Mellan skepticism och scientism

Har verkligen vilat här under helgen. En vecka kvar med jobb, men en vecka utan krav. Förutom ett möte ska jag skriva och läsa, utan krav och utan att ställa klockan på fem för att jaga iväg. Trappar ner inför sex veckor obruten semester. Inget Almedalen i år. Känns bra på en rad olika sätt, även om jag uppskattade besöket där förra året. Tar söndagen som den kommer och låter tankarna följa sin egen väg, här idag om olika sätt att se på kunskap.

Fundamentalism och bokstavstroende är ett förrädiskt enkelt sätt att förhålla sig till världen, att lita blint på en anbefalld urkund, en karismatisk ledare eller en förment evig sanning. Förhållningssättet till världen, medmänniskorna och kunskapen ger stadga i tillvaron och man slipper ta eget ansvar, allt blir förutsägbart och överraskningarna minimeras. Fast vad lever man för då, om man inte kan eller får ta egna beslut, om livet och dess innehåll bestämts på förhand och av någon annan som kräver absolut lydnad? Och hur bemöter och förhåller man sig till andra som blivit saliga på alternativa sanningar och litar på andra urkunder? Om fundamentalism var en hållbar inställning fanns det bara en enda, universalt fungerande. Om det var så världen såg ut och fungerade existerade endast ett och ett enda sätt, men så är det inte. Det finns många olika fundamentalismer och den som vill ansluta sig till någon tvingas välja. Därför faller det synsättet på eget grepp, tänker jag.

Att vara människa är att vara dömd både till frihet och ansvar. Hur mycket man än förnekar friheten och försöker friskriva sig från ansvar kommer man aldrig undan. Det är ett av demokratins alla dilemman. Vem jag väljer att lita på och vad jag väljer att tro på kommer att påverka vad jag ser, vem jag blir och vilka uppfattningar andra får av mig, samt vilket samhälle jag tror på och främjar framväxten av. Just i mitt fall handlar det om att jag vill lära mig förstå förutsättningarna för livet och förändring av det rådande. Kunskapens väg har jag gjort till min, och kunskapen är alltid öppen, osäker, tillfällig och mer eller mindre relativ. Friheten gör det möjligt att söka alternativ och ansvaret gör att jag får leva med konsekvenserna av mina val. Fast hur får man kunskap och hur avgör man vad som är sant, bra och fungerande?

Skepticism är ett sätt att förhålla sig till kunskap, fast det är ett dåligt sätt. Misstro mot allt som sägs och alla som säger något leder förr eller senare, om man inte är vaksam till paranoid ensamhet. Vem kan man lita på? Om svaret på den frågan är ingen och ingenting har man fastnat i en annan ytterlighet, och den är lika ohållbar som fundamentalismen, för om man inte tror på någon eller något blir livet ett helvete. Att aldrig kunna slå sig till ro och att möta alla med misstänksamhet förlamar en och gör interaktionen med andra omöjlig. Människan är dömd att lita på andra och på beprövad erfarenhet, och det gäller både individer och samhällen. Därför måste man lära sig förstå och hantera tillit, som dock aldrig får bli blind. Det handlar här som i så många andra fall om balans mellan; om att veta när, var och hur man ska lita på alternativt vara skeptisk till den och det som sägs.

Scientism handlar om en övertro på vetenskapens möjligheter. Självklart ska man lita på forskare och forskning, men vetenskap bedrivs av människor och för människor och där liksom i all annan mänsklig verksamhet spelar kultur, psykologi och personlighetsdrag in. Vetenskapen rymmer enorma möjligheter men utan tillit i kombination med en sund skepticism kan potentialen inte utnyttjas. Målet må vara största möjliga objektivitet, men verkligheten är som den är och den måste man anpassa sig till om man menar allvar med kritiken mot fundamentalism. Verkligheten är komplext, dynamiskt föränderlig och mångfacetterad. Därför blir alla fakta mer eller mindre relativa, utan att för den skull sakna evidens. Det finns alltså ingen enkel väg till verkligt vetande.

Vägen mot kunskap och bättre vetande snirklar sig fram mellan ytterligheter, varav några beskrivits här ovan. Den enda vägen leder alltid fel och det går inte på förhand att bestämma eller avgöra vad som är bäst. Sammanhanget är det som avgör, liksom målet med verksamheten. Frihet och ansvar, tillit, tro och tvivel, analys och reflektion; Eller, vilket är den väg jag valt: samtal. Det är både en metod, ett sätt att se på både kunskap, tillblivelse och förändring samt en livshållning och samhällsmodell. Samtalet är ett rörligt fundament, en ordnande struktur utan centrum och ett sätt att leva, ensam och tillsammans med andra. Samtalet är ett slags väg, men inte den enda vägen för i ett samtal finns alltid olika öppningar och möjligheter.