Människan är som mänskligheten en sammansatt, komplex helhet

Hittar en artikel i SvD som fångar mitt intresse. Den träffar mig, och, tänker jag, många med mig. Fast den är angelägen för alla som bryr sig om sina medmänniskor och som vill vara med och bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. För det är ju det det handlar om, är det inte hållbart kan vi lika gärna ge upp. Varför dra ut på lidandet? Hållbarhet handlar om att hantera olikhet och mångfald. Drömmen om likhet och enhetlighet leder till framväxten av monokulturer och det kan se önskvärt ut, men är i själva verket en enorm risk. Neurodiversitet (som är det jag vill skriva om här) handlar om psykisk mångfald, om känslomässig olikhet som en mänsklig tillgång. Artikeln som aktiverar tankarna är skriven av Susanne Bejerot (psykiater, leg psykoterapeut och docent vid Karolinska institutet).

Människan är en sammansatt helhet, ett resultat av samverkan mellan olika delar och aspekter, en process i tillblivelse. Maten och det vi stoppar i oss är en del av helheten. Sockret, fettet och fibrerna, hälsopreparaten och medicinerna. Du och jag liksom allt och alla andra, är del av samma helhet. Och det är skillnader och olikhet som gör livet levande och garanterar helheternas ömsesidiga överlevnad. Artikeln handlar om maten och hur den påverkar kroppen och psyket. Utgångspunkten är den nya neurobiologiska forskning som visar att det finns långt fler kopplingarna mellan ett stört immunsystem och hjärnans utveckling än man tidigare trott.

Allt fler barn uppfyller diagnoskriterier för adhd eller autismspektrumtillstånd, vilket gång på gång har ansetts orimligt. Emellertid tycks kritikerna förbise att många andra sjukdomar som diabetes, allergier, astma, glutenintolerans, multipel skleros och inflammatoriska tarmsjukdomar också har skjutit i höjden. Samtliga orsakas av ett stört immunsystem – något som också kan gälla psykisk ohälsa.

Samverkan mellan kroppens olika delar och omgivningen, alltså. Människan som en sammansatt helhet, på inga sätt skild från sin omgivning. Tänker på det faktum att det är mer som förenar människan, potatisen, sillen och snapsen än det är som skiljer delarna åt. Det ger perspektiv. Livet på jorden delar ursprung och är del av SAMMA helhet. Skillnaden mellan är skapad och kulturellt upprätthållen. Dags att inse det och hög tid att göra något åt saken.

Fram tills relativt nyligen ansåg man att psykiska sjukdomar orsakas av antingen mödrars försummelse, inre konflikter, feltänkande och felinlärning eller bara otur i genlotteriet. Men den neurobiologiska forskningen hittar i rask takt andra orsakssamband. Inte ens vi som är satta att behandla patienterna hinner med. Det förefaller som om flera av de tillstånd som vi traditionellt betecknar som psykiska sjukdomar har en immunologisk komponent. Det är inte första gången i historien som psykiska symtom har visat sig ha en grund i en kroppslig sjukdom. En gång i världen var syfilis en känd generator för psykos och demens, men sedan kom penicillinet och patienterna tillfrisknade.

Det handlar inte om antingen eller, utan ALLTID om både ock. Den nya neurobiologiska forskningen har inte SVARET, lika lite som tidigare psykologin. Jag har heller inte svaret. Ingen har svaret. Det är därför jag ständigt återkommer till SAMTALET som är en plats för reflektion och möjlighet att tänka tillsammans. För med tänkande är det inte som med matlagning, för ju fler som tänker TILLSAMMANS desto bättre bli resultatet. Därför tar jag mig också friheten att tänka tillsammans med Bejerot, för jag lär mig massor och ser att mitt kulturella perspektiv kompletterar hennes neurobiologiska.

Skammen över att ha en psykisk sjukdom har avtagit med åren, vilket illustreras av raden av självbiografier med patienternas egna berättelser. Nu senast var det Susannah Cahalans tur, en ung framgångsrik New York-journalist, som insjuknade i en psykossjukdom med hallucinationer och paranoia, vilket hon beskriver i sin bok ”Blackout – när min hjärna blev min fiende” (Massolit förlag, 2013).

Hennes symtom kom till en början smygande och tog sig uttryck i tilltagande misstänksamhet, irritabilitet, hallucinationer och så småningom epilepsi och förvirring. Men det var inte schizofreni hon hade drabbats av utan en autoimmun sjukdom, NMDA-receptorencefalit, där hennes eget immunsystem attackerade hjärnan och slog ut hennes förstånd. Det är en fängslande läsning om vägen in i och vägen ut ur galenskap. Behandlingen bestod i höga kortisondoser, immunoglobulin och filtrering av antikroppskomplex i blodet. I Cahalans fall uppgick notan till en miljon dollar – antagligen en billig behandling med tanke på att hon i dag är räddad.

Vad är ett liv värt? Den frågan är mer aktuell idag än någonsin. Vad är mitt liv värt, för mig, för dig och för någon jag inte känner, på andra sidan jorden. Sverigedemokraterna försöker sprida opinion för tanken att etniska svenskar är mer värda än andra människor, vilket är oerhört cyniskt. Börjar vi tumma på människovärdet är vi ute på ett sluttande plan och frågan är inte om, utan när det vi gör kommer tillbaka och träffar oss själva i ansiktet. Mångfalden ska värnas och enfalden bekämpas. Bara så kan vi alla överleva på sikt. Idiotin som idag lockar så många väljare är den verkliga galenskapen och den kostar samhället mer än alla behandlingar av neurologiska sjukdomar!

NMDA-receptorencefalit är en nyupptäckt form av hjärninflammation. Den drabbar främst kvinnor som blir paranoida och personlighetsförändrade och de söker i första hand psykiatrisk vård. Andra typer av autoimmuna hjärninflammationer kan ha en annorlunda symtombild eller drabba andra åldersgrupper. Vad som förenar dem är att misstag sker i processen då kroppens immunceller ska identifiera andra celler som antingen sina egna eller främmande. Våra immunceller som har till uppgift att försvara oss mot infektioner löper amok och attackerar vår egen vävnad i stället. På detta sätt uppstår autoimmuna sjukdomar. Vid reumatoid artrit drabbas lederna, vid typ 1-diabetes insulinproducerande celler, vid vitiligo angrips i stället hudpigmentet och vid en NMDA-receptorencefalit angrips ett receptorprotein i hjärnan.

Detta är anledningen till att jag älskar vetenskapen, för det handlar om att upptäcka och lära, om att lära nytt, lära om och modifiera. Kunskap är en resa, en spännande upptäcktsresa. Och därför gör det mig bedrövad när vetenskap allt mer blir till en karriär där det är viktigare var man publicerar sig och att man håller sig inom sitt inmutade område och bevakar dess gränser än att man faktiskt upptäcker viktiga saker och lär sig nytt. Jag kommer från en postmodern, (de)konstruktivistisk tanketradition, men jag skulle aldrig drömma om att hävda att allt är språk eller socialt konstruerat. Världen och verkligheten är komplex, och ifråga om immunförsvaret och människans biologi har jag och mina teorier inget att tillföra. Fast jag är bra på tolkning och det är också en viktig kompetens. Hur kan resultaten som här presenteras förstås och användas? Det är inte självklart att den som är bra på att arbeta i ett laboratorium och kan hantera en bunsenbrännare eller ett svepelektronmikroskop är bäst skickad att tolka resultatens samhälleliga implikationer. Som sagt, tillsammans tänker vi bättre än någon av oss på egen hand.

När en autoimmun process drabbar hjärnan kan den orsaka exempelvis psykos, tvångssymtom, anorexia och autismspektrumtillstånd. Det behöver inte alls vara ett så dramatiskt förlopp som vid NMDA-receptorencefalit. Utifrån undersökning av ryggmärgsvätska antas att cirka var femtonde patient med schizofrenidiagnos egentligen har en autoimmun sjukdom som bidrar till sjukdomsbilden. Tvångssymtom som till exempel rädsla för smitta eller upprepningsbeteenden som debuterar plötsligt och i kombination med ofrivilliga rörelser, separationsångest, anorexia och urinvägssymtom, kan också vara en återspegling av en autoimmun sjukdomsprocess i hjärnan.

