Rekordårens baksida 5

Även om jag hela mitt liv vetat om, i alla fall i stora drag, vad min far tvingades gå igenom överaskas jag av min reaktion på det jag läser. Så var det även för min far när han fick ta del av dokumenten. Att sent i livet komma till insikt om hur många minnen som trängts bort och hur många år av ens liv som är höljda i dunkel är jobbigt, även om man vet om det. Plötsligt förstod även jag varför min fars berättelser om sin barndom varit så knapphändiga, och min syn på mitt eget liv och det jag gått igenom förändrades. Även jag har påverkats av det som hände. Fast det är en sak att förstå, och en annan att förlika sig med det som varit. Jag tycker det är intressant att läsa om hur myndigheterna behandlade min far och hur man såg på människor, samtidigt handlar det om sådant som idag skulle betecknas som övergrepp. Fast med myndigheternas goda minne.

1945. Under året flyttar familjen en kort period till Holländaregatan 3 och den 17 augusti blir Vera inlagd på Renströmska sjukhuset för lungsäcksinflammation. Olav ansöker om uppskov med införsel av lön på grund av utgifter under Veras sjukdom, översyn av barnen, bortsändning av tvätt, skulder m.m. Han har pratat om detta med barnavårdsmannen Marja Cronander.

Dessa ständiga flyttar och den knaggliga ekonomin, ständiga sjukhusvistelser och barnen som myndigheterna bara verkar komma och hämta och lämna efter behag och helt utan övergripande plan. Hoten om utvisning. Klart att farmor som redan var bräcklig påverkades av det, vilket även påverkade barnen. Lägg därtill en slarver och drömmare till man och far och frågan är vad som är hönan och vad som är ägget. Fast strax efter krigsslutet råder ett relativt lugn och familjen får en lägenhet, två rum och kök (eller var det ett rum och kök, det kan ha varit så), i ett så kallat barnrikehus som man kvalificerades för om man hade minst tre barn.

Familjens bostad är nu på Gamlestadsvägen 19 E med en hyra på 55:50 i månaden. Alla tre barnen är på lekstuga på dagarna på Måns Bryntessonsgatan 2 i samma kvarter som bostaden.

1946.  Gert vistas hos mormor och morfar medan tvillingarna är hos pappa på Gamlestadsvägen och lämnas på lekstugan om dagarna.

Farmor mår dock inte bra, och när hon behöver stöd som mest från barnens far uteblir den och myndigheterna ingriper. Varför var det metoden man valde, att slita barnen från sina föräldrar? Hur tänkte man, och hur såg man på människan egentligen, under de där åren då den svenska ekonomin blomstrade och grunden för det moderna samhället lades?

Vera har sjukkasseersättning. Hon skrivs ut från sjukhuset i oktober, men är klen efter lungsjukdomen och orkar inte vårda tvillingarna. Olav är en tid försvunnen från bostaden i början av oktober. Vera har erhållit 75 kronor från Olav under oktober och november. 

Tvillingarna kommer till Viktoriaföreningens barnhem i Lerum 7 november. Ett hem för barn till lungsjuka föräldrar. Barnhemmets föreståndarinna heter fröken Carlé. 

Den 19 november begär Barnavårdsnämnden åldersintyg från Gamlestadens församling för Ove och Ingvar för att på nytt kunna utvisa dem till Tyskland.

Vet de olika myndigheterna vad de andra myndigheterna gör och vad man utsätter barnen för? Bryr man sig, eller ser man bara till den egna verksamhetens behov? Vad har egentligen förändrats; vad har vi lärt oss? När jag läser detta och relaterar det till hur man behandlar flyktingar idag blir jag mörkrädd, för ingenting verkar ha hänt. Vi och våra behov ställs mot dem och deras. Fast alla vet att det nu som då handlar om människor som liknar varandra mer än skiljer sig åt. Då som nu behöver vi varandra, och pengarnas värde är relativt.

Församlingsexpeditionen skickar ärendet vidare till Christinae församling. Länsstyrelsen avslår utvisningen den 26 november. 

Gång på gång räddas barnen, min pappa och hans yngre tvillingbröder, från att sändas i döden av en nitisk handläggare. Det är i alla fall en plausibel gissning med hänsyn tagen till omständigheterna; jag menar, hur skulle tre små barn kunna klara sig ensamma i ett land inte bara förött av krig utan dessutom mitt uppe i en skamlig process av självrannsakan efter masspsykosen som Hitler framkallade. Samhället handlar om människor, det byggs av människor, för människor. Om allt reduceras till ekonomi, vilket är en ständig risk, tvingas man förr eller senare att sätta ett pris på ett liv. Och den dagen lever vi inte längre i ett samhälle, vi reduceras till produktionsenheter i ett system där humanism och medmänsklig värme ses som onödiga kostnader som i möjligaste mån bör undanröjas från den intressesfär som var och en ansvar för. Då är det inte människor man möter längre, utan närande och tärande enheter. 1984 är aldrig långt borta, vilket jag påminns om när jag läser och skriver dessa bloggposter.    

21 december kommer även Gert till Viktoriaföreningens barnhem till en kostnad av 1:50 per dag. Av Allmänna Medel har betalats ut 43:50 för Gert i samband med omhändertagandet.

Kostnaderna som listas är knastertorra, men bakom varje post i balansräkningen finns ett människoöde som i detta fall är min far. Fast samma gäller flyktingsfrågan idag, där populister och nyliberaler gör gemensam sak med rasisterna och ställer frågan: Hur mycket får flyktingarna kosta svenska skattebetalare? De vill att vi ska tänka och tala ekonomi, i inte om humanism, solidaritet och medmänsklighet. De vägrar se människorna och livsödena bakom, precis som handläggaren i Göteborg under mellankrigstiden som gång på gång drev frågan om att utvisa min far och hans bröder. Det är ett tankesätt jag aldrig kommer att kunna acceptera!

Vera blir undersökt på dispensären den 28 december.
Olav och Vera har kommit i bråk med varandra i bostaden på juldagen.

Det är ett trasigt hem som dokumenten beskriver, och ett samhälle som står handfallet inför problemen som likt dominobrickor påverkar varandra. Vad är det som orsakar vad? Min farfar är så klart inte oskyldig, men i ett annat samhälle hade han kanske kunnat hitta en plats, behålla sitt jobb och bidra till försörjningen. Om barnen inte utsattes för hotet om utvisning hade min farmor kanske orkat ta ett större ansvar. Och om hon inte var så bräcklig kanske barnen inte hade behövts omhändertas? Eller om synen på omhändertaganden och institutioner var en annan, hade allt kanske sett annorlunda ut. Grunden till problemen står inte att finna på en enda plats, det finns inte en springande punkt. Problemen är en konsekvens av helheten och jag kan bara iaktta, analysera och försöka förstå. Vet inte om jag blir klokare, men förståelsen ökar i alla fall, både för min far, min egen uppväxt och den jag är.

Historien är långt ifrån slut. Även om kriget är över och handläggaren ger upp försöken att utvisa barnen har problemen bara börjat, skulle det visa sig. Återkommer inom kort med fortsättningen.