Vaknar utvilad men känner ändå en enorm trötthet. Detta blir sista veckan med resor och externa krav innan semestern. Nästa vecka och en vecka till arbetar jag också, men huvudsakligen hemma och främst med eget skrivande och planering. Sedan är jag ledig. Idag är det möte hela dagen och jag har en del att förbereda innan det. Tankarna knyter sig och all inspiration är som bortblåst. Hittar en gammal text som handlar om pragmatism bland filerna på datorn och delar med mig av tankarna, som jag inte fullt ut kan sägas stå för idag, men det kanske kan fungera som ett slags spegling av min intellektuella utveckling. Jag skrev detta till en konferens 2006, när jag höll på med mitt alkoholprojekt.
Mina tankar om hur man kan bedriva vetenskap har ganska starkt influerats av den pragmatiska tanketraditionen, till exempel Charles Sanders Peirces. När jag fann pragmatismen och satte mig in i dess bärande tankar var det många bitar som föll på plats. Peirces (1990) diskuterar i sin artikel, ”Att fixera tro” från 1877, metoder att uppnå fasta övertygelser och att övertyga sina läsare.
Den första metoden han går igenom är Halsstarrighetsmetoden. Det är en övertygelsemetod som han menar vunnit universell utbredning bland djuren och praktiseras av såväl strutsar som (vissa) professorer. Denna tänkta metod går ut på att med alla till buds stående medel hålla fast vid ett eller annat infall som man på mer eller mindre underbyggda vägar fått. Metodens förfäktare fortsätter att upprepa teserna och att klamra sig fast vid allt som bekräftar infallen och han eller hon vägrar att lyssna på några som helst argument som skulle kunna kullkasta eller försvaga övertygelsen. Inom det politiska livet används halsstarrighetens metod hela tiden. Därmed kan den sägas att den harmonierar dåligt med mina utgångspunkter och kommunikativt förändringsbenägna kunskapsanspråk. Halsstarrighetsmetoden måste anses vara en dålig metod för vetenskapligt arbete, som oavsett hur man ser på kunskap trots allt omfattas av kraven på prövbarhet och någon form av empiriska belägg. Dessutom är vetenskapen ett kollektivt fenomen och halsstarriga vetenskapsmän riskerar därigenom ständigt att möta andra som är lika halsstarriga som sig själva.
Auktoritetsmetoden, är nästa metod som beskrivs av Peirce. Dess utgångspunkter är något nedtonade i förhållande till halsstarrighetsmetoden. Enligt auktoritetsmetoden är det inte den enskilde som fixerar den stabila åsikten, sanningen, utan en specifik grupp människor, till exempel präster eller medlemmar i en centralkommitté. Med denna beskrivning föregriper faktiskt Peirce, som levde och verkade huvudsakligen under 1800-talet, många av de metoder som totalitära regimer använt under 1900-talet (Stefansen 1991:419). Metoden går ut på att man skapar något slag av institution som ansvarar för spridandet av ”rätta” åsikter, det vill säga de åsikter det ledande skiktet i samhället eller den egna gruppen anser vara de rätta. Denna grupp tilldelar sig sedan monopol på all information och utbildning. Därmed erhåller gruppen makten att undertrycka alla andra åsikter, eftersom det enda alternativet till det sanna är det falska. Både avvikande åsikter och avvikande människor anser man måste rensas ut, vilket sker i folkets namn och för kärleken till nästan och inom vetenskapen kan man tänka sig att sådana likvideringar av oliktänkande utförs i Sanningens namn. Detta görs i en gemensam känsla inom gruppen av att dess sak är sann och rättfärdig. Även auktoritetsmetodens sätt att övertyga torde fungera dåligt inom akademin.
Peirce går vidare i sin beskrivning med apriorimetoden, som enklast kan beskrivas som en liberal version av auktoritetsmetoden. Skillnaden är bara att de övertygelser som förfäktas anses vara i överensstämmelse med förnuftet, det vill säga i samklang med det flertalet i samhället är benägna att tro. Detta sätt att övertyga kommer möjligen närmare vissa nutida vetenskapers förhållningssätt till kunskap. Men även denna metod bör på goda grunder kunna anses vara värdelös som vetenskapligt ideal. Den metod (äntligen) som Peirce förespråkar och som även jag influerats av benämns, för att undanröja alla tveksamheter kring för vem den är tänkt att fungera som ideal, den vetenskapliga metoden (Peirce 1990:81). Peirce menar att vad den vetenskapliga metoden beträffar ligger saken annorlunda till än i fallet med de övriga metoderna.
För att närmare beskriva den vetenskapliga metod som Peirce utvecklat och jag låtit mig inspireras av väljer jag emellertid att vända mig till den som populariserat hans tankar, William James (2003:42ff). Han skriver att den pragmatiskt vetenskapliga metoden går ut på att tolka varje uppfattning om världen, eller vetenskaplig teori, genom att koncentrera sig på dess konsekvenser. Den centrala frågan blir med ett sådant perspektiv, vilken skillnad skulle det i praktiken innebära för en människa om den här uppfattningen var sann och inte den där? Om det inte går att urskilja någon som helst praktisk skillnad, varför ska man då lägga energi på att strida om vem som har rätt? För att en teoretisk förklaring ska kunna anses vara mer relevant än någon annan så måste den representera någon form av skillnad, annars kan man lika gärna arbeta med den gamla teorin. James presenterar därför ett förslag till prövningsmetod som han anser att alla teoretiska modeller borde utsättas för: I vilka hänseenden skulle världen vara annorlunda om det här eller det där alternativet vore sant? Han menar att om det inte går att finna något som skulle bli annorlunda, då är det meningslöst att fortsätta utreda och strida om vem som har rätt och vem som har fel. Ett pragmatiskt perspektiv är således oförenligt med sökandet efter sådana rön som definitivt, en gång för alla, avslutar allt sökande. Till exempel sökandet efter: Sanningen.
Teorierna som används och produceras inom vetenskapen ska därför betraktas som verktyg, enligt James (2003:46). Praktiskt användbara verktyg som uteslutande får sin mening och sitt i värde i relation till graden av användbarhet. Resultatet av ett pragmatiskt inspirerat vetenskapligt arbete syftar till att hjälpa människor att bättre navigera i en komplex tillvaron och kan även erbjuda verktyg att förändra denna verklighet. Sanning blir med sådana utgångspunkter, enligt James, ett annat ord för det som fungerar. En annan aspekt av pragmatismen som tilltalar mig särskilt är James konstaterande att ”Pragmatismen står inte för några särskilda rön. Den är bara en metod” (2003:45). Pragmatismen är således inte ett nytt vetenskapligt ”ämne” och där finns heller inga ambitioner att föra fram nya teorier om världens uppbyggnad. Därför torde den ha lättare, åtminstone än väletablerade och traditionstyngda discipliner, att stå över sådana strider om vetenskaplig auktoritet och inflytande över ett specifikt ämne som vetenskapshistorien är fylld av. Sådana strider gynnar inte det samhälle jag önskar att vetenskapen ska tjäna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar