Sekulära trosföreställningar om religiösa

Läste för ett tag sedan Niklas Ekdals debattartikel i DN, om sekulära föreställningar om kristna, vilket är ett ämne som kommit att intressera mig, alt mer på senare tid. Har tänkt blogga om det sedan dess, men tiden går så himla fort. Nu, så här mitt emellan arbete och semester, tar jag dock tag i det och i alla andra saker som blivit liggande. 

Hur uppfattar icke-troende religiösa egentligen? Det skiljer sig åt på en massa olika sätt och den tydligaste skillnaden handlar om vilket religion som den troende bekänner sig till. Och för den som uppvisar likheter med muslimer kickar fördomarna in så till den milda grad att hen inte ens behöver vara troende för att uppfattas som det. Muslimer ses dessutom inte sällan som extrema. När det gäller synen på kristna skiljer det sig väldigt mycket åt och det beror dels på vilket samfund den troende tillhör, dels på hur tydligt tron uttrycks. Eftersom sekularismen är så pass utbredd, kyrkan är skild från staten och samhället på få andra sätt är präglat av kyrklighet har att ateismen kommit att uppfattas som det normala, vilket många undersökningar visar är en grov felskattning av det faktiska läget. Hittar en artikel i tidningen Dagen som citerar en undersökning som gjorts. 

När det gäller antalet muslimer så trodde svenskarna att omkring 17 procent av befolkningen var muslimer. Helt fel. 5 procent av Sveriges befolkning säger sig tro på islam, enligt Ipsos Moris siffror. Skillnaden mellan fakta och uppskattning var alltså 12 procentenheter.

När det gällde antalet kristna så var differensen mellan verklighet och gissning ännu större, 19 procentenheter, fast då åt andra hållet. Där gissade svenskarna att 48 procent kallade sig kristna. I själva verkat är det 67 procent.

Sverige är på många sätt ett extremt land när det gäller tro, för i resten av världen (liksom för övrigt genom mänsklighetens historia) är religion mer eller mindre regel och uttalad ateism ett tydligt undantag. Läser om detta i en artikel i Forskning och Framsteg. Vad jag vill visa med dessa inledande reflektioner är att den som tror att troende är ett slags mystisk minoritet som det går att hysa uppfattningar om på gruppnivå har helt fel, och det är även Ekdals tanke.

Det överraskande med Donald Trump är inte hans beteende. Det chockerande är att 81 av procent av vita, evangeliskt kristna amerikaner röstade på honom.

En libertin som gift sig tre gånger, skryter om övergrepp, ljuger som en mustang travar, har gjort karriär på kasinon, konkurser och narcissism. Finns det något av Guds bud han inte hånat?

Bibelbältets amerikaner struntar i det. De söker inte ett föredöme utan något annat.

Gud sover på jobbet. Det är inte en kristen våg som fört The Donald till Vita huset, lika lite som en islamistisk väckelse ligger bakom IS.

Verkligheten är alltid mer komplex än föreställningarna om hur det är, och inget som rör människor och kultur är någonsin enkelt eller entydigt. Vill man förstå samhället är detta den första villfarelsen man måste göra upp med. Det syns aldrig på ytan vem man möter och en människas tro kan ta sig enormt många olika uttryck. Utan att samtala med och lyssna på den andre går det inte att göra sig några föreställningar om vad andra tror på. IS har mycket lite med Islam att göra, det verkar de flesta kännare vara överens om, och frågan är om det ens är en religiös rörelse. (Rekommenderar en mycket intressant Understreckare om det ämnet, som här faller lite utanför ramen). Och i USA finns det som sagt uttalat religiösa rörelser som agerar politiskt och i vardagen i enlighet med helt andra rättesnören än kyrkans.

Den kristna högern i USA brukade hylla ledare som stod för trohet, kyrksamhet och vänlighet. Vid den tid då dygderna tog kropp i Ronald Reagan var fixeringen vid aborter och homosexualitet inte lika framträdande som i dag.

Det som uppfyller högerkristna 2017 är knappast ledarens karaktär – Trump har ju ingen – utan bestraffning av andra. Enligt historikern och baptisten Wayne Flynt i Alabama mobiliserar USA:s troende mot synder som de antingen inte är sugna på (homosex) eller inte kan begå (abort, för män). Däremot blundar de för skilsmässor och hedonism som intresserade dem själva.

Troende verkar vara som alla andra, om man studerar deras tankar och handlingar. Att göra skillnad mellan sekulära och troende låter sig med andra ord inte göra; det är en lika problematisk uppdelning som alla andra försök att dela in människor i homogena grupper. Det är debattens logik som träder in och påverkar. Det som behövs för att förstå på allvar är mer av samtal. Det står en hel massa olika saker i bibeln och andra urkunder, och sekulära tror ofta att troende litar på och lever efter skriften. Det är en grov förenkling och en problematisk fördom.

Jesus säger på fyra ställen i Bibeln att man inte får skiljas. Enligt Matteus 7:3 undrar han också: ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?”

Den som är utan synd kastar första stenen. Att skylla ifrån sig och njuta av att straffa andra är mänskligt, men det är inte vad profeterna rekommenderar.

Den kristna högerns hyckleri är tacksamt att dissekera. Men låt oss granska bjälken i vårt eget öga, i den gamla världen.

Hur ser vi på oss själva och varandra? Det är en fråga som alltid är lika aktuell. Vilka fördomar bär vi på och sprider vidare, och finns det någon grund för uppfattningarna? Ju snabbare tankar och åsikter utbyts på nätet desto viktigare blir det att stanna upp och tänka efter, särskilt när diskussionen handlar om tro och troende.

De vilsna själar som begår terrordåd i Guds namn har nästan alltid samma profil: manligt kön, måttlig ålder, vaga begrepp om islam, upprivna rottrådar, kriminellt förflutet, radikalisering i fängelse. Jihad ger licens för hämnd på en obegriplig omgivning som inte bryr sig, och som till synes lyckats bättre.

Målet är inte frälsning. Kärnan är ansvarslöshet. Allt som gått snett är någon annans fel. Här finns stark korrelation mellan konspirationsteorierna i ett samhälle och dess våldsbenägna subkulturer.

Det som uppfattas som det största hotet dessa dagar, islam och islamistisk terror, är ett hot som inte självklart kan skrivas upp på religionens konto. Särskilt inte om man på det konto balanserar siffrorna mot allt gott som görs i religionens namn och av många troende. Inom mitt akademiska ämne etnologi och folkloristik finns en lång tradition av studier av sägner och fördomar och det man lägger märke till där är att grundberättelsen ofta är den samma, men med tiden handlar den om olika etniska grupper. Moderna sägner om bönder som flyttade till stan och där bröt upp parketten för att odla potatis byts snart ut till, först finnar, sedan jugoslaver och därefter somalier, utan att bry som om att historiens rimlighetsgrad är minst sagt låg. Jämför kvadratmeterhyran mellan en lägenhet och en kolonilott, eller fundera på i vilka kulturer man äter potatis. Påminner även om den religiösa filosofen William Ockham och hans berömda rakkniv som handlar om att den enklaste förklaringen oftast är den korrekta, vilket alla konspirationsteorier faller på. Som sagt, varför inte lyssna på vad den man är rädd för säger och samtala om skillnader och likheter?

Som världens minst religiösa nation är Sverige illa rustat att förstå dessa mekanismer i Mellanöstern och Mellanvästern. Kanske gör vår sekulära lutning, paradoxalt, att vi övertolkar trons betydelse.

Den som inte vill förstå hotets logik eller som förlamats av sin egen rädsla för det okända, den som bara vill att alla ska vara som det alltid varit, hemfaller lätt åt magiskt tänkande och fördomar. Och den som utgår från sig själv och gör den egna uppfattningen till norm, och som idag via nätet enkelt kan söka sig till likasinnade; den som stängt in sig i en bekväm filterbubbla, hen är inte intresserad av att förstå, bara att bli av med problemet. Det är en destruktiv och livsfarlig väg att gå, inte bara för de andra utan lika mycket för den som väljer att hålla sig med fördomar och vägrar lyssna, den som gör okunskapen till en dygd. 

Även svenskar odlar ju sin utvaldhet och idén om ett förlorat paradis, välfärdsstaten. Politiken har fått samma grundackord här som i övriga världen: ansvarslöshet. Går det utför? Någon annans fel.

Debattens logik igen. Den som bestämt sig för att hen har rätt och som valt debatten som livsfilosofi kommer att hända sin rätt ända till det bittra slutet. För debattören är det ALLTID någon annans fel och det spelar ingen roll hur det är och ser ut egentligen, finns det bara siffror som stödjer den egna världsbilden räcker det som grund för att diva ärendet vidare.

Allt fler sätter likhetstecken mellan invandring och välfärdskollaps. Vi förväntar oss att bli frälsta av den heliga välfärden, samtidigt som färre är beredda att hugga i där själva. Klyftan vidgas mellan vad vi kräver och vad vi vill bidra med. De sju dödssynderna som varnade för egoism har vänts till framgångsfaktorer på Facebook.

Avsikten med dessa paralleller är inte att relativisera terrorismen. Men låt oss inse att botten i oss själva också är botten i andra. Ansvarslöshet är allmänmänskligt.

Idag byggs system som ska garantera säkerhet och måluppfyllelse, och maskinerna som tar över allt mer av det som tidigare låg i människors händer, vilket tvingade människor att lära sig lita på varandra, tas emot som frälsare. Den mänskliga faktorn ses som ett problem och den enda relationen som man verkligen antas kunna lita på är den mellan jag och de maskiner och tekniska system jag interagerar med. Klart att det växer fram en misstro mellan människor då, inte bara mellan troende och ateister, utan även mellan allt fler olika och allt mer differentierade grupper av människor. Vem kan man lita på, är frågan för dagen. Och eftersom svaret är att man aldrig någonsin kan lita på någon eller något ökar misstron rädslan på kvadraten av insatserna som görs för att öka säkerheten. Det är en skenbar säkerhet som skapas, vilket invaggar allt fler i en allt osäkrare känsla av säkerhet som föder behov av mer säkerhet.

Det handlar inte om något plötsligt förfall. Den mänskliga hjärnan, och därmed moralen, är en historisk konstant. Variabeln är teknik som synliggör våra instinkter på nya sätt. Där finns både hotet och hoppet. Om vi förankrar normerna religiöst eller sekulärt är en bisak.

En olycklig aspekt av globaliseringen är dynamiken mellan akademiska abstraktioner och konservativ cynism. Till vänster pekas på strukturer – rasism, kolonialism, kapitalism, patriarkat – och till höger på syndare, svikare, fripassagerare. Alltid någon annans fel.

Så sant, så tragiskt och så oerhört frustrerande att debatten kommit att framstå som den enda vägen fram. Alla tror på något och det sekulära samhället bygger på tron på evig tillväxt, företagshemligheter och marknadens osynliga hand. Vill man samtala om dessa saker avkrävs man en färdig lösning som fungerar och är bättre, och har man ingen sådan är det ingen som lyssnar. Fast om lösningen bara kan skapas i ett samtal där många röster och olika sätt att se på saker och ting kan samsas, hur gör vi då? Att skylla på någon annan fungerar bevisligen och självklart endast om det är annanstans fel. Ligger felet hos en själv eller om det är inbyggt i den logik som tas för given blir beskyllningen ett tomt och meningslöst slag i luften.

Ofta är människor förvisso offer för krafter bortom deras kontroll, men det växande antalet med eget handlingsutrymme skulle må bra av att ta mer ansvar själva.

Det är svårt att ta ansvar, och det är ännu svårare att lära sig lita på andra. Det finns heller inga garantier för framgång, inte om problemet man vill lösa handlar om kultur. Ateister kan vara lika fundamentalistiska som troende, och det finns ingen möjlighet att på något objektivt sätt avgöra vem som har rätt. Att tro eller inte, det är frågan och vad som är det bästa svaret beror på en hel massa olika faktorer och är dessutom avhängigt kontext och tidsanda.

Den som är utan synd trär på första fotbojan.

Bara för att många Svenskar och fördömer Islam betyder inte att det finns något reellt hot, varken från den religionen eller från andra trossamfund. Det går inte att finna några enkla och entydiga svar på komplexa problem, vilket är just vad vi har att göra med här. Samtalet, vi behöver lära oss vad det är och hur det fungerar, för det är enda sättet att närma sig andra människor och överbrygga klyftor, enda sättet att göra upp med fördomarna och osäkerheten som uppstår när och där det byggs murar istället för broar. Vi människor, troende och sekulära, muslimer och kristna, är alltid mer lika än olika varandra.