Den som bestämt sig får svårt att lyssna

Den som redan anser sig veta eller som bestämt sig på förhand lyssnar inte lika uppmärksamt på kritik eller invändningar, som den som är öppen och nyfiken. Om svaret anses vara det viktigaste kommer frågan att underordnas; är svaret bara vederhäftigt spelar det mindre roll att frågan kanske inte adresserar grundproblemet. "Är det sant?!", är en vanlig reaktion, och är uttalandet både sant och spektakulärt spelar det mindre roll om svaret är relevant. Graden av tillfredsställelse i det sociala är en faktor att räkna med. Sanning är på det sättet ett trubbigt redskap i jakten på förståelse för livet, samhället och den långsiktiga hållbarheten. Inte så att lögnen är att föredra eller att sanningen är relativ, absolut inte. Men allt som är sant är inte relevant. Det räcker inte att underlaget man lutar sig mot är sant för dels kan förhållandena ändras, dels kan det finnas andra aspekter att beakta. Bestämdhet är förförisk, men också bedräglig. Det är lätt att invaggas i trygghet av en som säger sig veta säkert och som dessutom har fakta som backar upp påståendena.

Jack Werner skriver om detta i DN, och jag kan bara hålla med. Tvärsäkerhet och krav på evidens är inte SJÄLVKLART eller i alla fall inte otvetydigt gott och hållbart. Ibland kan det vara viktigare att obestämma sig, vilket är ordet han lanserar i krönikan.

Nyligen stötte DN:s reporter Niklas Orrenius på en som hade bestämt sig. Han hette Rolf och hade inte mycket till övers för en artikel som Niklas hade skrivit. ”Sanningen?”, skrev Rolf och länkade till ett debattinlägg som han hade bestämt sig för stämde.

”Jag tycker du ska läsa DN-reportaget”, skrev Niklas. ”Läst och det är vidrigt!”, svarade Rolf och länkade ännu en gång till debattinlägget. Och med ett tålamod som få av oss kan matcha svarade Niklas: ”Fast reportaget har ju inte publicerats än. Kommer till helgen.”

Den som vet och som har siffror att luta sig mot behöver inte lyssna och den som har ett svar som fungerar anser sig inte sällan vara färdig med frågan. Jag vill samtala och samtala är något annat än att debattera, för samtala gör man för att lära sig, för att lyssna, för att försöka förstå, för att få perspektiv. Det går inte att samtala med den som bestämt sig, och det går inte att ta debatten med någon använder den arenan för att vinna. Samtalet fungerar bara om alla som deltar är öppna för att ändra sig och det kan man bara göra om man ännu inte har bestämt sig. Tyvärr lever vi i en kultur idag där obestämdhet betraktas som ett tecken på okunskap eller velighet. Antingen bestämmer du dig eller också är det ingen som lyssnar, så ser logiken i ett debattsamhälle ut. Där kan ingen bildning växa fram, där handlar allt om makt, evidens och fakta, om att kunna bevisa att man har rätt. Frågan om relevans anses ovidkommande, för sanningen ljuger aldrig. Kan man bevisa att invandring kostar pengar spelar det ingen roll att mycket annat kostar mer eller att priset är högre för att stänga gränserna. Det är ju bevisat att det kostar, och det är det enda som sådana som Rolf bryr sig om. Att öppna upp sig för ett samtal om relevans är att öppna upp sig för kritik. Anfall är bästa försvar för den som redan vet.

Rolf tillhör en tyst majoritet av den svenska befolkningen, en stor grupp som alltid funnits där men som i de sociala mediernas tidevarv funnit sig till rätta mer än någonsin: de som bestämt sig. Vi har alla bestämt oss för en sak eller en annan, ofta för hela uppsättningar idéer – politiska visioner och ideologier. Vi kanske har bestämt oss för något eftersom att vi uppfostrats till det, för att vår sociala grupp har gjort det, för det erbjuder en enkel förklaring till ett komplext skeende eller för att vi helt enkelt övertygats om att det innebär vägen fram, det gör detsamma. Fördelen med att ha bestämt sig är att det är bensinen i framstegsmotorn och omistligt i ett samhälle som vill utvecklas. Nackdelen är att en som har bestämt sig men som har fel är den sista i världen som upptäcker det.

