Klimatet, medierna och skolan

Klimatet och frågan om hållbarhet är avgörande frågor, oavsett hur man ser på saken. Det handlar om vår gemensamma framtid och har med synen på kunskap att göra. Klimatförändringarna är en skolfråga, skulle man kunna säga, liksom väldigt många andra frågor. Kunskapssynen och förmågan att hantera vetande, att kritiskt kunna bedöma vad som sägs är i högsta grad samhällsrelevanta frågor. Framtiden skapas idag. Därför är det stundande klimatmötet intressant och viktigt på många olika sätt. Någonstans mellan forskarna, kunskapen, klimatet och samhället finns medierna. Deras roll är allt annat än neutral. Torbjörn Tännsjö skriver på DN-Debatt idag om reklamens skadliga inverkan på miljön och om logiken som driver medierna.

Traditionell har mediernas roll varit att granska samhället, men den rollen har allt mer urholkats. Därmed har maktbalansen rubbats och kunskapen som sprids i samhället blir skev. Skolans roll förändras därför och den blir viktigare än någonsin. Tyvärr brottas skolan med massor av problem, vilket jag återkommer till här på bloggen gång på på gång. Kanske (troligen) hänger dessa saker samman. Därför är skolan en angelägenhet för alla. Läser en gammal artikel från Skolvärlden, om behovet av bildning, om en mindre specialiserad skola och en bredare syn på kunskap och skolans roll i samhället. Om och när både skolan och medierna styrs av en ekonomisk logik blir det svårt att försvara kunskapen och objektiviteten, blir det svårt att försvara kritikens roll. När både skolan och medierna brister i sin fostrande och granskande roll förändras samhället, och eftersom det ligger oss människor närmare än klimatet kan utsläppen som är en högst abstrakt fråga fortsätta.

Den nya humanismen, en miljöhumanism som presenterats i en serie artiklar i DN handlar delvis om denna typ av samband. Kunskapssynen i ett samhälle, och uppfattningen om vad som är mediernas och skolans roll och uppdrag, hänger ihop.

Det har betydelse hur media rapporterar. Det har betydelse för hur vi förstår bredare sammanhang, för hur aktuellt ett område uppfattas och hur akut kravet på politisk handling är. Det verkar till och med ha betydelse för vilken vetenskap vi faktiskt får.

Allt och alla hänger ihop. Idag debatteras läxornas vara eller inte, för vilken gång i ordningen. Som om det var detta som skolan handlade om. Enligt rådande (medie)logik är det enkla frågor som besvaras med ja/nej som får mest utrymme, eftersom en tydlig polarisering driver upp fler känslor och mobiliserar tyckare, klickare och riktar uppmärksamhet. Logiken påverkar politikerna som är beroende av medierna, och därför påverkas även skolan och i förlängningen vetenskapen också. Just nu är klimatet i fokus, eller det är i alla fall så det uppfattas. I själva verket är det ju klimatMÖTET som står i fokus, och den dramatik som där kan förväntas uppstå mellan världens ledare.

I klimatfrågan finns det två tydliga typer av händelser. Den ena kan vi kalla politisk eller samhällelig och den andra vetenskaplig. COP-möten, Kyoto-protokoll och publiceringen av IPCC-rapporter är politiska klimathändelser som får stort utrymme i media. I rapporteringen handlar det ofta om vem som bär ansvar för att något verkligen görs eller inte görs eller hur de globala institutionerna bör vara utformade. Protester har blivit allt vanligare inför och under möten och konflikterna är tacksamma objekt för rapportering. Nattmanglingar, kampen mot klockan och hårda förhandlingar fungerar bra ur ett mediedramaturgiskt perspektiv. Det finns ett etablissemang och aktivister, det finns starka och svaga, vinnare och förlorare.

Denna typ av händelser är liksom läxfrågan i skolan frågor som medierna kan hantera och som passar utmärkt väl ihop med logiken som driver medierna. Det är en typ av händelse som man redan på förhand kan räkna med genererar uppmärksamhet. Där finns en dramaturgi som är enkel och som alla förstår. Samtidigt är det olyckligt att reducera komplexitet till en fråga om, rätt eller fel, ja eller nej. Livet och samhället, världen och klimatet är enormt mycket mer komplext än då. När allt fler, allt oftare matas med den bilden, samtidigt som det finns allt mindre tid för reflektion och eftertanke, reduceras samhällets komplexitet, vilket gör att politiker som Donald Trump framstår som lämpliga kandidater till världens mäktigaste ämbete.

Den andra typen av händelser är den egentliga klimatförändringen. Men det intressanta med klimatförändringen är att den nästan alltid är osynlig för oss. Vi får bara tillgång till den genom en vetenskaplig mediering. Ingen människa kan i september varje år ”se” att havsisen i Arktis når sitt årliga minimum, än mindre jämföra det med förra året, eller tio år tillbaka i tiden. Det är också få förunnat att se isberg kalva, eller glaciärer regrediera. Samma sak gäller förstås koldioxidhalt, havsnivå eller ozonlagrets tjocklek. För denna kunskap behöver vi vetenskapen, dess instrument och inte minst deras företrädare. Det är den vetenskapliga rapporteringen som blir klimathändelsen.

Det är osynligt, diffust eller komplext blir svårt att greppa och när det inte finns tid för eftertanke kan kunskapen som forskningen resulterar i lätt förbises eller drunkna i rapportering, eller helt enkelt framstå som meningslös. Om klimatfrågan uppfattas som meningslös eller förvandlas på det sättet, om den reduceras till en fråga som bara angår forskare, påverkar det politikernas möjligheter att göra något verkligt betydelsefullt. Medierna styr mer än vi tror, förmodligen mer än någon av oss vågar inse. 

Båda typerna är svåra att rapportera om. Men de politiska händelserna har större likheter med vanlig politisk journalistik. De vetenskapliga händelserna bjuder på andra utmaningar.

Världen håller på att förvandlas till en endimensionell plats där det bara finns plats för en logik och där all komplexitet skys som elden. Vårt behov av insikt och förståelse i kombination dels med mediernas fallenhet för aningen-eller-rapportering, dels skolans uppdrag och funktion, ger oss en kunskapssyn som utgör en allvarlig risk. Vi står inför en rad olika utmaningar, som kräver olika kompetenser.

En numera ganska känd utmaning är att rapportering kring vetenskaplig kunskap inte nödvändigtvis ger en rättvisande bild av kunskapsläget i vetenskapen. Man skulle kunna kalla det för opartiskhetens förbannelse. Om det finns konsensus kring ett visst vetenskapligt förhållande blir nya rön, som utmanar denna samsyn, viktiga att rapportera om. Det är också så journalistiken ska fungera, det nya och motstridiga blir nyheter. Men för varje mätresultat som utmanar den rådande bilden görs kanske tjugo mätningar där resultatet i stället bekräftar konsensus. Om dessa bekräftande undersökningar skrivs inget, för de har inget nyhetsvärde. Bilden som ges i media blir sned till förmån för en marginell del av vetenskapen. När båda ”sidor” ska få lika stort utrymme, för att den ena inte ska gynnas, kan det lätt framstå som om båda ”sidorna” också har lika mycket vetenskapligt stöd. Detta är känt för många vetenskapsjournalister, inte minst inom klimatområdet och det finns sätt att hantera det. Men det slår ändå igenom hos den som framför allt minns rubriker och ­debatter.

Det handlar inte bara om vad man vet. Långt viktigare är, vad man gör med kunskapen. Och där har skolan en viktig roll att fylla. Vetenskapen tar fram kunskap, skolan handlar både om lärande och om hur man använder kunskapen och medierna granskar politikerna. Däremellan växer samhället fram. Om och när det fungerar som det ska. Idag gör det inte riktigt det, fungerar. Det gnisslar både här och där. Ekonomiseringen gör att det blir svårt att ta en del centrala frågor på verkligt allvar och kritiskt tänkande som hotar ekonomin kommer att motarbetas, till förmån för konsumtions- och lönsamhetsdrivande verksamheter. Rubriker och debatter blir viktigare än brödtext och innehåll. Och under tiden som det förhandlas, debatteras och kollektivt undras över hur det är egentligen, kan utsläppen fortsätta och klimatet förändras, vilket gör det svårare och dyrare att göra något sedan när läget blir akut.

Den vetenskapligt baserade klimatjournalistiken har ytterligare svårigheter som har sin rot i sedan länge etablerade journalistiska normer. Det journalistiska språket är helt enkelt ett annat än det vetenskapliga. Att dramatisera och uttrycka sig tvärsäkert rimmar illa med högt hållna principer inom vetenskapen som i stället säger att man ska ha distans till sitt undersökningsobjekt, man ska vara balanserad och opassionerad. Motsatsen skulle nämligen kunna stå i strid med objektiviteten, som är central för trovärdigheten i alla vetenskapliga resultat. Men när det plötsligt finns resultat som är alarmerande och där det krävs stora ord för att förmedla betydelsen av den nya kunskapen, vad händer då? Kan verkligen den balanserade och opassionerade förmedla det mest angelägna?

En lång rad problem, som alla på ett eller annat sätt har med kunskap att göra. Skolans roll för samhällets långsiktiga överlevnad kan inte underskattas. Tyvärr kommer skolan nu att hamna under radarn, för klimatkonferensen stjäl all uppmärksamhet. Och grunden för långsiktiga lösningar urholkas till förmån för kortsiktig uppmärksamhet. Där tycker jag mig kunna identifiera ett allvarligt hot mot mänsklighetens överlevnad. Skolan är inget särintresse, den är grunden för allt.

Vi får den skola och kunskap vi betalar för!

Läser Isak Skogstads inlägg i debatten om skolan, på DN.Åsikt. Känner igen mig, och instämmer i oron, som för övrigt allt fler offentliganställda känner och ger uttryck för. Trivseln på dagens arbetsmarknad försämras. Poliser, sjuksköterskor och lärare klagar, inte bara på lönen, utan på hur man behandlas och vad man förväntas göra på den (krympande) tid man har till förfogande, på kontrollerna och styrningen, på bristande förtroende och på ständiga omorganisationer, effektiviseringar och nedskärningar. Så länge vi tror att det måste vara så här och att vi inte har råd att skapa bättre förutsättningar kommer ingenting att förändras och förfallet kommer att fortsätta. Redan syns dock tecken på att allt fler funderar på att lämna sina anställningar inom dessa yrken, och nyrekryteringen går sådär. Vad gör vi när allt färre vill arbeta inom dessa samhällsbärande yrken? Det är en fråga som liksom klimatfrågan inte går att bortse från, ett problem som växer ju längre man väntar med att göra något åt saken.

Nu var det dags igen. Ytterligare en studentkollega hoppade av lärarutbildningen. En student med ett genuint intresse för sitt ämne och sitt yrkesval valde att hoppa av lärarutbildningen efter flera års heltidsstudier. Verkligheten kom ikapp. Efter en praktikperiod ute på en högstadieskola insåg hon att läraryrket inte var som hon hade föreställt sig. Lärarna var ständigt stressade, eleverna kom aldrig i tid till lektionerna och lyssnade inte på lärarna. Lokalerna var sunkiga. Av alla oss som påbörjade utbildningen är inte ens hälften kvar idag. Skolan är långt ifrån en attraktiv arbetsmiljö i dagsläget. Svensk skola behöver en krisplan och läget är akut.

Det Skogstad beskriver är vardagen i skolvärlden, och skillnaden mellan skolan och högskolan är mer än gradskillnad än en artskillnad. Stress och press, bristande intresse och dåligt underhållna miljöer. Det är så vi ser på kunskap, i praktiken. Kunskapens värde är lätt att TALA om, men för att orden ska få mening krävs handling. Och där brister det, KAPITALT. Varifrån kommer idén att lärare ska betraktas som tjänare som ska hunsas? Vem lanserade tanken på att poliser och sjuksköterskor är en oändlig resurs som man inte behöver bry sig om? Inte från någon. Den synen på människor och verksamheterna växer fram inifrån ett system där ekonomin och resultatet är överordnat allt annat. Trots att alla vet och förstår att LÄRANDE inte kan tvingas fram hur som helst, tvingas lärare utstå kritik för att resultaten uteblir, trots att alla förstår att förutsättningarna gör uppdraget hopplöst svårt, om inte omöjligt. Vi har alla ett ansvar för att det blivit som det blivit. Skattesänkarparadigmet leder till sänkta löner och sämre arbetsförhållanden, vilket leder till sämre förutsättningar för både lärare och elever att ägna sig åt kunskap och lärande.

Situationen är djupt oroväckande. Kunskapsresultaten faller, likvärdigheten minskar och alltför många lärare lämnar yrket. Sedan 2006 har var fjärde lärare lämnat skolan av andra skäl än pension. Mer än var fjärde lärarstudent med inriktning mot högstadiet hoppar av redan efter första terminen på lärarutbildningen. Många är genuint intresserade av läraryrket och vill göra en skillnad för eleverna, men förutsättningarna gör att alltför många väljer andra yrken. Gnistan slocknar ut hos många som tar klivet in i skolvärlden. Vissa skolämnen riskerar dessutom att utrotas på grund av läraryrkets undermåliga attraktivitet. De senaste tio åren har det i genomsnitt examinerats 73 kemilärare per år. Det räcker inte på långa vägar även om samtliga, mot förmodan, skulle stanna kvar i klassrummet för resten av sitt yrkesliv.

Det saknas inte kunskap om läget, ändå får det fortsätta. Det är en skam för ett land som säger sig värna kunskapen, en hopplös ekvation som man redan innan man börjat räkna på den inser inte kommer att gå ihop. Ändå fortsätter man tala om detta som om det handlar om pedagogiska metoder, eller som om en legitimation löser alla problem. Den ena lösningen efter den andre presenteras som den slutgiltiga, fast alla vet vad som krävs egentligen: Högre lön, mindre administrativ börda, tid för eftertanke och möjlighet till fortbildning, mer ansvar och större tillit. Och en annan syn på var ansvaret för lärande ligger, hos den som ska lära. Det är inte svårt att vända utvecklingen. Svårigheten är skapad, för den är en konsekvens av den syn vi har på ekonomins roll i dagens samhälle.

Höga löner är viktigt för läraryrkets attraktivitet, men det talas alltför sällan om den bristfälliga arbetsmiljön. Den psykiska ohälsan växer sig allt starkare i lärarkåren. Andelen gymnasielärare som sjukskriver sig på grund av psykiska diagnoser har nästintill fördubblats på bara fem års tid. Den ständiga stressen över att inte räcka till i kombination med stora disciplinproblem i klassrummen drabbar både lärarna och eleverna. OECD visar att det finns ett starkt samband mellan arbetsro i klassrummet och lärarnas arbetstrivsel. Det råder dessvärre inte arbetsro i de svenska klassrummen. Andelen gymnasielever som upplever sig störda av andra elever på nästan alla lektioner tredubblades mellan 2006 och 2012. Enligt Skolverket så blir var tredje elev i högstadiet och gymnasiet störd i sitt arbete på nästan alla lektioner.

HÄR finns problemen och det viktigaste hindret för lärande och kunskapsutveckling, mellan dem som befinner sig i skolan. När en hel generation tappar motivationen att lära går det så klart inte att vara lärare, för det handlar då om att ta på sig ett ansvar för något som ingen kan ta på sig ansvaret för; någon annans lärande. Varför vill inte dagens unga lära sig eller studera? För att kunskap idag anses vara en formalitet, något man kan googla sig fram till. Kunskap är synonymt med fakta. Vetande har inget egenvärde. Kunskap har reducerats till betyg och examina, som ska växlas in till en välbetald anställning. Utbildning är idag en jakt på pengar, vilket är en tendens som ivrigt underblåses av Svenskt Näringsliv och så gott som alla politiker. Tiden i skolan ska minskas och åren i arbetslivet ska ökas. Pengarna är viktigare än något annat. Klart att allt färre orkar bry sig om kunskap och lärande då, särskilt som det finns andra och lättare vägar till kunskap. 

Svensk skola behöver en utarbetad krisplan med en bred parlamentarisk överenskommelse. Skolan är en nationell angelägenhet som kräver en nationell samling. Svenska lärare anser inte att läraryrket värderas i samhället och bara fem av hundra lärare skulle rekommendera sina barn att bli lärare. Utbildningsdepartementet borde arbeta dygnet runt med att leverera lösningar på en situation som förvärras dag för dag. Skolkrisen kräver handlingskraft och en tydlig plan för att återupprätta en skola i världsklass. Internationell expertis pekar på Sverige som ett avskräckande exempel på hur man kan missköta ett en gång i tiden så välfungerande skolväsende. Det är hög tid att leverera en utarbetad krisplan. För det finns väl en sådan?

Tyvärr tror jag inte att det finns någon plan. Och jag är heller inte säker på att jag håller med om att det är en PLAN som behövs. Jag tror att samhället är i skriande behov av en annan syn på kunskap, och en annan syn på pengar. Så länge pengar och (ökande) vinst är målet kommer kunskapen att vara underordnad. Pengar är ett verktyg och kunskapen är målet, om det var så vi såg på skolan, om det var så vi såg på kunskapen, skulle problemen snabbt kunna åtgärdas.

Vi får helt enkelt den skola vi betalar för!

Agamben, Wittgenstein och förändring som tillstånd och möjlighet

Förutsättningar för förändring vill jag se som en röd tråd i mitt arbete och tänkande. Vad är förändring, och hur är den möjlig? Vad driver förändring och går dess ritning att påverka? Den typen av frågor har jag på olika sätt och i lika studier om olika ämnen ständigt återvänt till. Några tydliga svar har arbetet inte resulterat i, men just det framstår allt mer som ett resultat i sig. Förändring är en komplex fråga. Samtidigt är det en oerhört viktig fråga, som rör livet och samhället och dess långsiktiga hållbarhet. Dagens Under Strecket (skriven av Cecila Sjöholm) handlar om förändring, litteratur och filosofi, med utgångspunkt i några olika texter av filosofen Giorgio Agamben. Vilar en stund i den texten och låter den locka mina tankar i de riktningar som texten tar mig. Ger mig, likt Agamben, hän åt texten, så får vi se vart det landar.

Då Agamben hänger sig åt litteraturen blottläggs också en dimension i hans tänkande som finns i hans politiska texter, men som kanske blivit tydligare under senare tid: det messianska perspektivet. För ett tag sedan kom tre essäer i svensk översättning som visar på sidor av Agamben som hittills uppmärksammats mindre: ”Vad är det samtida?”, ”Vad är ett dispositiv?” och ”Kyrkan och riket” (samtliga på förlaget Eskaton i översättning av Gustav Sjöberg). Dessa arbeten visar på Agambens försök att hitta nya vägar att tänka det politiska. Många betraktar Agamben som postmodernist, men i själva verket är han djupt inbäddad i senantikens kristna filosofi, medeltidens skolastik och mysticism och den judiska traditionens messianism. Det är i skärningspunkten mellan olika idéer som brunnit men sedan upphört att beaktas som Agamben utvecklar sin egen idé om hur en messiansk dimension skulle kunna tänkas i dag.

Det är i skärningspunkterna det händer, det är där som förändringsmöjligheterna öppnar sig. I mötet med den andre eller en text som griper tag påverkas båda. Idag mer än någonsin behövs nya vägar att tänka om mycket. Skolan, politiken och hållbarhet är alla frågor som framförallt kräver nya frågor, nya sätt att närma sig problematiken. Nya svar är lätta att skapa, men det är genom nya sätt att närma sig det invanda som verkligt nytänkande uppstår.

Detta att hänge sig åt något väcker min fantasi. Jag inser att det är något som saknas idag, hängivenhet. Instrumentalismen sprider sig som en löpeld och allt reduceras, effektiviseras och plattas till. Politiker talar torrt om realism och vad som måste göras, istället för skapa visioner, vilja något och brinna. Att tro på något anses vara orealistiskt, fast det är det enda människan kan göra, tro och hoppas. Att hänge sig är en kompetens som håller på att gå förlorad. Därför är det relevant för skolan också att fokusera på detta att ge sig hän och förlora sig i något. Därför behöver planeringen brytas upp och en annan kontroll eller uppföljning av resultaten bör införas, en annan syn på kunskap behövs. Hängivenhet kan varken kvalitets- eller målsäkras, den går bara att engagera sig i. Samma gäller hållbarheten. Jag befarar att klimatmötet även denna gång kommer att bli mer en symbol, än ett möte som verkligen leder till förändring. Nya åtaganden som ger eko i medierna förändrar inte världen, det kan bara människor göra. Vi står i dag på många sätt vid randen till något nytt och okänt. Därför är Agambens messianska dimension intressant.

Det messianska är på många sätt ett omtvistat ­begrepp – i den judiska traditionen används det med specifika syften, men inom filosofin ofta mer allmänt för att antyda hopp om förlösning. Det är i sig inget märkligt, menar Agamben, att moderniteten undanröjt tron på den messianska dimensionen i filosofin. Det är inte ens önskvärt att en sådan dimension skulle hänga kvar i sin ursprungliga ­mening.

För Agamben är det dock framför allt möjligheten till förändring som står på spel, inte förlösning. Den messianska dimensionen i litteraturen och filosofin ska inte beskrivas i termer av väntan, visioner eller ens hopp. Det messianska handlar i stället om en ”kvalitativ omvandling av den levda tiden”. Det är just här som litteraturen kan komma till hjälp. Det handlar alltså inte så mycket om närhet till det gudomliga som om den djupt levda erfarenheten av att förändring är möjlig.

Tron på förändring, verklig förändring, är en tro, inte en absolut sanning. Antingen tror man på förändring, eller också inte. Oavsett handlar det om tro, och i förlängningen om handling. Att inte tro på förändring som möjlighet är ett sätt att motarbeta förändring, för utan aktiv handling eller medvetenhet om behovet av nytänkande reproduceras det invanda. Allting förändras visserligen alltid, för det invanda och upprätthållandet av traditioner är ett slags upprepning och eftersom det som ska upprepas är komplext och något som utförs av många kommer upprepningen aldrig att bli exakt. Förändring, medveten förändring som har en riktning, är något annat. Det förflyttar människor och samhällen, tankar och visioner. Messias handlar om hoppet om ett annat samhälle, en bättre och mer hållbar värld. Tyvärr har Messias ofta kidnappats av fundamentalister och försvarare av den rätta läran, den enda möjliga tolkningen. Därför behövs fantasin och fantasin främjas av litteraturen.  

Den specifika kvaliteten hos den litterära erfarenheten handlar om att överlämna sig åt tecken och språk. Både att läsa och att skriva är metafysiska verksamheter som avbiologiserar det mänskliga. Litteraturens kraft springer inte så mycket ur en mänsklig förmåga som ur språket självt, bortom det kommunikativa och operativa. Bladen brinner av själ och längtan, inte av meddelanden.

Realism är knastertorrt och är förstadiet till död och ödeläggelse. Rationalismen är iskall och erkänner bara den enda vägen, den bästa vägen mot MÅLET. Rationalismen biologiserar och förvandlar människan till ett slags maskin. För att gjuta liv i människan och samhället behövs därför litteratur, fantasi, visioner och kollektiv hängivenhet. Själens längtan och mänskliga möten håller på att rationaliseras bort på grund av ekonomiskt framtvingade krav på effektivitet. Då blir vi maskiner och därmed öppnar sig obehagliga framtidsscenarion. Den vägen har mänskligheten varit inne på tidigare, och det är en återvändsgränd. Litteraturen är ingen lösning, inget svar, men den bär på massor av frön som kan växa till något stort och vackert i möten mellan människor. Själen behöver tränas liksom kroppen för att inte förtvina, och litteratur är gymnastik för tanken och känslan. 

Litteraturen skapas av tecken. Men samtidigt är både att läsa och att skriva skapande akter som bär spår av ett slags immaterialitet. Det vittnar inte minst det litterära fragmentet om: exempelvis ­Kafkas ­ofullständiga berättelser, Weils dagboksanteck­ningar, eller Augustinus retractasiones. Alla dessa är ­exempel på texter som stannat upp i skuggan av det ofullständiga.

Fler texter, människor och samhällen, arkitektur och så vidare borde stanna upp ibland, i "skuggan av det ofullständiga". Tycker om den formuleringen, det litterära sättet att uttrycka sig. Kulturen kan inte beskrivas matematiskt, dess förståelse finns alltid bortom det nåbara, just utanför tankens och föreställningsförmågans horisont. Litteraturen tvingar oss utveckla fantasin som ger föreställningsförmågan bränsle, vilket behövs för att skapa ett nytt och bättre samhälle som ännu inte finns i sinnevärlden. Svaren på alla existentiella frågor finns inte, de måste skapas, av dig, och mig och samhället vi lever i. Detta förmedlar Agamben förståelse för, och det är viktigt. 

Den tryckta boken kanske har en särställning då det gäller att blotta just den dimensionen av litteraturen. Här tycks den metafysiska dimensionen svara mot den fysiska boken på ett påtagligt sätt. Den vita sidan har en alldeles särskild förmåga att signalera något ofullständigt och otänkt. Den virtuella litteraturen har egentligen inte inneburit någon förlust av denna dimension. Den har bara använt andra medel för att återskapa en sådan blankhet. Och litteraturen måste, för Agamben, också tala för an­alfabeten. Här sträcks texten bortom den latinska och medeltida textkulturens historia mot den orala traditionen. Litteraturen söker sig alltid bortom sina egna gränser: en poet söker ytterst skriva för någon som inte kan läsa, en läsare söker läsa något som aldrig blivit skrivet. Litteraturens mystiska sida öppnar sig då poet och läsare möts inför samma längtan bortom textens gränser.

Om frågan om hållbarhet reduceras till utsläppsrätter eller tekniska lösningar tappar den en viktig aspekt, utopin och visionen om en BÄTTRE värld. En helt annan värld än den vi lever i. Samma gäller skolan och politiken. Vi behöver gå bortom det givna. Förändring är bara en linjär process så länge vi väljer att se på den med en sådan grundförståelse. Förändring kan också vara icke-linjär och ta oss bortom det tänkta. Men för att förverkliga den möjligheten krävs en annan politik, en annan syn på kunskap. Helt nya sätt att se på och förhålla sig till sina medmänniskor. Litteraturen är en immateriell plats för skapande av nya världar, för undersökningar av det otänkta och det otänkbara. Litteraturen kan glänta på dörren till det okända, det nya och därmed bidra till förändring. Fast för att det ska bli möjligt krävs att läskunnigheten är god och att fantasin hålls levande. Därför är skolan så viktig, och att det finns politiker som förstår just det, att skolan inte är ett arbetsmarknadspolitiskt instrument, utan en plats för lärande, skapande och tänkande.

Poesin börjar, menar Agamben, där tanken tagit slut. Genom litteraturen ställs filosofin därför inför sin egen ofullständighet och sina egna tillkortakommanden. Men varför, kan man fråga sig, skulle filosofin söka sig mot poesin för att se sin egen ofullständighet? Upplever den sig inte alltid ofullständig inför problem som är mer akuta: fördelningspolitik, migration, sociala orättvisor, rasism etcetera?

Agamben ger inte några omedelbara svar på sådana frågor. Men det svar man skulle kunna tänka sig handlar om att filosofin alltid, för Agamben, inte minst då den ägnar sig åt det mest akuta, pekar på att tänkandet självt tar plats i ett slags undantags­tillstånd. Snarare än att betrakta filosofin som ett fält av kunskap ser Agamben det filosofiska som ett blottande. Filosofin producerar inte kunskap, den uppenbarar sprickorna i varje annat fält av kunskap eller bruk. För många är en sådan syn på filosofin en ren provokation. Det är också uppenbart att inte all filosofi kan eller vill identifiera sig med ett sådant undantagstillstånd.

Fler behöver blotta sig oftare, för det viktiga är inte det vi vet, utan det vi inte vet. Och det är aldrig givet. I en kultur där man har något att förlora på att avslöja sin okunskap kommer vetandet och lärandet att påverkas av den inställningen. Där blir det viktigare att andra uppfattar en som kompetent och att man ser lärd ut. I en mer nyfiken kultur betraktas okunskapen som en möjlighet, som en dörr till andra världar. Det är när man inte vet som man är mest uppmärksam, och nyfikenhet är en bättre förändringsmotor än instrumentell rationalism. Därför är det viktigt att filosofin inte försvarar kunskap eller används för att leda något i bevis. Filosofins roll är att öva förmågan att tänka, vilket bara är möjligt via insikten om sin egen ofullständighet. Alla kan alltid bli bättre. Om det var skolan mål och motto skulle en sådan filosofi få en helt annan ställning, i skolan, samhället och politiken och nya möjligheter för förändring har öppnat sig.

Men om vi med Agamben accepterar en sådan syn på filosofin blir det tydligt varför litteraturen är nödvändig för filosofin – filosofin är inte passiv, men den ser, liksom litteraturen, sin egen oförmåga i vitögat: den vet när den inte kan svara.

Tänker osökt på Wittgensteins berömda slutord i Tractaus logico-philosophicus, där han skriver (6.54),

Mina satser är klargörande på det sättet att den som förstår mig till slut inser att de är nonsens, när han väl tagit sig igenom dem, klättrat över dem och lämnat dem bakom sig. (Han måste så att säga kasta bort stegen efter att ha klättrat upp på den.) Han måste överskrida dessa satser. Då ser han världen riktigt.

Om det man inte kan tala måste man tiga.

Det är när vetenskapen sagt sitt som livet börjar. Resan in i det okända som ingen vet något om. Förändring kan aldrig målstyras, den kan man bara hänga med i göra det bästa av.

Strukturer är inga tvingande regler, men fungerar ändå

Det finns de som hävdar att det inte finns några strukturer. Som bevis för påståendet anförs inte sällan, eller nästan alltid dem själva. "Se på mig, jag är invandrare, kvinna, arbetarklass, och jag har lyckats". Därmed anses saken avgjord. Häpp! Som om det fanns någon som hävdat att strukturer överallt och alltid är tvingande. Och som om det skulle gå att bilda sig en uppfattning om ett samhälle eller en kultur utifrån en människas upplevelse eller erfarenhet. Helheter kan aldrig förklaras utifrån en av delarna. Världen är fylld av undantag, och det är snarare så att undantagen bekräftar reglerna. 

Strukturer är väsensskilda från tvingande regler. Strukturer finns liksom kultur mellan människor och utgör där ett slags osynligt hinder. Det är som sagt inte en absolut gräns, den kan alltid överträdas och det gör görs hela tiden. Därför kan man bara upptäcka strukturer i efterhand, via analyser av många människoöden. 

Eftersom mänskligheten genetiskt sett är i princip identisk går det inte säga att det skulle finnas några naturliga grupper, som utgår från något annat än biologiska egenskaper. Diagnoser och personlighetstyper skapar grupper, men inte etnicitet eller hudfärg. Den som har svårt att räkna söker sig inte till arbeten där räkning är en avgörande egenskap, till exempel. Vart man hamnar har i ett samhälle utan strukturer, om det existerar några sådana, handlar om intresse, fallenhet och tur. Därför är mångfald och jämställdhet en indikator på att strukturernas, som trots allt finns överallt, verkan är svag. Homogenitet visar på det motsatta, att det finns strukturer som likt en osynlig hand reglerar och sorterar utfallet. 

Strukturer har aldrig ett ursprung eller ett fåtal tydliga orsaker. Strukturer är som sagt effekter som uppstår mellan, inom ramen för kontexter. Därför är det ingen motsättning mellan en uttryckt och ärligt känd önskan om att, till exempel få in fler kvinnor i en organisation, och det faktum att kvinnorepresentationen är låg. Det betyder inte att det inte finns några strukturer, för det räcker inte att vilja och önska, tycka och tänka. Strukturer uppstår i handling, och handling är bara till dels styrd av medvetandet. Människan är som bekant inte bara rationell. Lika viktigt för att förstå är affekter och omedvetna antaganden som ger upphov till marginaleffekter. Strukturer är som sagt inga tvingande, uttalade regler, utan konsekvenser av många aktörers (även icke mänskliga) samlade agens. 

Igår träffade jag en kille som sökt 700 jobb och inte blivit kallad till en enda intervju. Beroende på hur insatt man är i frågan och hur mycket koll man har på hur det ser ut på arbetsmarknaden så kanske det kan kännas som att den enklaste förklaringen är den mest giltiga, enligt den klassiska filosofiska principen om Occams rakkniv. "Det beror nog på hur du presenterat dig i det personliga brevet, eller hur CV utformats. Och det går naturligtvis aldrig att utesluta att det faktiskt är så. Men när man lyssnat på och hört talas om att väldigt många med "utländska" namn råkat ut för samma sak, samtidigt som få svenskar vittnar om liknande erfarenheter, och när man vet att personen ifråga har både utbildning och kan presentera mycket goda vitsord, borde man tänka efter om den enklaste förklaringen verkligen är att det är CVn det är fel på. En rimligare förklaring är att det är namnet som fäller avgörandet. Speciellt som det visar sig att han fick jobb direkt när han blev rekommenderad att söka en tjänst.

Soran Ismael har ett program, Absolut Svensk där han undersöker rasismen i Sverige. Och han stöter föga förvånande på massor av människor som med emfas hävdar att de INTE är rasister. Idag är det i princip omöjligt att öppet säga att man är rasist, så därför gör väldigt få det. Meningar som börjar med, "Jag är inte rasist, men ...", vet man, slutar alltid med åsikter som gör skillnad på människor och människor på grund av etnicitet, religion eller hudfärg. Och alla har en "giltig" förklaring till varför de tänker som de gör, som "bevisar" att de inte är rasister. Många är säkert inga hårdnackade antisemiter eller hatar muslimer, men deras inställning gör sammantaget att det skapas ett tvivel i samhället om det verkligen går att lita på ... Och när en sådan inställning slagit rot är det lätt att den påverkar val som människor gör, till exempel vem man ska kalla till en intervju. Det är så strukturer skapas.

Det har gjorts massor av liknande undersökningar som dem man genomför i Absolut Svensk. I första programmet lät man en svensk kille och en kille med utseende som inte var etniskt svenskt, såga på en cykel som stod fastlåst i en park. Den svenska killen höll på i 30 minuter utan att någon reagerade, men den färgade killen hade knappt börjat innan förbipasserade påpekade hans beteende, och stod inte på innan det kom en polisbil. I det andra programmet fick två flickor fråga om de kunde få låna en mobiltelefon för att ringa ett samtal. En hade slöja, den andra hade det inte. Hur tror ni det gick? Jo, flickan utan slöja hade inga problem att få låna telefonen, medan flickan med slöja möttes med skepsis. 

Strukturer kan inte falsifieras med mindre än att man kan visa på lika många exempel på motsatsen, som det finns exempel på misstänkta fall av diskriminering. Att en sådan som Alice Teodorescu, eller Jasenko Selimovic, avfärdar strukturer betyder ingenting för strukturernas existens. Strukturer är som sagt aldrig tvingande. Strukturer går alltid att överträda. Men fanns det inga strukturer skulle undantagen från regeln inte vara just undantag. Och så länge det stora flertalet envist förnekar strukturernas existens kommer strukturerna att finnas kvar, och de kommer även att stärkas, för deras viktigaste kraft kommer från det faktum att de förnekas eller att man ihärdigt söker andra förklaringar.

Utbildningskvalitet

Kvalitet är ett hopplöst begrepp, för det handlar mer om en känsla, än om fakta. Liksom det gyllene snittet går det inte att en gång för alla bestämma exakt vad det är. Kvalitet är komplext och därför i princip omöjligt att fånga på ett objektivt sätt. Ändå finns det många som vill göra just det, mäta kvalitet. Till exempel företrädare och förespråkare för friskolor. För att motivera den typen av reformer krävs så klart att det går att visa att kvaliteten blir bättre, eller i alla fall inte sämre. För skola och vård är centrala institutioner i samhället, som alla kommer i kontakt med. Därför räcker det inte med att det blir billigare att låta privata företag driva skolor och vårdinrättningar, det måste gå att visa att kvaliteten blir bättre. Det är därför det forskas och talas så mycket om kvalitet, trots att det liksom kultur eller hållbarhet handlar om frågor av hissnande komplexitet.

I ett slags kollektiv frustration över komplexiteten väljer vi allt som oftast att sätta skygglappar för ögonen eller bortse från sådana detaljer som ser ovidkommande ut på pappret men som i själva verket är fundamentala aspekter av helheten man försöker hantera. Ofta är mätbarheten viktigare än att det man mäter verkligen har betydelse för upplevelsen av kvalitet. Därför debatteras också kvalitetsfrågan så livligt, för det finns siffror som visar att kvaliteten inte sänkts eller att den till och med är bättre, medan upplevelsen av kvalitet i vården och skolan för väldigt många är den motsatta, att det blivit rejält sämre. Och där står vi. Tyvärr anlitas aldrig kulturvetare eller andra som är bra på att förstå och hantera komplexitet. Kvalitet är en fråga för konsulter som har verktyg för att mäta på sätt som gör att resultatet blir så bra som möjligt. För det spelar så klart roll vad man mäter, vem man frågar och när samt hur man ställer frågorna.

Jag har nyligen läst utvärderingar igen. Ingen munter läsning, för enligt dem är uppsatskursen jag ansvarar för värdelös. Studenterna vill ha färre uppgifter, tydligare instruktioner och mer hjälp, i en kurs vars uttalade mål är att främja självständighet och eget ansvar. Det faktum att kursens vetenskapliga resultat, det vill säga studenternas prestationer och kvaliteten i arbetena som lämnats in, är väldigt bra, spelar ingen som helst roll. Det faktum att kursens mål uppnåtts har ingen betydelse här, för det är kvaliteten som är det viktiga och den bestäms av studenternas upplevelse. Jag vet av erfarenhet att jag brukar uppfattas som sträng och krävande och att det sällan uppskattas av studenterna, som väldigt ofta utrycker sig minst sagt förklenande om mig som person i utvärderingarna. Samtidigt vet jag också att den upplevelsen brukar ändra sig när studenterna kommer ut i arbetslivet. Jag har kontakt med många duktiga människor ute i samhället som är mina gamla studenter och som inte var nöjda med mig när de var studenter, men som ändrat uppfattning efter avslutad utbildning. Det är det enda jag är intresserad av, det är den enda kvalitet jag kan godkänna som giltig, att kunskapen som kursen ger är långsiktigt hållbar. När jag läser utvärderingarna, som på allvar anses vara ett bra mått på högskolans verksamhet ser jag att det är lärare som delar ut PowerPoints och som är roliga som uppskattas. Lärare som underlättar för studenterna att ta sina poäng och som tar på sig ansvaret för resultatet. Det anser jag inte är att vara en bra lärare, men det anser studenterna, och det är deras ord som väger tyngst, i kundnöjdhetens namn.

Kvalitet är som sagt oerhört svårt, om inte omöjligt att MÄTA. Paradoxalt nog är dock kvalitet något av det viktigaste. Har vi inte kvalitet, och här talar jag om verklig kvalitet, inte om mätresultat, kommer samhället att degenerera. Det spelar ingen som helst roll om siffrorna är bra, ifall kvaliteten haltar. Så, hur ser det ut i den svenska skolan? Håller den hög klass? Resultaten i Pisa-undersökningarna säger en sak, och (vissa) forskare en annan,

Ett antal professorer skriver på SvD Näringslivs debattsida 24/11 att vinster är bra för välfärden.

Det är Sten Svensson (skolutredare och tidigare chefredaktör för Lärarnas tidning) som ställer frågan, på SvD debatt. Han liksom jag är skeptisk till att den verkliga kvaliteten i skolan höjts sedan man tillät privata aktörer att driva skolor.

”Att ifrågasätta vinster utifrån ett välfärdsperspektiv håller inte för granskning. Tvärtom, vinster är bra för välfärden!” Som motiv för detta uttalande anför de: ”Vinstmotivet ger inte bara incitament för kostnadsreduktion och effektivitet, det stimulerar även utvecklingen av nya innovativa lösningar, tjänster och produkter som höjer nivån på välfärden för alla, till exempel nya effektivare organisationsformer, pedagogiska verktyg eller behandlingsformer.” 

Vad de grundar dessa påståenden på framgår inte av artikeln.

Jag tvivlar inte på att det finns vetenskapligt underlag, men eftersom det i så fall handlar om siffror är det svårt att uttala sig om rimligheten i tolkningen av siffrorna. Det är inte särskilt vetenskapligt att hävda att forskning visar, för vetenskapen bevisar ingenting. Dessutom måste man skilja på modellernas värld, som det ofta handlar om i denna typ av debatter. In teorin sjunker inte kvaliteten och där spelar huvudmannaskapet ingen roll. På pappret går kalkylen ihop och kvaliteten går att mäta. Men vi människor lever inte i teorin, vi lever i verkligheten, och den är lika komplex som kulturen och kvaliteten. Så, vad är konsekvenserna av skolreformen som gjorde det möjligt för företag att driva skolor? Svensson skriver.

Den forskning och de rapporter som behandlar privatiseringens konsekvenser för skolan visar följande: 

• En ökad skolsegregation. Aktiebolagen sållar effektivt fram de elever som är självgående och billiga i drift och det är elever med välutbildade föräldrar. 

• Låg lärartäthet i aktiebolagsskolor. För att kunna få en vinst måste skolbolagen ha låg lärartäthet. Lärarna är den enskilt största kostnaden för en skola. 

• Låg lärartäthet innebär att många elever går miste om extrastöd och specialundervisning i aktiebolagsskolorna som de behöver för att nå skolans mål. Vinsten går före elevernas behov. 

• Konkurser där tusentals elever har blivit ställda utan utbildningsplats från en dag till en annan. 

• Att antalet skolbyten har ökat och det bidrar till sänkta elevresultat. 

• Oseriösa skolhuvudmän. 

• Betygsinflation när skolor använder betygen i konkurrensen om eleverna. 

• Oseriös marknadsföring med lockvaror som datorer med mera för att konkurrera om eleverna. 

• Ingen pedagogisk utveckling. Det som är lönsamt är snarast ett konservativt upplägg av skolverksamheten. 

• Ingen demokratisk insyn i de privata skolhuvudmännens verksamhet. 

• Ingen yttrandefrihet eller meddelarskydd för privatanställda lärare. 

• Ökade kostnader för skolan. Systemet är kostnadsdrivande och en del av skolpengen går till vinster i stället för till undervisning. 

• Skattepengar som slussas till skatteparadis av företag som inte vill betala skatt i Sverige. 

• Demokratin försvagas när beslut flyttas från demokratiskt valda församlingar till skolbolag. 

• Samhällets mål att skolan ska vara likvärdig blir omöjligt att uppnå. 

• Marknadsutsättningen och den segregation som blir följden bidrar till den nedåtgående trenden för elevernas kunskaper som bland annat Pisa visar.

Detta är också en bild av den svenska skolan, också en beskrivning av aspekter och parametrar som har med kvalitet att göra. Den viktiga frågan, den fråga vi borde debattera, handlar inte om skolans kvalitet är bra eller dålig, utan om skolan klarar av uppdraget att främja lärande och skapa en stabil grund av kunskap att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle på. Kvalitet är ett alldeles för komplext ämne och en alldeles diffus aspekt att MÄTA, för det är upplagt för missförstånd, vilket Svensson visar på genom att presentera en lika giltig motbild. Debatter om vem som har rätt egentligen leder ingen vart och tar bara tid och resurser från kärnfrågan: Har vi en skola och ett utbildningssystem som håller måttet? Jag och många med mig menar att vi inte har det, därför är jag benägen att hålla med Svensson.

