Kultur, kunskap och medmänsklighet

Försöker hitta tillbaka till vardagen. Ska rätta tentor här i helgen, för att kunna skriva på egna saker nästa vecka. Det känns okej att jobba undan sådant en helg som denna, och det tar mig tillbaka, helt klart. Fast det är svårt att släppa tankarna på det som händer, inte bara i Trollhättan, utan i Sverige som helhet. Förändringens vindar blåser snabbt och skyddet mot extremism är utarmat. Kulturen, som utgör det enda skydd som finns mot tankar som uppstår i människors huvuden, har under många år nedprioriterats och utarmats, för att annat ansetts viktigare. Och det är också ett resultat av kultur, som är och förblir ett komplext kunskapsområde.

Läser en artikel som publicerades för några veckor sedan i Dagens Arena där kostnaden för flyktingmottagande i EU jämförs med kostnaderna för skatteflykten. Jämförelsen manar till besinning. Det är lätt att förföras av höga siffror, men det är först i jämförelse med annat som det går att förstå, först efter analys som det går att avgöra om det är mycket eller lite. Skatteflykten kostar EU 1000 miljarder Euro, som kan jämföras med kostnaden för att ta emot en miljon flyktingar: 12,5 miljarder. Tanken svindlar. Hur ser det ut i Sverige? Vad tjänar bankerna i jämförelse med kostnaderna för att ta emot flyktingarna, som inom några år kommer att kunna betala tillbaka i form av skatt och konsumtion här i Sverige.

Pengar är ett torftigt mått och ett allt för stort fokus på pengar påverkar människan kognitivt, det visar bland annat Daniel Kahneman i sin bok Tänka snabbt och långsamt. Pengar korrumperar, skrev Bo Rothstein på DN-Debatt härförleden. Jag återkommer ofta till tanken att pengar är ett MEDEL, inte ett mål. Det känns viktigare nu än någonsin att påminna om det. Liksom att påminna om att flyktingmottagande, utbildning, kultur och humaniora är INVESTERINGAR, inte kostnader. Instämmer i det Sofia Lilly Jönsson skriver i SvD idag: "Om ingenting får kosta blir Sverige fattigt." Fattigdomen, torftigheten och meningslösheten sprider sig i vårt land, i kölvattnet av alla nedskärningar. Vi sågar med brått mod av den gren vi sitter på genom att "spara", effektivisera och kontrollera så att ingenting lämnas obevakat, utom skatteflykten då. Mina barn växer upp i ett helt annat och enormt mycket kulturfattigare land än det Sverige jag växte upp i. Då fanns det tid och det satsades på kulturen och skolan. Håller tentorna stången med tankar på det. Skaffar mig distans till de fruktansvärda händelserna i veckan som gått genom att reflektera över det Jönsson skriver. 

I dag för 70 år sedan grundades Förenta Nationerna formellt när säkerhetsrådets fem permanenta medlemmar Kina, Frankrike, Sovjetunionen, Storbritannien och USA hade ratificerat den stadga som antagits tidigare under sommaren och som gäller än idag.

FN ska, står det i stadgarna, verka för fred och rättvisa i hela världen. Man tänker på toppmöten mellan diplomater och diktatorer, katastrofhjälp och flyktingtält, men FN skyddar också kulturen. ”Var och en har rätt att fritt delta i samhällets kulturella liv, att njuta av konst samt att få ta del av vetenskapens framsteg och dess förmåner”, heter det i artikel 27 om de mänskliga rättigheterna. Nyligen bestämdes det i FN:s kulturorgan Unesco att fredsbevarande styrkor också ska kunna skydda världsarv, som fornlämningarna i Syrien och Irak när de sprängs av talibanerna.

Unesco bildades samma år som FN. De första åren hjälpte man till med att bygga upp skolor, bibliotek och museer som hade blivit raserade i kriget. Idag arbetar Unesco bland annat med att försöka få stater att bygga ut bredbandsnätet. I förordet till Unescos stadgar står: ”Eftersom krigen har sitt ursprung i människornas sinnen, måste försvaret av freden också byggas upp i människornas sinnen.”