Redan för över två tusen år sedan när bibelns texter skrevs insåg man att det är lättare att se grandet i den andres öga än bjälken i det egna. Den som pekar på hotet från svenska nazister som utnyttjar demokratiska rättigheter för att driva opinion för dess avskaffande kommer omgående att bombarderas med argument och siffror som visar på islamistiska våldstendenser. För hotet kommer alltid utifrån, det har man bestämt sig för. Nazisterna är ju svenskar. Våra grabbar kan vi alltid tala tillrätta, och dessutom tycker de ju som "vi", alla vi i den där "tysta" majoriteten. Varför inte utnyttja stödet som SD får, tänkte Anna Kindberg Batra, för att bygga en stark högerregering som kan stänga gränsen och skydda Sverige mot hotet utifrån. Extrema tider kräver okonventionella lösningar, tänker den som bestämt sig och som vet, den som är stängd för dialog och som slår sig till ro med fakta som ger stöd åt det man redan vet.

Det kallas bekräftelsebias och jag har skrivit om det förut: den psykologiska mekanismen som öppnar våra sinnen på vid gavel för sådant som bekräftar våra åsikter men förskjuter det som talar emot dem. Mycket av diskussionen om fejknyheter och källkritik börjar och slutar i själva verket med bekräftelsebias. För i själva verket är vi ju väldigt duktiga på att vara källkritiska till påståenden, information och statistik som pekar på en världsbild vi inte delar. Men när var senaste gången du gjorde en googling för att granska att en slagkraftighet du själv tilltalades av verkligen stämde?

I bästsäljaren ”Tänka, snabbt och långsamt” delar författaren, psykologen Daniel Kahneman, upp våra sätt att reagera i två: det snabba och det långsamma. Med ett par räkneexempel blir de lätta att förstå: problemet 2x2 har du troligen löst i samma sekund som du ser det på pränt, medan problemet 29x13 kräver en strategi för att ta sig an. I det första sammanhanget tänker du snabbt, instinktivt, reaktivt, medan du i det andra måste pausa och anstränga dig. Nästa gång du möter ett påstående på sociala medier eller i tidningen som tycks bekräfta dina åsikter kommer du reagera som om det var 2x2: acceptera det, införliva det och låta det sjunka ner i ditt undermedvetnas sediment. Det jag vill be dig om är det svåraste föreställningsbara. Jag vill be dig att i stället reagera långsamt.

Tid att tänka och behovet av marginaler och reflektion återkommer jag ofta till, just av de anledningar som här listas. Marginaler krävs för att skapa ett mer robust samhälle som står pall för det som alla vet kan inträffa, men inte när eller i vilken omfattning. Det räknar man inte med på allvar idag. Att sänka skatten anses viktigare, att utnyttja alla möjligheter till max och så fort det bara går. Samhällskalkyler och företagens budgetar strävar efter effektivitet och minskade marginaler. Marginaler kostar, och när det är tillväxt som är målet tvingas man tulla på marginalerna. Ekonomins logik tvingar fram det tänkandet. Strävan efter vinstmaximering får den effekten, över hela linjen. Det är inte hållbart i längden. För att få ett bättre samhälle måste man konsekvent räkna med det oväntat oväntade, alltid. Och enda sättet att göra det är att acceptera slumpens inverkan, och räkna med väl tilltagna marginaler. Samhällssystemet måste bli mer robust. Kulturen behöver också bli robust, och det blir den när man inte måste vara bestämd, när samtalet är levande och debatten bara används till frågor när det inte spelar någon roll vilken väg fram man väljer. Det långsamma tänkandet är nyckeln till hållbarhet för det gör det möjligt att tänka efter före.