Det är dessa effekter som professorerna säger att de är bra för välfärden. Bevare oss för den ”välfärden”.

Kvalitet ska inte mätas, kvalitet ska värnas, av alla. Bara så kan ett hållbart och väl fungerande samhälle byggas, av människor, för människor, i samverkan. Kvalitet är något som skapas, en strävan omsatt i handling. Kvalitet är ett komplext problem och en utmaning, inte en fråga för smarta konsulter som kan vinkla saker och ting till sina uppdragsgivares fördel.

Heidegger, vara och tid 22

Tittade i helgen på film med min son som läser filmvetenskap. Att ha vuxna barn som studerar och som dessutom läser humaniora där analyser och tolkning står i centrum är en gåva. Känner igen mig själv i mycket av hans inställning till studier, och vi har plötsligt hittat en hel rad ingångar till givande samtal där jag i alla fall är mindre pappa och där jag kan använda mina kunskaper och få utlopp för mina intressen. Och på samma sätt som jag introducerade honom i filmes klassiker när han började visa intresse för film kan han nu visa mig riktigt bra filmer som jag missar eftersom det finns en gräns för hur mycket man kan ta in av alla intryck som möter en och allt man vill. Tacksam för det! I helgen tittade vi på filmen Whiplash, som verkligen tog sig in och fångade mig. Vad har detta med Heidegger att göra? Kommer till det om en liten stund.

Filmen handlar om en lovande jazztrummis som studerar på en av de bästa akademierna för musik i USA. Där finns en lärare som har ENORMT höga krav på sina studenter. Som pedagog uppvisar han många likheter med Caligula i filmen Hets. Fast om Caligula var en sadist som var ute efter eleverna så är läraren i denna film snarare en fanatisk perfektionist med en enorm passion för jazz, av exceptionell klass. Han driver sina studenter så långt han kan, allt närmare gränsen för deras förmåga. Han pedagogik går ut på att dels hitta talangerna, dels driva dem bortom gränsen för det möjliga. Hans dröm är att förlösa en ny Charlie "Bird" Parker. Och studenten som filmen handlar om visar sig vara både en exceptionell talang, och en ovanligt motiverad student. Båda vill alltså samma sak och har lika höga ambitioner. Filmen handlar om deras allt mer intensiva, tuppfight skulle man kunna säga. Hur det slutar tänker jag inte avslöja, men den gav mig en hel massa tankar om kunskap, kvalitetsarbete och pedagogik. Lärarens i filmen metoder var alldeles för hårda och passar bara om studenterna är lika motiverade och passionerade som läraren. Ibland drömmer jag dock om att bli utmanad på det sättet som läraren blir i filmen, av studenter som har ett eget driv. Jag drömmer om att få prestera på toppen av min intellektuella förmåga i föreläsningssalen. Jag längtar efter verkligt utmanande frågor som bygger på närläsning av den aktuella texten. Längtar efter studenter med ett eget driv som fokuserar på kunskapen istället för på tentan.

Heidegger utmanar mig intellektuellt. Jag får kämpa för att hänga med och förstå. Allt som oftast svindlar tanken och jag får ta en paus för att låta förståelsen sjunka in, för att komma ikapp. En drömtillvaro vore att kunna ägna en del av varje dag åt den typen av intellektuella övningar. Det skulle göra mig till en mer motiverad och bättre lärare. Jag skulle kunna ge studenterna mer, och jag skulle kunna förbereda lagom utmaningar som möter dem där de är och på deras nivå. Tyvärr finns inte den tiden, varken för mig eller studenterna. Tycker ärligt talat synd om dem som tar studiemedel och lägger tre år av sitt sitt liv på högskolan, och som sedan (av olika anledningar, framförallt skäl som ligger utanför studenterna) ägnar tiden åt att klara av tentorna, jagandes en examen. Kunskapen är inte i centrum längre, den förskjuts allt längre och längre ut i periferin. Med följd att kravbilden förändras (sänks), vilket är en oundviklig, strukturell konsekvens av genomströmningen, för ingen lärare sänker medvetet nivån, det är en effekt av sättet att se på kunskap och organisera högre utbildning.

Idag skrivs inte den typen av arbeten som Heideggers Vara och tid. I alla fall inte av forskare i början av karriären. Den typen av talanger sorteras bort eller söker sig till andra ställen än högskolan, som ålagts uppdraget att främja näringslivets intressen, som effektivt fostrar lydiga, högutbildade arbetare. Att läsa Heidegger idag liknar allt mer en upprorshandling. En syssla man får ägna sig åt på fritiden. Och så där är det, ett utbildningssystem är en kontext, ett sammanhang, eller ett assemblage/anordning (för att tala med Deleuze), som främjar en viss typ av konsekvenser och försvårar för andra. Även om ansvariga politiker och delar av linjeorganisationen är övertygade om att processen kan styras i en bestämd riktning, mot ett på förhand definierat mål, är och förblir högskolan en sammanhållen helhet som följer sin egen inneboende dynamik och förändras icke-linjärt. Vill vi ha en ny Heidegger finns bara två saker att göra, typ. 1. Skapa utrymme och tid, för fritt tänkande. 2. Hoppas på det bästa. Verkligt stora tänkare går inte att producera, men det går att locka lovande talanger att anta utmaningen och sedan ge dem tid och frihet att utvecklas.

Ska inte uppehålla mig mer vi det, utan ta tag i § 17, Hänvisning och tecken. Här handlar det om tecken och vad som skiljer dessa från fenomenen och donen.

Vi tar återigen vår utgångspunkt i det tillhandsvarandes vara och nu i avsikt att skarpare fatta fenomenet hänvisning självt. I detta syfte försöker vi ge en ontologisk analys av ett don hos vilket "hänvisningar" återfinns i flera olika bemärkelser. "Don" av detta slag finner vi i tecknen. Med detta ord benämns mångahanda: inte bara olika arter av tecken, utan själva teckenvaron för … kan formaliseras till en universell relationsart, så att teckenstrukturen själv ger en ontologisk ledtråd för en "karaktäristik" av allt varande överhuvudtaget. (s. 96)

Vad är en hänvisning, i sig? Tecknen är don, skriver Heidegger. Visningsdon som används för orientering i varat. Hänvisningen handlar om att skapa en relation mellan den som betraktar och det som betraktas, en relation som inte fanns där innan och som därför måste skapas. Gillar den tanken och tycker mig kunna knyta den till ett slags pedagogik som mer liknar den som filmen Whiplash handlar om, än den informationsöverföring som studenterna i sina utvärderingar av kurserna menar är lärarens huvudsakliga uppgift, "att hjälpa studenterna att klara tentan", som det stod en gång. Fast då har kunskap reducerats till information, och överföring av information är inte är vad högre utbildning och filosofi handlar om. Högre utbildning handlar om att främja utvecklingen av ny kunskap, och då behövs det byggas och upprätthållas relationer. Läraren kan vara visa och peka ut riktningar, sedan är det upp till studenten att göra arbetet, att försöka se det läraren ser. Kanske kan man säga att Heidegger med hjälp av texten hänvisar till insikter han har skaffat sig genom hårt intellektuellt arbete. Hänvisningen, eller snarare förståelsen för vad en hänvisning är, skulle möjligen kunna ses som nyckeln till förståelse för både vara och tid och för Heideggers bok om ämnet.

Det räcker dock inte att bara se och förstå hänvisningen, för målet är inte att bara skapa relationer. Det handlar om att tänka bättre och om att förstå varat och tiden som sådan. Heidegger visar på sidan 97 att hans metod inte är hermeneutisk, utan fenomenologisk. Han presenterar inte tolkningar, utan sanningar. Kanske är det här skillnaden mellan Heidegger och Latour visar sig? Latour har mer av en öppen tolkande ansats, han vill förstå förutsättningar för tillblivelse, snarare än bestämma tingen, tankarna och varat. En tolkning stämmer alltid, skriver Heidegger (på s. 97), "eftersom den i grunden ingenting säger". Så är det så klart, om man nöjer sig med att presentera tolkningen, om man ser tolkning som ett sätt att bestämma något. Då fungerar snart sagt allt som resultat. Ser man däremot tolkningen som ett förslag, ett uppslag att tänka vidare med, för att fördjupa förståelse och för att bli bättre på att förstå förutsättningarna för förändring, kommer saken i ett helt annat läge. För Heidegger finns en absolut sanning och den går att nå, med rätt metod. Det är en premiss man måste ställa upp på för att kunna läsa honom på hans och textens egna premisser, vilket jag här har för avsikt att göra.

Tecknet är inte ett ting som står i en visande relation till ett annat ting, utan ett don som uttryckligen lyfter fram en donhelhet för kringsynen, så att det tillhandsvarandes världsmässighet därmed också ger sig till känna. (s.99)

Tecknet är den del av relationen, inte en ersättning för något. Tecknet hjälper oss förstå varat eftersom det är en del av helheten. Tecknet är mer handgripligen intervenerande och visar det man är upptagen av och det vari, den kontext, man lever och verkar i.

Relationen mellan tecken och hänvisning och hänvisning är trefaldig: 1. Tecknet, som möjligt konkretion av en tjänlighets "vartill", är funderat i donstrukturen överhuvudtaget, i "till-att" (hänvisning). 2. Tecknets visande, som donkaraktär hos ett tillhandsvarande, hör till en donhelhet, ett hänvisningssammanhang. 3. Tecknet är inte bara tillhands med andra don, utan i dess tillhandshet blir omvärlden alltid uttryckligt tillgänglig för kringsynen. Tecknet är ett ontiskt tillhandsvarande vilket såsom detta bestämda don samtidigt fungerar som indikation på den ontologiska strukturen av tillhandshet, hänvisningahelhet och världslighet. (s. 102)

Hänvisningen kan inte fattas som tecken, skriver Heidegger. Hänvisningen är istället tecknets ontologiska fundament. Tecknet är förståelsens ontiska sida, och hänvsingen dess ontologiska. Hänvisningen är ett slags mekanism som skapar tillhandsheten som visar sig, ontiskt via tecknen. § 17 avslutas med en fråga.

I vilken mening är hänvisning den ontologiska "förutsättningen" för det tillhandsvarande, och i vilken mån är den som detta ontologiska fundament samtidigt ett konstitutivt element i världsligheten överhuvudtaget?

Det är ämnet för nästa bloggpost i denna serie där jag bjuder in den som är intresserad att följa med i min lärprocess. Heidegger är inte en pedagog som hjälper mig förstå, han är själv en lärare som visar upp sin väg fram. Han går före och pekar på faror och genvägar. Han lockar och utmanar mig vidare, vidare. Jag tror allt mindre på pedagogikens undergörande verkan. Jag tror på kunskapen och blir allt mer övertygad om att det inte finns några genvägar fram till den, bara hårt arbete och eget ansvar. En pedagog som fokuserar på lärandet är hur lätt som helst att lura, för hen ser kunskapen som underordnad vägen dit. En lärare däremot sysslar med utbildning för att hen själv vill lära och hela tiden fortsätta att lära.

Robotdammsugare, en symbol för vår tid

Någon skrev på Twitter igår, att ingen idag anser att Sverige gjorde för lite under andra världskriget för att hjälpa människor från andra länder. Tvärt om är det många som riktar kritik mot Baltutlämningen och det faktum att Sverige accepterade Tysklands krav att stämpla J i judarnas pass. Hen skrev också, att allt talar för att ingen som blickar tillbaka på vår kaotiska samtid kommer att säga att vi gjorde tillräckligt. Idag är det massan som styr, den anonyma massan och dess magkänsla. Politikerna har inget att sätta emot, de ger bara efter. Liksom så många gånger tidigare genom hela mänsklighetens historia, är det först med lite distans till dagshändelserna som den verkliga bilden framträder och det visar sig och går att avgöra vad som är klokt och vad som är problematiskt eller idiotiskt. Ingen vet säkert, men jag är av den fasta övertygelsen att det aldrig finns någon gräns för humanitära, hjälpande insatser. På det området går det inte att göra för mycket och ingen kostnad är för hög. Handlingar utförda i affekt, som eftergift till så kallade Sverigevänner och tysta "majoriteter", är det dock lätt att redan i realtid resa invändningar emot. Vad är det Löfven och Romson försvarar? Det kan mycket väl bli så att det i framtidens historieböcker kommer att stå att Sveriges regering försvarade svenskarnas frossande i julbordens överdådighet och deras önskan att ge varandra robotdammsugare i julklapp, framför medmänskliga insatser och relationsbyggande. Jag skäms över, det gör jag!

Kommentatorsfältens tysta majoriteter regerar. Det kan aldrig resultera i något bestående, något att vara stolt över. Tysta, anonyma, så kallade majoriteter, är mänsklighetens kollektiva motsvarighet till individernas magkänsla. Det går inte att bygga ett hållbart samhälle på känslor, det säger oss både intellektet och intuitionen. Om vi bara stannar upp och tänker efter. Det är problemet med tysta majoriteter, att de aldrig stannar upp och att de aldrig tänker efter. Dreven jagar blod och stannar aldrig upp. Kunskap och analys betraktas av en anonym pöbel som tecken på svaghet och hinder för känslornas fria spelrum. Hämnd, stängda gränser, hat och hot, jaglojalitet och lättja, enkla lösningar och bomber, det är den anonyma massans universallösning på alla problem.

Jag tror på och kämpar för något annat. Jag ser inte hinder och problem, komplexitet och svårigheterna som ingen förnekar att flyktingfrågan är behäftad med som anledningar att inte försöka. Jag vill kunna se mina barnbarn i ögonen och kunna säga: Jag gjorde vad jag kunde! Jag är ingen Sverigevän, jag kämpar för att leva i ett land jag kan vara stolt över. Idag skäms jag. Med sådan vänner behöver man inga fiender. Jag tror på förnuftet, eftertanken, analysen som sträcker sig in i evigheten och medmänsklighet. Och jag är övertygad, dels om att en av världshistoriens intellektuella giganter Barouch Spinoza skulle känna igen sig i vår samtid, dels om att han skulle känna samma förfäran idag som han kände då, på 1600-talet, över vulgus (folkmassans) makt över tanken och synen på vad ett samhälle är och bör vara. Jag orkar inte kommentera dagsaktuella galenskaper mitt i stormens öga så jag vänder mig till den bildningsinstitutionen Under Strecket där det igår publicerades en klok och läsvärd artikel om just Spinoza och hans nyligen till svenska översatta och utgivna verk: Teologisk-politiskt traktat. Jag stannar upp lite och tar mig tid att reflektera. Hittar en annan Under Strecket, från 2010, skriven av Johan Gärdfors, som också handlar om Spinoza. Fångas av ett stycke där som känns skrämmande aktuellt.

Under hans livstid gjorde man klokt i att inte påträffas med hans skrifter, och med något undantag var det otänkbart att låta trycka dem. Vid födseln i Amsterdam 1632 befann sig Spinozas familj redan på flykt undan den spanska inkvisitionen. Själv kom han på grund av sitt fritänkeri att bli utesluten ur den judiska församlingen samtidigt som han blev anklagad för att vara ateist av de kristna. Han riskerade att bli lynchad av en uppretad folkmassa under politiska oroligheter, och blev trots Hollands relativa tolerans förvisad från sin hemstad.

Det är delvis mot bakgrund av denna situation som man kan förstå Spinozas ambition att utarbeta ett filosofiskt tillvägagångssätt för ”intellektets förbättring”, en optik för att se världen klarare och därigenom övervinna den mänskliga tendens till intolerans och irrationalitet som Spinoza på nära håll bevittnat. Vad Spinoza uppfattade var en nedåtgående spiral, där negativa sinnesstämningar ledde till ett inadekvat sätt att uppfatta världen, vilket ytterligare förstärkte de negativa affekterna och grumlade vår fattningsförmåga. Det som behövdes var därmed både väg och vägledning för att denna rörelse skulle kunna vändas till en positiv spiral, baserad på glädje, aktivitet och adekvata idéer.

Det skulle kunna vara skrivet idag, med den viktiga och oroväckande skillnaden att vi saknar en Spinoza som försvarar öppenheten och filosofin. Eller, kanske är det så att när det lugnar ner sig så kommer det att visa sig att det fanns tänkare som liksom Spinoza överlever och talar till en avlägsen framtid. Nåväl, gårdagens Under Strecket är skriven av Ervin Rosenberg, som menar att Teologisk-politiskt traktat är ett av det västerländska tänkandets viktigaste verk, samtidigt som det är en av de mest angripna böckerna som skrivits. Den "rätta" lärans försvarare är och förblir anonyma, för det är Spinoza vi läser och hyllar idag, inte hans kritiker.

Brevväxlingen med Henry Oldenburg visar att Spinoza, trots att han då bara hade ett publicerat verk bakom sig, måste ha utsatts för hårda angrepp för påstådd ateism. För att vederlägga dessa anklagelser gör han en paus i det påbörjade arbetet på ”Etiken” för att skriva ”Teologisk-politisk traktat”.

Under årtiondena efter befrielsekriget mot det spanska väldet – och särskilt mellan 1653 och 1672, då Johan de Witt var rådspensionär – hade Nederländerna ett närmast protoliberalt styre som gjorde landet unikt i sitt slag i 1600-talets Europa. Det var till exempel ensamt om att låta fördrivna judar, ­flyende cristianos nuevos och förutvarande marraner bosätta sig i landet där de kunde leva fritt som judar. Det högre borgerskapets styre under den holländska guldåldern kännetecknades av en tolerans på rader av områden så vittgående att den var otänkbar i andra europeiska länder. 

