Det rasas över en massa saker. Decemberöverenskommelsen, till exempel. Och många tar den stundande EM-kvalmatchen i fotboll på största allvar. Sådana saker engagerar. Det läggs i alla fall ner massor av tid och möda på att diskutera detta.
Senaste bilmodellen, nya telefoner och den där märkesväskan. Vilken är bäst, egentligen? Sådana saker upptar tid och tankekraft, engagerar och mobiliserar känsloenergi. Det låter viktigt, är hanterbart och alla har en åsikt. Det är demokratiska frågor, på riktigt. Och det vimlar av experter, vars synpunkter diskuteras lika mycket.
Sedan finns liksom ingen tid över till något annat. Barnen ska få en meningsfull uppväxt så det sjutsas till fotbollsträningar, säljs bingolotter och väljs skolor. Engagemang kräver tid och kraft, och sådana resurser är begränsade. Tiden fylls med andra ord av viktiga saker. Fast egentligen mest av tillsynes viktiga saker. Allt mer energi läggs på att värna pseudokvaliteter. Alltså sådant som uppvisar alla tecken på kvalitet och angelägenhetsgrad, men som i själva verket är tomt och meningslöst slöseri med tid och energi. I alla fall betraktat utifrån evighetens perspektiv, och med hänsyn tagen till vad som är hållbart och inte.
Det är så enkelt att låta sig ryckas med, att uttrycka en åsikt och bemöta reaktionerna. Tiden går och man engagerar sig. Det ger livet mening eller i alla fall en känsla av mening. Pseudomening.
Miljöbil är ett begrepp som uppvisar alla yttre tecken på sådant som är viktigt och på riktigt, men avslöjandena om hur man på VW och andra företag med hjälp av pseudovetenskap eller rent hittepå agerat cyniskt för att ge sken av att ta frågan om hållbarhet på allvar ställer begreppet i en helt annan dager. Företagen ber om ursäkt, byter ut chefer. Försöker få det att se ut som de tar avslöjandena på allvar, försöker få det att se ut som de bryr sig. Pseudoengagemang är vad det handlar om. Och allmänheten försöker se ut som de bryr sig. I själva verket vet alla att alla bara väntar på att detta ska blåsa över, så vi kan fortsätta engagera oss i det vi vill, det vill säga i det som inte betyder något på riktigt.
Värnar vi pseudokvaliteter är det vad vi får. Är det viktigare att budgeten är i balans än att det man gör verkligen betyder något på låg sikt och för samhällets hållbarhet, ja då blir det så här. Mycket aktivitet i sociala medier, men inte så mycket väsen egentligen. Och imorgon är det något annat som engagerar. Förresten är ju samhället ändå för komplext för att någon ska orka bry sig. Dessutom spelar det ju ingen roll vad jag gör. Jag är ju trots allt bara jag.
Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar