Meriterande meriter, och andra

För ett tag sedan skrev Per Bauhn (professor i praktisk filosofi, Linnéuniversitetet) en intressant artikel i SvD, om synen på vad som är meriterande i dagens akademi. Det är som bekant något jag reflekterat över många gånger här på Flyktlinjer. Vad anses meriterande, och varför? Vilka meriter är meriterande och vilka är det inte? Hur avgörs frågan? Jag vill göra vad jag kan för att bidra i arbetet med att bygga ett kunskapssamhälle, och då är frågan om meriter viktig. Inte minst är förmågan att bedöma meriter viktig. Det som oroar mig är människans beredvillighet att lämna över åt andra sådant som är svårt, gärna åt system. Kunskap flyttas på olika sätt, från människor till system. Ofta är det både rationellt och bra att göra så, men långt ifrån alltid är det så. Särskilt när vetenskapliga (och andra) meriter ska bedömas är det värt att tänka minst en gång till innan barnet kastas ut med badvattnet. Jag har inga problem att förstå strävan efter objektivitet, men om objektiviteten blir viktigare än kunskapen är vi alla illa ute för så undermineras själva grunden för kunskapssamhället. Per Baun skriver om en professorsutnämning på Stockholms universitet där den sökandes meriter ifrågasatts och skälet att neka hen att bli professor handlade om att formellt godkända meriter saknades. Jag uttalar mig inte om och har ingen åsikt i det enskilda fallet så det lämnar jag därhän, men sakfrågan intresserar mig.

Utöver att ”ha publicerats i väl ansedda nationella och internationella tidskrifter med peer-review” och ”ha erhållit forskningsanslag i nationell eller internationell konkurrens från forskningsråd, stiftelser, etc”, så förväntas en professorskandidat ”ha visat akademiskt ledarskap och bör ha dokumenterad erfarenhet av att administrera forskning”. Dessutom ska den sökande ”ha genomgått högskolepedagogisk utbildning om minst 15 högskolepoäng eller av områdesnämnden bedömts ha motsvarande kunskaper”. 

Jag kommer av lite olika anledningar aldrig att bli professor. Dels har jag aldrig lockats av tävlingsmomentet, av jakten på titlar och utmärkelser. Det är kunskapen jag är intresserad av och möjligheten att lära. Jag har skaffat mig pedagogiska meriter av just det skälet, det intresserade mig. Och även om jag inte går fler kurser, för kurserna i sig gav mig inte särskilt mycket, har jag fortsatt studera och reflektera över pedagogiska frågor, för jag tycker det är viktigt. Jag har jobbat med ansökningar, men aldrig på egen hand vunnit bifall i konkurrensen. Fast efter moget övervägande har jag kommit fram till att det bästa för mig och min kunskapsutveckling är att inte lägga tid och möda på det spåret. Det kändes trist, men var också befriande när beslutet väl togs. Jag är ingen konkurrensmänniska och gillar inte den synen på forskning som växt fram som ett resultat av att förmågan att att vinna konkurrensen om medel blivit allt viktigare. Forskning ska handla om kunskapssökande, inte om jakt på pengar. Där och när det talas mer om pengar och ansökningar än om forskning och kunskap är vetande satt på undantag. Och när det anses vara en merit att erhålla medel i konkurrens blir det detta man jagar, snarare än kunskap. Forskningen reduceras till ett slags formalitet, något man gör för att man måste, medan arbetet med ansökningarna blir det primära. Det är lätt att se hur det blir så, men om det går ut över kunskapen är det inget man kan ta lätt på. Om det nu är ett kunskapssamhälle man vill bygga, snarare än ett konkurrenssamhälle. Än så länge har jag 20 procent i tjänsten, och den tiden lägger jag på forskning och kunskapsspridning. Tacksam för det, och den tiden vill jag använda så klokt jag bara kan. Jag kan tänka mig att vara med på forskningsansökningar, men eftersom jag saknar förmågan att sälja in forskningsidéer väljer jag att inte driva processen. Jag vill så klart liksom alla andra ha pengar att forska för, men idag känns det allt mer som man forskar för att kunna söka pengar istället för tvärtom. Jag har svårt att se det som en merit, och ju viktigare det blir att vinna i konkurrensen om medel desto viktigare blir det att bli bra på att skriva ansökningar och hitta rätt i djungeln av ansökningar. Man måste dessutom anpassa sina forskningsfrågor till anslagsgivarnas intressen och följa med i trenderna. Ansökningsförfarandet och den ökande konkurrensen gör att arbetet med att bedriva forskning och arbetet med att skriva ansökningar separeras och blir till två olika kompetenser. Den som är bra på forskning är inte självklart bra på att skriva ansökningar, men bara den som är bra på att skriva ansökningar kan göra akademisk karriär. På vilket sätt gynnar det kunskapsutvecklingen i landet?

Artiklar är en annan sak, och där handlar det för mig mer om att jag har svårt med formen. Jag vill utgå från kunskapsmålet och vill kunna välja den form som passar bäst för kunskapen, inte anpassa kunskapen efter den form som gynnar min karriär. Peer-review leder till bättre kunskap på väldigt många områden och artikelformatet i sig är oproblematiskt men det passar inte riktigt mina kunskapsintressen, i alla fall inte de frågor jag är uttagen av just nu.

Dessa krav handlar om form snarare än om innehåll och är i sig utmärkande för den tid av handlingsplaner och policydokument som vi lever i, där det är viktigare att göra saker rätt än att göra rätt saker. Rimligen borde kvaliteten i själva det skrivna arbetet snarare än statusen hos tidskriften där det publiceras vara utslagsgivande. Om ett arbete är väl utfört så borde det heller inte spela någon roll om det är finansierat med oavlönad tjänstledighet, extraknäck inom hemtjänsten, eller av en välrenommerad forskningsstiftelse.

Detta borde vara självklart men är det inte. Den som är en vinnare i konkurrensen om medel och som dessutom skriver artiklar som blir publicerade i ansedda tidskrifter får göra karriär och alla andra får finna sig i att inte göra det. Storleken på anslagen och antalet publiceringar och citeringar går att jämföra. Därmed skapas ett objektivt mått på framgång, som liksom i frågan om positivism och hermeneutik får det ena att framstå som bättre än det andra för att det är objektivt. Jag menar självklart inte att subjektivitet är bättre. Man ska så klart sträva efter mesta möjliga objektivitet i alla lägen, men är det kunskap man söker måste man vara på det klara med att all kunskap inte är objektiv. Vill man förstå livet och tillvarons alla aspekter måste man inse och lära sig hantera även det som är vagt till sin natur och som därför bara går att nå subjektiv kunskap om. Även subjektiva arbeten går att granska och resultatet av kvalitativa studier går att bedöma, fast det går inte att göra det strikt objektivt för då är det (liksom i fråga om ansökningar) något annat som granskas än det man söker efter och behöver. Det som krävs för den typen av bedömningar är transparens och en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande. Vad händer med den förmågan om man även inom vetenskapen konsekvent väljer form, konkurrens och objektivitet framför innehåll, kvalitet och kunskap? Det är den avgörande frågan om ett sant meritokratiskt samhälle byggt på kunskap ska kunna växa fram. Det finns inga genvägar till kunskap!

Inte heller är man uppenbart en sämre företrädare för sitt ämne för att man inte varit universitetsbyråkrat. Och inte är man nödvändigtvis en sämre pedagog för att man inte tagit en viss föreskriven pedagogisk kurs. (De första pedagogiska kurserna måste rimligen ha givits av personer som själva inte genomgått dem.)

Kriterier som de ovan nämnda är till för att göra livet enklare för tjänsteförslagsnämnder, inte för att främja verklig kvalitet. I stället för att öda tid på att faktiskt läsa och begrunda det som den sökande skrivit kan man pricka av från en lista utifrån finn-fem-fel-metoden: fel sorts tidskrift (ingen poäng), fel sorts finansiering (ingen poäng). 

I stället för att premiera en kandidat som vigt sitt liv åt sitt ämne, så kan man kitsligt notera att han eller hon inte suttit i någon nämnd eller varit ledare för en institution eller fakultet – bristande administrativ erfarenhet (inget poäng). I stället för att undersöka den faktiska pedagogiska skickligheten, så kan man pricka av att en pedagogisk kurs saknas (inget poäng).

Strävan efter objektivitet kan jag förstå. Ingen vill ha ett subjektivt system där inga beslut kan kontrolleras i efterhand. Fast är det kunskap är det så klart lika illa att bygga ett system som bara är objektivt, för då är risken uppenbar att objektivitet är det enda man får. Det kanske fungerar på andra håll i samhället, men inte i den akademiska världen där kunskap är målet. Enda sättet att verkligen nå kunskap, att faktiskt fördjupa och förbättra vetandet i samhället, är att främja utvecklingen av kunskap och kompetens att söka och värdera vetande. Bara om och när skolan och den högre utbildningen sätter KUNSKAPEN i centrum kan samhället bli meritokratiskt. Och enda sättet att placera kunskapen i centrum är att fokusera mer på, och lära sig bli bättre på att hantera, innehållet. Formfrågor och konkurrens är inte förkastligt, men ett kunskapsfrämjande system kan aldrig bygga på antingen eller, bara på både och.

Så kan vilken ämnesskicklig akademiker som helst förvandlas till en misslyckad figur i en miljö där form överordnas innehåll, där kartan är viktigare än terrängen.
Om jag ser till mitt eget ämne, vilka historiskt kända filosofer skulle ha kunnat bli befordrade till professorer med de kriterier som aktualiseras i Lundbergaffären? I vart fall inte Platon, Aristoteles, David Hume, Immanuel Kant, eller John Stuart Mill. Inte heller en mer sentida celebritet som Ludwig Wittgenstein, som under sin livstid bara publicerade en tunn bok, en artikel, en bokrecension och en ordbok för barn, skulle ha kommit långt.

Vilket system för meritiering man än väljer tvingas man välja bort något. Det finns inget perfekt system och alla system leder till sina unika problem och konsekvenser. Jag har här lika lite som i någon annan fråga jag skriver om några tydliga svar. Det är frågorna som intresserar mig, möjligheten att reflektera över det som skulle kunna bli. Kritik för kritikens skull är inte konstruktivt. Jag är kritiskt mot det jag finner kontraproduktivt, och exemplen på historiskt viktiga tänkare som här presenteras och konstaterandet att de och följaktligen heller inte kunskaperna och kompetenserna de hade skulle godkännas i dagens syn på kunskap och system för meriterna manar till eftertanke. Den som lyckas i ett system kommer aldrig att kritisera det, så vi kan inte räkna med att någon förändring växer fram inom systemet. Alla som verkligen vill sätta kunskapen i första rummet har ett ansvar att göra något, att göra vadman kan för att skapa ett kritiskt och konstruktivt samtalsklimat som leder i riktning mot bättre vetande.

Poängen är inte att alla dessa kända filosofer skulle ha varit bra professorer. Poängen är i stället att de inte ens skulle haft en chans att bli professorer med de villkor som tillämpas i Sverige (och på andra håll) idag. Det borde få oss att åtminstone ställa oss tvekande till om våra universitet idag håller sig med rätt kriterier för att rekrytera de personer som förväntas utgöra sina respektive ämnens mest betydande företrädare.

Information och fakta kan kontrolleras, men med kunskap är det svårare och snackar man bildning eller vishet är det snart sagt omöjligt. Verkligheten är som den är, inte som människor vill att den ska vara. Ingen äger sanningen och kunskap är alltid relationen och beroende av rådande kulturellt klimat. Idag växer en kultur fram där säkerhet och förutsägbarhet är viktigare än något annat, och då kommer forskning och utbildning att handla mer om fakta än om kunskap. Och är det något vi lärt oss på senare tid är det att fakta kan vara både viktigt och riktigt, men att den även kan vara alternativ. Kunskap är något annat och den blir bara så bra och viktig som vi låter den bli. Det finns inga genvägar till verkligt vetande.