhet och annat är det enda som premieras. Den som står upp för kunskapen ses som ett problem. Det finns med andra ord gott om anledningar att lyssna på vad Schleicher har att säga oss.

Men Sverige har alla möjligheter att åter bli ett världsledande land på utbildningsområdet. Pisa-resultaten från 2015 visar på några första glädjande förbättringar i den riktningen. Sverige har en tillgång som få andra länder i västvärlden har: En stark tilltro till utbildningens förmåga att förändra liv och främja social integration. Svenska medborgare och politiker har ett starkt engagemang för att göra allt som krävs för att erbjuda alla barn den kunskap, de färdigheter och de värderingar de behöver för att skapa sig en framtid. När man läser Skolkommissionens rapport förefaller Sverige ha påbörjat det utmanande arbetet med att omsätta detta i praktiken.

Låt oss hoppas. Jag klagar och kritiserar, men jag har alltid lätt att ändra åsikt i ljuset av ny kunskap. Jag har inga svar och har heller inte bilden klar för mig, när jag skriver om skolan och den högre utbildningen gör jag det för att jag bryr mig om kunskapen och vill värna kunskapsutvecklingen i vårt land. Låt oss hoppas att vändningen av den negativa trenden är här för att stanna. Fast synen på kunskap i Sverige lämnar dock fortfarande en hel del att önska.

Kunskapens vägar är ALLTID omvägar. Kunskap och innovationer kan aldrig tvingas fram och lärprocesser kan inte kontrolleras. Ingen vet heller på förhand vem som kommer att lyckas i skolan eller senare i livet. Allt detta vet vi, ändå gör vi påfallande ofta precis tvärtom. Mot bättre vetande står vi där sedan, handfallna och lägger därför fram ytterligare en liknande lösning på samma problem, som redan visat sig verkningslös, för att försöka lösa problemet. Lösningen ligger dock mitt framför ögonen på oss, och vi kan när som helst börja tala om kunskapen, i trygg förvissning om att kvaliteten i skolan och den högre utbildning därmed kommer att höjas. Vad skolan behöver är större förståelse för NYTÄNKANDE och mer frihet för och tillit till lärarna. Innovationer och kunskap, verkligt vetande, skapas av fria andar i en oreglerad och öppen miljö. Först när vi inser detta, omsätter den tanken i handling och bejakar olikhet och missförstånd, först när kunskapen anses ha ett egenvärde i samhället och skolan är en plats där man ägnar sig åt lärande (istället för utvärdering och betygsproduktion) kan vi på allvar hoppas på att kunna närma oss en utveckling som pekar i rätt riktning och som håller i sig över tid. 

För det första vill Skolkommissionen se en återgång till en av den svenska skolans traditionellt sett starka sidor, det vill säga stödet till elever med sämre förutsättningar. Ett av de mest besvärande resultaten i Pisa-studien visar att Sverige, i nästan lika stor utsträckning som USA, har gått bakåt när det gäller att matcha lärarnas kunnande med elevernas behov. I England har man hanterat detta med hjälp av en elevpeng som ger skolor extra medel i förhållande till de utmaningar de möter. Många andra länder använder sig av viktade finansieringsmodeller för att garantera att skolorna har allt de behöver för att kunna möta elever med sämre förutsättningar.

Liknande potential återfinns i Skolkommissionens uppmaning till regeringen om att fastställa miniminivåer för huvudmännens resurser för undervisning och erbjuda resursprövat stöd. Därutöver kan skapandet av en central skolmyndighet, med förstärkt regional verksamhet, utgöra grunden för en kapacitetsuppbyggnad som sker genom en långsiktig förstärkning av systemet.