Det är i människors sinnen kriget börjar, den insikten är så oerhört viktig. Utan soldater och vapen finns inga krig. Det är människor på båda sidor, liksom pengar. IS köper vapen från väst, för pengar som kommer från olja. Varför talas det inte om vapenindustrins roll och ansvar för flyktingströmmarna? Varför åläggs inte företagen som tillverkar vapnen som dödar en skatt? Varför är det en otänkbar tanke? För att vi lever i och är med och skapar en kultur som riktar blickarna åt andra håll. Det är i våra sinnen kriget pågår och främlingsfientligheten och rasismen uppstår. Hat växer ur rädsla och våld föder våld. Därför måste kulturens goda krafter värnas och människors sinnen stärkas. Därför får vi en fattig värd om ingenting (utom vapen och liknade saker) får kosta. Kostnad och investering är två olika ord för exakt samma sak, men ordens kulturella laddning och betydelse är olika. Tolkningsmakten är det vi behöver kämpa för. Vapen, bilar, bankernas vinster och skatteflykt är kostnader, men utbildning, flyktingmottagning och kultur är investeringar!

Ett försvar för freden som byggs upp i människors sinnen – det är en vacker definition av konsten. Sedd på det viset kostar kulturen förmodligen inte mycket alls. Troligen lägger vi ner alldeles för lite pengar på den.

Kostnaderna för kultur och utbildning kan se höga ut, om de bara presenteras som kostnader, men ställ den summan i jämförelse med kostnaderna som riskerar att följa som ett brev på posten när man skär ner och "sparar". Besparingar i vård, skola och kultur är som att kissa i byxorna för att bli varm. Det är inte en dålig idé, det är en huvudlös tanke. Den typen av tankar utgör ett värre hot mot Sverige än något annat, för det skapar grogrund för hat, rädsla och xenofobi. Kultur och utbildning måste få kosta, för satsar vi inte kan vi aldrig vinna.

Det låter så självklart att det känns lite som en floskel att skriva det. Ändå är det inte självklart. I ett av alla dessa akuta upprop som den svenska kulturvärlden numera tycks få leva med påpekar tonsättaren Andrea Tarrodi, född 1981, att Västerås Sinfonietta är en viktig beställare av ny musik. Nedläggningshotet mot bergslagsorkestern kom oväntat i början av oktober. Efter en vecka i hetluften drog politikerna tillbaka förslaget och blåste faran över för tillfället. Men händelsen satte ljuset på Västerås, som länge var en stad med otroliga musikambitioner.

Under medeltiden skaffade Västerås stiftsskola musik från hela Europa först av alla. Det vet vi eftersom böckerna visar att man skickade iväg folk på inköpsresor. Sveriges första gymnasium grundades här 1623. Det blev en av norra Europas främsta musikorganisationer, helt överlägsen Stockholm, Uppsala med flera kulturstäder. 1883 bildades det musiksällskap Sinfoniettan räknar som sitt ursprung.

Livet är kort men konsten är lång. Andrea Tarrodis framåt hör ihop med Västerås stads bakåt.

Konsten och kulturen är liksom kunskapen enormt mycket längre än pengarna som idag inte ens existerar annat än i form av ettor och nollor. Hur kan det värderas högre än en bok, en film eller ett musikstycke som har evigt liv. Aischylos dramer spelas fortfarande, 2500 år senare. Hade antikens Athenare betraktat kulturen som en kostnad hade världen sett annorlunda ut. Vill inte ens tänka på hur det hade kunnat se ut, för som tur är hade pengarna där inte den roll pengarna har idag, efter att guldmytfoten avskaffades och ekonomin flyttade in i huvudet och förvred tanken på människor. Minskade anslag till kulturen är aldrig en besparing, det handlar alltid om nedskärningar och ofta paradoxalt nog om ren kapitalförstöring.

En tanke med nedläggningen av orkestern var att det skulle frigöra pengar till annan musik i länet. Jag tvivlar inte på att det finns omsorg om medborgaren i det, rätten för var och en ”att njuta av konst” som FN-konventionen säger. Jag vet inte exakt hur fördelningen mellan musikstilar ser ut i Västerås och en isolerad orkestermusik vill ingen ha. Men en sak kan jag säga: det gynnar inte automatiskt en musikkultur att skära rötterna av en annan. Att skapa en hållbar kulturpolitik är något annat än att flytta pengar i en budget. Det är mer som att odla ekologiskt, skapa jordmån och mångfald bland plantorna.

Kulturens jordmån är våra sinnen, våra tankar. Idag tänks det mer på pengar än på människor. Sverige har blivit kallt och det parti som säger sig värna det svenska kulturarvet kartlägger flyktinganläggningar och uppmanar människor att hindra andra människor att komma hit. Det skapar grogrund för helt andra saker. Allt och alla hänger ihop och det finns inga andra gränser i världen än dem vi skapar i våra huvuden. Vän eller fiende, ond eller god, kostnad eller investering, det bestämmer du och jag gemensamt, det är en fråga om kultur. Det handlar inte om vi mot dem, utan överallt och alltid bara om vi. Det vi gör mot dem gör vi indirekt mot oss själva. En attack mot en flyktingförläggning är en kniv i hjärtat på oss själva. Sverigevännerna är våra värsta fiender för de riktar sitt hat inåt och hotar att förgöra sinnet och grogrunden för kärlek och medmänsklighet. Det är inte första gången i världshistorien som sådana tendenser visar sig, men vi har än så länge möjlighet att göra något. Att dra in stödet till kulturen eller skära ner kostnaderna för utbildning är ett val vi gör, ett val som kan leda till fruktansvärda konsekvenser.

Jag läser orden i FN:s artikel nummer 6 om de mänskliga rättigheterna; ”Var och en har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening”, och tänker att det är det som konserthusen är till för. Mer än att smeka våra hörselgångar ett par timmar kan musiken erkänna oss som personer. Jag vet att det inte är det som FN menar. Man talar om ett juridiskt erkännande. Men livet är mer än den grundläggande nödtorften. Ett försvar för freden byggs upp i människors sinnen.

Sverige anslöt sig aldrig till Förenade Nationernas deklaration under kriget, vilket hade inneburit att ge upp neutraliteten och ansluta sig till de allierade. Sverige var därför inte heller bland de nationer som var med och grundade FN 1945, utan blev upptagen som medlem den 19 november 1946.

De fredsbevarande styrkorna kommer inte att dundra in i Västerås och hindra kulturpolitikerna där från att lägga ner sin Sinfonietta. I Sverige spränger vi inte vårt kulturarv i luften som talibanerna gör. Men ibland måste också ett neutralt folk ta ställning för vilka de är. Om ingenting får kosta så blir Sverige ett mycket fattigt land och ett fattigt folk. Också vi behöver investera i oss själva, i vår bestående fred.

Fred, hållbarhet, kultur och utbildning är alla samma andas barn. Det är det enda skyddet mänskligheten känner mot fascism, rasism, rädsla och hat. De som skapar hyllningsajter på nätet för mördaren som härjade på Kronan i veckan är rädda och svaga människor, i anden fattiga människor. Att möta dem med våld är precis vad de önskar, för de har förlorat att visioner och drömmer endast om en "ärofull" död. Det är vad besparingar på kultur och utbildning gör med oss människor, och satsar vi inte på det som är viktigt riskerar vi alla att dras med i den fruktansvärda rörelsen. Sverige blir kallare och fattigare och torftigare ju mer vi sparar på det som är viktigare än allt annat: Kultur, kunskap och medmänsklighet.