Sätter ord på tankar om text och skrivande

Fångas av Lena Anderssons krönika i DN, om skrivande, text och språk. Jag är en skrivande människa. Texterna som sätts på pränt är en del av mig på samma sätt som jag är en del av språket. Mellan språket och texten som bildas av orden blir jag till. Genom att skriva skapas och skapar jag mig själv. Så har det kommit att bli med åren och språket intresserar mig därför mer och mer.

Det händer att jag tycker att skriften, texten och människans förmåga till litteratur är enastående i sitt slag; att språket är något av det märkligaste bland organiskt framväxta ordningar. Till exempel händer det när jag läser om inspelningen av Ruben Östlunds senaste film ”The Square”. Skådespelaren Claes Bang berättar: ”En scen tog vi om säkert hundra gånger. Vid tagning 95 drog Ruben mig till sig, pekade på sin monitor och sa: ’Titta! Jag vill inte ha något mer av det här usla tv-skådespeleriet, skärp dig nu!’ Det var som en spark i huvudet” (SvD 22/5). 

Som författare omarbetar också jag de flesta passager hundra gånger, och vid nittiofemte kommer oron för att texten aldrig ska bli av med klumpfoten. Det underbara är att ingen då behöver förnedras eller skällas ut. Och när jag stryker i texten och gör mig av med hela karaktärer eller resonemang blir ingen besviken över att bli bortklippt och ingen producent rasar över att ha bekostat lönerna för onödiga arbetsinsatser.

I mitt eget skrivande känner jag igen mig i det Andersson skriver även om bloggtexterna oftast bara skrivs rakt på, utan redigering och omarbetning. Med böckerna är det annorlunda, där ändras och skrivs om, stryks och läggs till, flyttas och flyttas tillbaka. Olika medier kräver olika saker av den som vid uttrycka sig genom dem. Mitt egna skrivande ger livet mening och hjälper mig förstå, livet, mig själv och det omgivande samhället. Omsorgen om orden och det orden uttrycker är en omsorg om livet. Att skriva är att leva. Som lärare och handledare känner jag mig mer som Ruben Östlund, fast jag kan dock aldrig ta med mig studenterna till en monitor och peka på problem och kräva skärpning. Studenterna är kunder och kunden har alltid rätt. Jag kan skriva i marginalen att texten inte fungerar, att den behöver arbetas om från grunden, och jag kan försöka förklara vad som saknas. Fast allt som ofta kommer den tillbaka efter några timmar eller en dag, med orden: Nu har jag rättat uppsatsen. Likheten med versionen jag nyss läst och lagt ner timmar på att kommentera är slående, och nu förväntas jag läsa igen. Ibland tror jag att jag lägger mer tid på att läsa och skriva kommentarer än vissa studenter ligger på att skriva texterna som lämnas in. Det är det jobbigaste med att vara lärare, att tvingas arbeta med texter som skrivits för att få poäng och utan en vilja att uttrycka allvarliga tankar på riktigt. När jag arbetar med egna texter är jag hänsynslös mot mig själv som författare; jag stryker och ändrar, skrattar åt fel och märkliga syftning, irriteras över tappade ord och felstavningar. Det är så jag arbetar med och förhåller mig till språket, det är så jag skriver och alla som skriver vet att att det är enda sättet att få till en text som fungerar och kan läsas med behållning av andra. Vill man bli läst måste man underordna sig och vara ödmjuk. Det är läsaren som bestämmer, aldrig författaren. Som handledare blir jag ledsen när jag, trots att jag lindat in synpunkterna och tonat ner kritiken, möts av irritation och en anklagande ton som går ut på att det är jag som har problem. Ruben Östlund möts av respekt och skådespelarna ifrågasätter inte hans perfektionism, de vet att deras framgång ligger i hans händer och accepterar att det är han som bestämmer. Mina studenter (långt ifrån alla, men alldeles för många) bryr sig föga om vem jag är, vad jag kan eller att jag vill dem väl. Jag delar med mig av min erfarenhet och ger tips som jag skaffat mig med möda och år av försök, men möts sällan. med tacksamhet. Det gör ont och gör mig ledsen. Ju mer författare jag försöker vara i mötet med studenterna desto mer motstånd möts jag med, och väljer jag att inte bry mig skär det i mig och jag vet att studenterna drabbas längre fram. Damed if you do and damed if you don't. Ett av lärarens alla dilemman.

Endast författaren har tagits i anspråk, medan den arma filmregissören redan från början är beroende av otaliga yrkespersoners förmågor och därmed underkastad deras brister.
Det är alltid andra som ska utföra det filmaren ser för sitt inre öga. Författaren anlitar hjälp först när arbetet är klart. Av dessa skäl blir skrivandet inte despotiskt, och föga heroiskt. Produktionsförhållandena är mödosamma men inte omständliga. Där filmandet måste ske med faktiska kroppar och ting i den besvärliga sinnevärlden arbetar författaren med sådant som endast finns som föreställning och språk. En ynnest.

Skrivande är befriande på det sättet. Handlederiet är det inte. Båda handlar om samma sak, men bara i skrivandet är jag fri. Det är en ynnest. Språket rymmer oändliga möjligheter och lika stora svårigheter. Det krävs det blod, svett och tårar för att skriva, och därför som varje text som publiceras en seger. Jag behöver skriva för att orka arbeta med det jag gör.

Och allt detta har att göra med språkets och skriftens väsen. Språket är abstrakt, filmen konkret och materiell. Texten kan säga människa, medan filmen aldrig kan visa människa, utan måste visa en särskild människa med vissa egenskaper. Texten är vidare det enda medium som kan säga skulle ha haft, och inte, ingen, ingenting.

Språket beskriver inte bara, det skapar också mening och ger perspektiv. Språket är aldrig neutralt eller objektivt. Orden bär på mening och rymmer såväl begränsningar som möjligheter. Följer man en manual och bara vill bli klar; skriver man utan en egen vilja att uttrycka något man verkligen känner och står för, blir texten platt och meningslös. Det påverkar läsningen och märks mellan raderna. Det går aldrig att ljuga med språket, inte för en van och intresserad läsare. Texten för samma och förmedlar känslor lika mycket om information. Text och skrivande handlar om livet och det som är levande. Texten beskriver inte bara, den förändrar och skapar också.