Stöd och mer resurser är naturligtvis bra, men jag är inte säker på att det är lösningen. Med en annan syn på kunskap är det inte säkert att den som i dagen skola behöver stöd faktiskt behöver det framtiden. Kunskapsutveckling främjas av samverkan över gränser och mellan olika kompetenser. Ingen vet var den kan växa fram eller vem som kommer med den där förlösande insikten som tar kunskapen och lärandet till nya nivåer. Vetande av olika slag behövs, liksom förståelse för människors varierande grad av olikhet. Patologisering och fler diagnoser är inte vad skolan behöver. Det är viktigt att inte enkelrikta sökandet efter kunskap. Det är ur mångfalden, i möten mellan olika människor, kunskaper, kompetenser och typer av insikter, som riktig och viktig kunskap uppstår. Vetande går inte att beställa fram, inga viktiga och banbrytande insikter går att nå genom satsningar. I en mer inkluderande och mindre prestationsfokuserad skola är jag övertygad om att behovet av särskilt stöd minskar. Jag tror problemen bottnar i dagens målfokus, rådande syn på kvalitet och styrning samt kraven på effektivisering.

Nyfikenhet och oväntade möten, problem i vardagen som irriterar. Kunskap kan växa ur olika källor, och gör så, hela tiden. Lärande tar tid och kan aldrig skyndas på. Den insikten måste växa och spridas för att ny kunskap, mer användbar kunskap, viktig kunskap skall kunna utvecklas. Och den kunskapen är allas egendom. Kunskap kan och får aldrig låsas in, ägas eller göras exklusivt tillgänglig till bara ett fåtal. Alla kan alltid bli bättre och den som är bäst är inte självklart bra. En mer mänsklig skola kämpar jag för, och det är en skola där alla får de förutsättningar som var och en behöver, vilket inte enbart är en ekonomisk fråga.

Skolkommissionens mest långtgående förslag rör dock hur man ska få skolvalet att fungera för alla. Sverige har under lång tid kämpat för att förena sin strävan efter större flexibilitet och fler möjligheter för föräldrar att välja skola åt sina barn med behovet av att garantera kvalitet, likvärdighet och konsekvens inom skolsystemet. Skolvalet som sådant varken säkerställer eller underminerar utbildningskvaliteten. Kombinationen av valfrihet och avregleringar har skadat det svenska skolsystemet. Det saknades smarta strategier som maximerar fördelarna med skolvalet och samtidigt minimerar riskerna och skapar lika villkor för alla utbildningsanordnare som bidrar till skolsystemet.

Den avgörande frågan är dock vad man är beredd att offra för valfriheten? Vem ska betala för möjligheten att välja skola? Allt hänger ihop. Det går inte att både äta kakan och ha den kvar. Valfriheten har ett pris, och någon måste betala. Verklig valfrihet är omöjligt utan marginaler. I ett samhälle där kunskapen verkligen står i centrum och där bildning ses som en reell tillgång, ett slags eftertraktat kapital, kommer fler att VERKLIGEN vilja veta. Kanske är valfrihet inte det som står högst på önskelistan i ett sådant samhälle? För att eleverna faktiskt ska vilja inordna sig själva och verkligen sträva efter att leva upp till kraven som kunskapen ställer krävs att kunskapen verkligen uppfattas som eftersträvansvärd. Föräldrarna, politikerna, företagsledarna och samhället som helhet måste ställa kraven. Alla måste vilja veta. Det är den samlade kravbilden i samhället som helhet som styr vilken skola man får och som avgör dess möjligheter att vara en plats där kunskapen står i centrum. En skola byggd på föreställningar om hur det borde vara kan aldrig bli en KUNSKAPSSKOLA. Är det verkligen valfrihet vi vill ha och behöver, till varje tänkbart pris? Kanske är inte valfriheten i sig ett problem, jag är öppen för den möjligheten, men jag har svårt att se att friheten att välja skola skulle vara en lösning på problemet med sjunkande kunskaper, eftersom kunskap ändå alltid handlar om individens intresse för lärande och viljan att göra vad som krävs.

Skolvalet kommer endast att ge avsedd nytta då en verklig, relevant och viktig valmöjlighet föreligger, det vill säga då föräldrar kan påverka en viktig aspekt av sina barns utbildning som till exempel undervisningens pedagogiska inriktning. I utbyte mot den finansiering som skolorna, inklusive friskolorna, får från allmänna medel måste de i sin tur acceptera den offentliga styrning och ansvarsskyldighet som syftar till att säkerställa att de politiska målen nås. Alla föräldrar måste ha möjlighet att utnyttja rätten att välja den skola de föredrar. Det innebär att regeringen och skolorna måste investera i utvecklade relationer med föräldrar och lokala grupper och hjälpa föräldrar att göra informerade val. Framgångsrika skolvalssystem innehåller noggrant utformade kontroller och avvägningar som förhindrar att skolvalet ger upphov till ojämlikhet och segregation.

Det låter bra, och jag är inte kritisk till förslaget även om jag inte tror på valfriheten. Den används, det vet vi, oftast för att välja bort, inte till. Ingen vill gå i en skola med dåligt rykte, och vilka skolor får dåligt rykte? Skolorna i förorten, där många andra problem klumpats samman och accentuerats. Och bortväljandet sker alltid tydligast och är mest utbrett bland dem med störst handlingsutrymme och förmåga, de redan gynnade. Det är dessa som konkurrerar om de mest eftertraktade skolorna, för att de är mest eftertraktade. Så ser segregationens mekanismer ut, och de kan underblåsas (som i Sverige, idag) eller förhindras (som i Sverige tidigare). Genom att klyftorna ökar, och när murar reser sig inom landet, när interna gränser skapas, då ökar olikheter i tanke och handling. Kultur och samhälle bryts sönder inifrån, av spänningar som uppstår när olika viljor ska samsas om samma begränsade resurser. Där får den som har på förhand, fördelar gentemot den som inte har. Och när utbildningens värde bestäms av den skola man gått på, och dess placering på olika rankinglistor, när betyg räknas mer än kompetens och verkligt vetande, då ökar klyftorna, för det spelar ingen roll hur mycket den vet som inte gått på de rätta skolorna. Den enda som räknas är intygen från de skolor som bestämts på förhand är de bästa. Det är en oundviklig konsekvens av att yta går före innehåll.

En effektiv lösning på detta är Skolkommissionens så kallade ”aktiva skolval” och förslaget om att ersätta kölistor, som alltid leder till social segregation. Sverige är inte ensamt, utan det finns många skolsystem som med framgång har infört riktade eller kontrollerade skolvalssystem för att säkerställa en bredare elevfördelning i skolan. Framtagandet av nationella riktlinjer som uppmuntrar till samarbete och kollegialt lärande mellan skolor, och som säkerställer att kommuner inbegriper friskolor i sin planering och sina förbättrings- och stödstrategier, kan fungera som ett stöd. I Flandern får föräldrar och elever till exempel välja upp till fyra skolor från en förteckning över skolor i deras upptagningsområde. En skolvalskommission håller därefter i urvalsprocessen och fördelar eleverna utifrån deras önskemål och utifrån viktade geografiska och utbildningsmässiga kriterier.

Jag ser valfrihet som symptomlindring, inte som en lösning. Men om majoriteten vill ha valfrihet måste politikerna självklart laga efter läge, och även om det inte självklart leder till bättre kunskap kan det om man hittar ett bra system kanske hindra utarmningen och försämringarna, och löses den frågan kan lärarna få lugn och ro att ägna sig åt det lärarna är där för att göra: LÄRA. Hur man än gör kommer handlingarna att resultera i konsekvenser. Och dessa måste ställas mot skolans övergripande mål. För att valfriheten och skoldebatten ska bli konstruktiv krävs att medborgarna har goda kunskaper och är väl insatta i frågan. Kunskap kräver förståelse för kunskap. En valfrihetsreform som inte tar tag i och verkligen diskuterar inslaget av konkurrens i Utbildningssverige kommer aldrig att kunna resultera i en kunskapsskola. Kunskap är svårt att bygga, men otroligt lätt att rasera. Det finns inga enkla lösningar, och inga genvägar till en skola som verkligen genererar kunskap och som utbildar eleverna och gör dem redo för högre utbildning. Bara hårt och hängivet arbete samt nyfikenhet. Det är i grund och botten enkelt, men just därför svårt! Förstår man det har man skaffat sig en bra utgångspunkt, både för att samtala om skolan och om kunskap samt om behovet av valfrihet och dess utformning.

Det jag tycker är mest uppmuntrande är att det i Sverige finns förståelse för att ju mer flexibelt skolsystemet är, desto mer stringent måste den offentliga politiken vara. Trots att ökad autonomi för skolorna, decentralisering samt ett mer behovsstyrt skolsystem kan flytta ut beslutsfattandet i skolverksamheten så behöver de centrala myndigheterna även fortsättningsvis ha en strategisk vision och tydliga riktlinjer på utbildningsområdet, garantera likvärdighet när det gäller skolvalet och erbjuda meningsfull återkoppling till lokala skolnätverk och enskilda skolor. Med andra ord så krävs gemensamma ansträngningar från de centrala och lokala utbildningsinstansernas sida för att skolvalet ska komma alla svenskar till gagn.

Jag vill avsluta med att tala om bildning, som jag värnar och tror på, inte som en lösning eller ett mål, utan som ett förhållningssätt till skolan och den högre utbildningen. Bildning handlar för mig om förmågan att använda kunskaperna man tillägnat sig, om konsekvenserna av det man lärt sig och det man vet. Om att göra något av kunskapen. Bildning handlar om förmågan att förändra. Jag vill se en skola med tydligare fokus på handling och det bildning gör. Jag vill se en skola som bygger på ett bildningsbegrepp som går utöver det bokstavligt repeterbara. Bildning, liksom skolan och det omgivande samhället måste vara levande och i rörelse, under ständig tillblivelse, för att det ska finnas någon mening med alltihopa. Bildning är något som läggs till, inte bara i skolan utan lika mycket i resten av samhället. Kunskap och handling. Ingen av delarna klarar sig själv, kunskap och bildning handlar om samverkan och utbyten mellan. Utan handling ingen kunskap, utan kunskap ingen handling. Inte antingen eller: Både ock, alltid både ock!

Jag söker en definition på bildning som förpliktigar och tvingar den som gör anspråk på att vara bildad till handling. Det ser jag som ett kunskapsfrämjande mål med skolan. Bildning har inget med uppnådda resultat, betyg eller gamla meriter att göra, utan med framtida handlingar. Vill se mer fokus på processen, på förändring. Bildning är det som överskrider andras (kunskaps)handlingar, är kombinationen av kunskap och handling, resultatet av vetande och görande. Bildning är vidare ett kollektivt fenomen, en samhällelig och inte en individuell egenskap.

Ett skrämmande framtidsscenario vore ett samhälle av ren yta. Hotet om en sådan utveckling är reellt. Därför behövs fler öppna och sökande samtal om bildning och om skolan och forskning. Idag när det räknas artiklar och mäts storlek på forskningsanslag är bildning viktigare än någonsin. En kunskapsnation har fokus på innehåll, lärande och framtiden. Bildning är mer en vision än något fixt och färdigt. Bildning är rörelse, förändring, nyfiket sökande. Bildning händer när man vågar sig utanför sin bekvämlighetszon. I den riktningen vill jag att samtalet om skolan ska peka. Vart vi hamnar har ingen någon aning om, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att vi som lever och verkar i utbildningssystemet och samhället samtalar, möts och utbyter tankar.

Sådär, nu kan jag ta semester. Bloggandet fortsätter dock; att skriva är vilsamt, i alla fall för mig.