Obestäm dig. Släpp dina försanthållanden och starta om. Lämna övertygelsen om den politiska vägen fram därhän, riv ner den mentala affischen av den där partiledaren, och sätt dig in i de olika bevekelsegrunderna på nytt. I stället för att googla efter hål i uppgifterna dina politiska motståndare framför på Facebook, granska de citat, anekdoter och påståenden du själv publicerat. Gör det i en vecka, kanske längre. Läs om politiska skandaler och byt i ditt huvud ut politikern i centrum mot en du själv gillar eller ogillar, och se hur du reagerar. Inse att arrogansen du ser i din omvärld, där alla tycks vara tvärsäkra på att just de har rätt, även har dig i sitt grepp. Börja erodera arrogansen genom att obestämma dig.

När Jimmie Åkesson talade i Almedalen förra sommaren om att det är känslan som räknas, eller när partiet inte ställer sig bakom klimatpolitiken, är det arrogansen som talar. När flyktingfrågan reduceras till ekonomi är det cynismen som talar. När jag bara lyssnar på dem som tycker som jag är det dumheten som talar. Alla de där sakerna går hand i hand och är aspekter samma sak. Det är olika uttryck för bestämdhet. På nätets kommentatorsfält är det tvärsäkerheten som möts i dueller på liv och död. Den som håller med motståndaren eller som tvekar det allra minsta är förlorad. Hatarna är som vargar och ger man dom bara lillfingret tar de hela handen och sliter sina offer i stycken. Varför skrattar inte männen som marscherar med Nordiska motståndsrörelsen? För att de saknas humor och för att de förväxlar allvar och tvärsäkerhet med kunskap och ansvar. Det är dumheten som marscherar och som sprider sitt gift inifrån och ut. Fixerar man blicken mot hoten utifrån ser man inte hur samhället riskerar att vittra sönder inifrån. Tvärsäkerheten är ofta reaktiv, vilket gör den till en spegelbild av det man skräms av och uppfattar som ett hot. Arroganta ser ofta inte sin egen arrogans och blir därför dess första offer. Därför är obestämdheten och öppenheten för ändringar och alternativ så viktig, för där finns nyckeln till hållbarhet.

Och nästa gång du känner den egoistiska nerven längst in i huvudet pirra, när du finner dig själv framför en film eller bild, ett citat eller en anekdot, en artikel eller en punchline som aktiverar ditt snabba jag, det som bara vill dela vidare och lägga ut, knip ihop ögonen och knyt nävarna och stanna upp. Reportaget kommer till helgen. Du har inte läst det än. Än så länge – en liten stund – kan du försöka: obestäm dig.

Den som obestämt sig ser och förstår det oväntat oväntade tidigare och tydligare. Det enda man kan veta säkert är att man inget kan veta säkert. Framtiden går inte att planera och det man ser som ett hot idag kan mycket väl visa sig vara en möjlighet, om man bara öppnar upp sig och vågar tänka annorlunda. Ovisshet är ett av livets och verklighetens viktigaste fakta. Det är det enda hållbara sättet att förhålla sig till livet och världen. Det är vad vetenskap borde handla om, om att förstå livet utifrån sina ena premisser, om att förutsättningslöst undersöka kulturen i sin fulla komplexitet. Dags att släppa kontrollen och börja leva. Den påstådda krisen i samhället är en kontrollens kris. När ska vi lära oss se det, att det enda vi kan göra är att följa med? Det går inte att kontrollera vetande, ekonomier eller kultur. Det går bara att leva och interagera med allt och alla. Slumpens roll är påtaglig och stor, om man bara lär sig se och förstå.  

Det är vad Flyktlinjer handlar om, om att uppmärksamma tillvarons oväntat oväntade inslag och om att kritiskt granska möjligheterna till kontroll av det blivande som samhället och människorna ömsesidigt är inbegripna i. Flyktlinjer är det oväntat oväntade som överallt och alltid uppstår men som aldrig går att kontrollera. Invaggar vi oss kollektivt i tron att vi har kontroll kommer konsekvenserna av det oväntat oväntade att förvärras. Det är därför bättre att värna marginaler och utveckla ett kritiskt tänkande, att lära sig lyssna mer uppmärksamt på varandra och världens brus, eller som Werner säger: att obestämma sig!