Kroppen är en sammansatt helhet, det är så jag förstår det jag läser, en ofantligt komplex process. Vi börjar nu allt mer inse det och därför är det ett gyllene tillfälle att uppmärksamma betydelsen av att tänka tillsammans över disciplin- och ämnesgränser. Och nyckelorden här är TÄNKA och TILLSAMMANS. Allt för ofta förvandlas tvärvetenskapliga försök till förgörande debatter helt utan någon samverkan. Det krigas alldeles för mycket, och gapas och skriks. Och det lyssnas på tok för lite. När jag var doktorand på 1990-talet var den biologiska forskningen den stora fienden för oss socialkonstruktivister, men jag tyckte redan då att det var galet att hävda att ALLT är språk, att det inte finns något annat än diskurser. För det räcker att trampa snett så inser man hur orimligt det är att tänka så. Fast det är å andra sidan lika orimligt att hävda att det INTE finns några diskurser. Det räcker att slå upp en valfri näringslivsbilaga för att inse att det spelarroll vilken etnicitet, vilket kön och sociokulturell bakgrund man har spelar roll. Mänskligheten liksom människokroppen är sammansatta helheter bestående av OLIKA delar som kan och bör SAMVERKA. Visst är det svårt, men menar vi allvar med att vi faktiskt vill förstå på riktigt har vi inget val. Att leva är inte enkelt, men ingen lägger sig frivilligt ner och dör för det.

Symtombilden, som kallas PANDAS eller PANS, sätts antagligen i gång av vanligt förekommande streptokock- eller mykoplasmainfektioner. Hos personer med en viss genetisk förutsättning kan infektionen leda till ett insjuknande som kan läka ut av sig självt men som också kan bli kroniskt om det lämnas obehandlat. Hos ungefär var femte vuxen person med tvångssyndrom har man kunnat identifiera antikroppar mot hjärnvävnad, vilket tyder på att tvångssyndrom kan vara förknippat med en autoimmun process.

Även vid autismspektrumtillstånd och schizofreni finns en ökad förekomst av antikroppar mot hjärnvävnad. Kopplingen mellan psykiatriska sjukdomar och autoimmuna sjukdomar manifesteras också genom att många autoimmuna sjukdomar är överrepresenterade hos personer med psykisk sjukdom, liksom hos deras nära släktingar. Men det är rimligt att anta att flertalet psykiatriska sjukdomar – som i näst intill samtliga fall definieras utifrån symtombild – har skilda uppkomstmekanismer.

Jag fick astma och diagnosticerades med allergi när jag var tonåring. Och jag känner att egenskaperna som jag känner igen som ADHD inte är ett statiskt tillstånd. Det förändras beroende på vadjag äter och så här när jag just tillfrisknat från en seg förkylning som påverkat tankeförmågan och hastigheten i tänkandet inser jag att just innan förkylningen bröt ut befann jag mig under någon veckas tid i ett närmast febrigt tillstånd där hjärnan gick på högvarv och känsligheten för intryck var större än annars. Jag är inget statiskt tillstånd, ingen linjär process. Jag är ingen autonom helhet. Jag blir till i samspel, och det som händer har jag bara delvis kontroll över. Maten jag stoppar i mig, virusen som tar sig förbi mitt immunförsvar och immunförsvaret som sådant befinner sig i ständig interaktion. Artikeln hjälper mig inse det och förstå mig själv bättre.

I boken ”Infekterat beteende. Hur hjärna och immunsystem kommunicerar vid autism, schizofreni och depression” (Pavus Utbildning, 2013), beskriver neurobiologen Paul Patterson immunologiska mekanismer som påverkar psyket. Cytokiner – små proteiner som kommunicerar mellan celler i immunsystemet och hjärnan – ökar i aktivitet vid infektioner. När vi drabbas av en rejäl förkylning leder det till en ökad bildning av cytokiner i hjärnan och vi känner oss hängiga, ofokuserade och olustiga – ja just sjuka.

Kommunikationen sker via elektriska och kemiska impulser, förbi den så kallade blod-hjärn-barriären, en barriär som förr troddes vara ogenomtränglig men som snarare liknar en dörr på glänt. Cytokinernas mängd ökar också vid depression, och det finns studier som visar att vanliga antiinflammatoriska medel kan minska depressiva symtom. Svår psykosocial stress leder också till immunaktivering, vilket tydligt visar att interaktionen är ömsesidig.

Psykosocial stress … är det inte just vad en mobbad tonåring tvingas uppleva? Jag har naturligtvis ingen aning om det finns några samband och forskning kan naturligtvis inte bevisa något i ett enskilt fall, men onekligen känner jag att detta i alla fall skulle kunna fungera som en möjlig pusselbit. Jag är nöjd med mitt liv idag och jag vill inte vara någon annan eller fungera på något annat sätt, men med ökad förståelse för hur kroppen fungerar kan jag fungera bättre och bidra mer till arbetet med att bygga ett hållbart samhälle.

Hos personer med autismspektrumtillstånd har man kunnat visa att immunsystemet i hjärnan är aktiverat. Det avspeglar sig både i en ökning av hjärnceller med immunliknande funktion och förhöjda nivåer av cytokiner i ryggmärgsvätskan. Immunsystemet är också involverat i att ansa onödiga kopplingar i nervsystemet – en viktig process i den normala hjärnans utveckling. Denna process är störd vid autismspektrumtillstånd, vilket innebär att immunsystemet kan ha stor betydelse även här.

Vi har exempelvis ett öppet inlärningsfönster när vi lätt kan lära oss tala. Senare i livet är det omöjligt att lära sig ett språk utan brytning eftersom de kopplingar i hjärnan som möjliggjorde en automatisk språkinlärning har tillbakabildats till förmån för andra områdens utveckling. Om dessa överflödiga kopplingar kvarstår kan det i sig förklara varför barn med autismspektrumtillstånd har i genomsnitt en något större hjärna än förväntat. Kopplingarna som normalt skulle ha tillbakabildats stör också kommunikationen mellan hjärncellerna och leder till en avvikande upplevelsevärld.

Vi föds inte färdiga. Att vara människa är att utvecklas och förändras, att interagera och skapa liv ensam och tillsammans. Medvetet och omedvetet! Även det man inte tänker på kan spela oväntad roll. Den ökade förekomsten av socker i samhället är en påtaglig skillnad mellan då och nu, mellan det samhälle jag växte upp i och det samhälle vi lever i idag. Med forskningen i bakhuvudet är det ingen orimlig tolkning att påpeka detta. Det är inget bevis för något, men en rimlig sak att ha med i samtalet om vad ett samhälle är och hur vi påverkas och påverkar, varandra och den helhet vi alla är del av.

Det finns många faktorer som kan störa hjärnans utveckling. Patterson förklarar begreppet fetal programmering som beskriver hur moderns sviktande hälsa, exempelvis i form av fetma, infektioner, svält eller D-vitaminbrist, påverkar immunologiska mekanismer, utvecklingen av fostrets hjärna och barnets framtida hälsa.

Miljöfaktorer kan också samverka med vissa genvarianter och bidra till en kraftigt förhöjd risk för sjukdom. Exemplen är flera: kvinnor som var gravida under epidemin med spanska sjukan 1918 fick barn som i högre utsträckning än andra inte klarade av skolgång eller arbete och i ålderdomen oftare drabbades av hjärtsjukdomar och diabetes än andra. Låg födelsevikt är en känd riskfaktor för hjärtsjukdom och typ 2-diabetes, liksom för schizofreni.

Det finns naturligtvis inga enkla samband och heller inga enkla lösningar, men det är heller inte forskningens uppgift att leverera svar och lösningar. Forskning handlar om kunskap, om förståelse och om att lära och lära om. Tillsammans har vi att hantera samhället och göra det bästa av den SAMLADE kunskap vi förfogar över. Artikeln presentera en rad öppningar till samtal, och därför uppskattar jag den. Det är ingen notis på temat: Ny forskning visar! Det är en resonerande artikel som är bildande, om man väljer att läsa den på det sättet. Om man vill förstå och är intresserad av frågorna och grundproblemen.

Patterson går igenom epidemiologiska studier som visar på dessa samband. Under en sjumånadersperiod under andra världskriget svalt holländarna på grund av en hård matransonering under den tyska ockupationen. Barnen som föddes under perioden vägde därför mindre och i vuxen ålder utvecklade de schizofreni i en förhöjd omfattning. Men än mer remarkabelt är att barnbarnen till de svältande mödrarna också vägde mindre än förväntat vid födelsen, vilket förklaras av att den vuxna kvinnans äggceller utvecklats redan under fosterstadiet och ligger i vila fram till puberteten. Infektioner under graviditet, oavsett om det är från en parasit i kattens avföring som smittar oss när vi tömmer kattlådan eller en influensa orsakad av virus, leder till en förhöjd risk för en utveckling mot impulsivt beteende, schizofreni eller autismspektrumtillstånd hos barnet.

Och för att komplicera förhållandena ytterligare: även brist på stimulans av immunsystemet, orsakad av västvärldens överdrivna hygien och för lite kontakt med djur och natur, är förknippad med förhöjd risk för allergier och störd bakterieflora i tarmen. Vår glutenrika kost leder till magtarmproblem hos känsliga individer. En inflammerad tarmslemhinna ökar i sin tur genomsläppligheten för ämnen som kan aktivera immunsystemet. Ungefär vart fjärde barn med autismspektrumtillstånd har en tarmvägg med ökad genomsläpplighet och vid både schizofreni och autismspektrumtillstånd är nivåerna av antikroppar mot gluten förhöjda. Det finns rapporter om att vissa dieter kan minska symtom hos barn med autismspektrumtillstånd men hitintills är det endast vid adhd som dietbehandling bevisligen är effektiv.

Tyvärr finns en uppenbar risk att matföretag och producenter av hälsopreparat förvandlar dessa resultat och insikter till verktyg i marknadsföringen av nya produkter som kan bjudas ut på marknaden, inte av någon annan omsorg än om det egna företagets kassaflöde. Varför letar vi bara enkla lösningar och det uppenbara, enda, bästa, rätta? Verkligheten är inte så beskaffad och den fungerar inte så. Jag ser komplexitet här och väljer att se det som en förutsättning eller utgångspunkt, inte som ett problem. Bara för att det inte finns ett enda svar, det rätta eller bästa, betyder inte att inget finns att göra! Alla kan alltid göra något, bli bättre och försöka. Några garantier finns ändå aldrig någonsin, för något!

Det finns alltså skäl att tro att den ökade förekomsten av autismspektrumtillstånd och adhd inte enbart beror på ökad benägenhet att ställa dessa diagnoser. Troligen samverkar en rad miljöfaktorer och en del är lättare åtgärdade än andra. Utifrån djurstudier vet man att D-vitaminbrist skadar fosterhjärnan. Trots detta faktum utfärdas inga adekvata riktlinjer om D-vitamintillskott till gravida kvinnor i Sverige, inte ens till högriskgrupperna. Priset kan vara en förhöjd risk för ohälsa hos barnet.

I dag vet vi att hjärna och immunsystem samverkar och att en genetisk sårbarhet parad med kända och okända miljöfaktorer påverkar vårt immunsystem. Framtiden får utvisa om vi kan parera riskerna och om vi alla – inte bara de välbärgade och välutbildade – går mot att bli ett psykiskt friskare och lyckligare folk.

Vilken fantastiskt klok och lärorik artikel, som dessutom inte slutar i någon enkel åtgärd. Samverkan och alas gemensamma ansvar handlar det om. Vad vi gör med och mot varandra. Jag läser den som ett uppslag till tankar om bildning och hållbarhet, inte bara om hälsa och neurodiversitet. Jag har lärt mig massor, om mig själv, om kroppen och om samhället. Jag blir en bättre kulturvetare när jag förstår biologin bättre, och jag är övertygad om att vi även förstår biologin (och allt annat också) om vi slutar specialisera oss, bara. Om vi kan samtala mer och värna samtalet. Då ökar chansen att vi kan se den typen av komplexa samband som här pekas på. Det finns så klart andra samband också. För människan och mänskligheten är ingenting vi blir färdiga med, det är inget entydigt, utan en sammansatt helhet som interagerar med andra sammansatta helheter.