Sverige skulle kunna bli ett land som är unikt i sitt slag. Igår valde dock vårt lands regering en annan väg. Man gav efter för den "tysta" "majoriteten" och de antidemokratiska krafterna som vill ta makten över Sverige och som anser att Sverige mår bäst av att vara en plats fri från utlänningar och oliktänkande. Spinoza hade helt klart känt igen stämningen, även om han liksom jag och många med mig skrämts av den där robotdammsugaren. Genom att Miljöpartiet sålde ut sin själ och förvandlade sig själva till ett obsolet parti som ger stöd till kunskapens och det öppna samhällets fiender är Sverige med oroväckande hastighet på väg mot samma öde som Hålland på 1600-talet.

Under senare delen av 1660-talet kunde Spinoza inte ignorera förebuden om att det relativt liberala styre som hade hållit de kyrkliga anspråken och prästerskapets inblandning i statens affärer stången gick mot sitt slut. Ett smärtsamt bevis på förändringen var processen och den hårda fängelsedomen den 27 juli 1668 mot den ”blasfemiske” fritänkaren Adriaan Koerbagh, en av Spinozas nära vänner. Mot den bakgrunden förstår man den för Spinoza bittra tonen, invektiven mot prästerskapet och den oblidkeliga misstro mot vulgus (folkmassan), som är ett genomgående drag i ”Teologisk-politisk traktat” och som lyste med sin frånvaro både i ”Korte Verhandeling” och i ”Förståndets förbättring”.

Då liksom nu var det fundamentalism och tankekontroll, försvararna av den enda vägens politik och den rätta läran som hotade kunskapen och förnuftet från att styra. Mot massans råa och affektdrivna kraft och anonymitet har intellektet inte mycket att sätta emot. Därför måste kunskapen, öppenheten och demokratin försvaras, annars tar mörkrets makter över och sedan ligger fältet öppet för allehanda hemskheter, då liksom nu och i framtiden. Kunskap, demokrati, öppenhet, jämlikhet/jämställdhet och långsiktig hållbarhet är aldrig någonsin givet. Det är visioner att kämpa för, som ständigt måste försvaras, inte bara i ord, utan i handling. Utan mångas aktiva stöd och mod att stå upp för medmänskligheten är risken stor att allt det vi trott på och våra förfäder kämpat för raseras. Kommentatorsfälten må ha makt, men de erbjuder inget alternativ. Därför skrämmer politikernas flörtande med dessa mörkrets krafter. Eftergifter mot "tysta" "majoriteter" utgör ingen grund att bygga något varaktigt på. Spinoza såg och förstod, han kunde tyda tecknen.

Misstron mot hopen bygger på hans tankar om människans träldom under lidelserna (ämnet behandlas i fjärde delen av ”Etiken”), övertygelsen att människan styrs mer av sina lidelser än av förnuftet. Så länge hon lever i fruktan och behärskas av vidskepelse är hon ofri, ty ”endast den är fri som helhjärtat lever under förnuftets odelade ledning”. Träldomen under lidelserna leder också till ofria samhällen.

Vår tid präglas av fruktan och vidskepelse i form av ett växande kunskaps- och människoförakt. Effektivitesjakten och ekonomiseringen gör oss korkade och lämnar fältet fritt för affekter, magkänslor och kommentatorsfältsdrev som skoningslöst hatar och anonymt hotar. Det regeringen visade prov på igår var inget annat än ett slags skamfylld träldom under lidelsen som hotar att leda oss alla in i övervakningens och ofrihetens skrämmande rike. Begäret efter budgetar i balans, sänkta skatter och robotdammsugare som får symbolisera den där mänskliga faktorn som skulle kunna betyda något positivt, men som istället är ett tecken på självförakt och misstro mot allt mänskligt.

”Om nu människor av naturen vore funtade så att de inte begärde något annat än det som det rätta ­förnuftet anger skulle samhället inte behöva några lagar, utan det skulle vara alldeles nog att lära människorna de rätta moralreglerna för att de självmant med ett rent och fritt sinne skulle göra det som är till deras verkliga nytta. Då den mänskliga naturen emellertid är helt annorlunda funtad söker förvisso alla sin egen nytta, men inte alls utifrån det sunda förnuftets föreskrifter. Oftast fattar de i stället begär till saker och finner dem vara nyttiga utifrån blotta begäret och under påverkan av sinnesrörelser (som inte ser till någon framtid eller tar andra hänsyn). Härav kommer det sig att inget samhälle kan bestå utan styrande makt, och följaktligen lagar som tyglar och begränsar människornas begär och otyglade drifter”, står det i traktatens femte kapitel.

Det var länge sedan Sverige hade en STYRANDE makt. Det var länge sedan något annat än jakten på effektivitet och sänkt skatt regerade i vårt land. Det var länge sedan någon formulerade visioner om öppenhet, medmänsklighet, demokrati och allas lika värde, och stred för dessa. Länge sedan kunskapen och det kritiska tänkandet, analysen och eftertanken, lyssnandet och inkännandet stod i centrum. Sakta har istället gränser förskjutits, med goda intentioner och för att vi "måste." Mot bättre vetande har Sverige förvandlats till oigenkännlighet. När vi behöver Spinoza och andra tänkare som kan hjälpa oss att UTVECKLA vårt intellekt, får vi en robotdammsugare istället. Och ROT, RUT samt jobbskatteavdrag, vilket anses viktigare än att öppna våra hjärtan för människor i kris, på flykt undan krigets fasor, förföljelse och fundamentalism. Humaniora och bildning betraktas som onödiga kostnader och tid för eftertanke offras i jakten på effektivitet och lönsamhet. Hade det funnit tid att läsa och tänka, om vi hade lyssnat på Spinoza, fanns det hopp.

Varför är demokratin att föredra framför andra styrelseformer? Spinoza hävdar att det demokratiska styrelseskicket är ”det mest naturliga och det som mest närmar sig den frihet som naturen till­erkänner varje människa. Ty i det överför ingen sin naturrätt till någon på ett sådant sätt att han inte i fortsättningen blir tillfrågad, utan till hela sam­hällets majoritet, av vilket han utgör en del”. Demokratin är inte bara det mest naturliga, den är också den styrelseform som lättast kan undgå att drabbas av uppror och upplösning. ”Till detta kommer att man under ett demokratiskt styre ännu mindre behöver frukta orimligheter, ty det är nästan omöjligt för majoriteten av en folkförsamling, om den är stor, att enas om något orimligt.”

Antidemokratiska krafter har alldeles för länge, oemotsagt fått sprida sina lögner. Intellektuella som försvarat demokratin, öppenheten och kunskapen har med maktens och marknadens goda minne avfärdats som vänsterflum. Forskare som inte vinner framgång i jakten på pengar för tillämpad, kortsiktig, "nyttoinriktad" forskning, anklagas för att vara parasiter. Dumheten har regerat skolan och kunskapen rasar som en följd av att genomströmning anses vara ett bra mått på kvalitet. Högskolan kränger idag examina och poäng i konkurrens. Kanske är det lönsamt, men kunskap är en investering, inte en kostnad. De verkliga parasiterna på samhällskroppen är skattesmitarna och direktörer som (liksom ledningen på SCA) lever avskilda från resten av samhället. Verklig demokrati är något helt annat än det vi ser i Sverige idag.

Ett sådant styrelseskick förutsätter fri åsiktsbildning, det kan inte existera utan åsikts- och yttrandefrihet. Mycket riktigt fastslår traktatens sista kapitel att 1) ”denna frihet kan tillerkännas alla utan att kränka de härskandes rätt och myndighet”, 2) ”alla kan ha denna frihet utan att man behöver göra avkall på lugnet i staten”, 3) ”alla kan ha densamma utan men för fromheten”, 4) ”alla de lagar som stiftas om teoretiska spörsmål är fullständigt onyttiga”, 5) ”denna frihet inte bara kan erkännas utan men för lugnet i staten, fromheten och härskarens rätt, utan att den för att bevara allt detta även bör erkännas”.

Åsikter är inte samma sak som insikter. Idag regerar åsikterna, tyckandet och affekter. Insikter kräver analys, argumentation, kunskap, lyssnande och förståelse för andra. Insikter kan bara växa ur bildning och intresse för medmänniskor, historia, filosofi och kritiskt tänkande. Vad Sverige behöver idag är varken stängda gränser eller robotdammsugare, utan texter och tankar samt tid att tänka efter. Vi behöver Spinoza och,

Vi har anledning att läsa denna frihetens och demokratins förkämpe och fyrbåk från det tidigmoderna Europa. Läsningen av hans verk ger en sann intellektuell glädje.

Jag skäms idag, och viker därför dagen åt filosofi och eftertanke. Det är för övrigt det enda jag önskar mig i julklapp: tid, marginaler och medmänsklighet.