Heidegger, vara och tid 19

Tankarna om och med Heidegger sattes på paus efter händelserna i Trollhättan. Det kändes helt enkelt inte rätt att inte stanna upp och reflektera över livet och det som är viktigt egentligen, särskilt inte när våldet och problemen kommer så nära som de gjorde i torsdags. Som skrivande, tänkande kultur- och samhällsanalytiker tycker jag att jag har ett ansvar att kommentera det som händer. Så det gjorde jag, och nu plockar jag upp tråden igen, för Heidegger finns ju kvar, och han är fortfarande en utmaning. En bra början på en dag av skrivande där jag har gott hopp om att bli klar med det sista bokmanuset i serien om tre texter som handlar om Samtal, Nomadologi och Rhizom. En helhet om alternativa sätt att se på och förhålla sig till kultur, kunskap samt historien, nuet och framtiden.

Förra bloggposten i serien om Heidegger handlade om kopplingarna mellan Heidegger och Bruno Latour, som ihärdigt förnekar att det finns någon koppling, som vill se sin filosofi som en helt annan än Heideggers, även om båda undersöker (väldigt) liknande saker och aspekter av mänskligt liv. Christopher Kullenberg kommentar posten på följande sätt.

Jag tycker det är väldigt spännande med den eventuella kopplingen mellan Latour och Heidegger. I min avhandling [som går att läsa här] försökte jag förena dessa två ansatser, och det är helt görbart för att bygga ett perspektiv och få fatt i teoretiska verktyg.

Men på senare tid har jag blivit lite mera skeptisk. Istället har jag betonat skillnaderna. Då går man i och för sig Latours ärenden eftersom han skriver fram sig själv som ett avståndstagande gentemot Heidegger.

Tycker detta sätt att tänka är värt att stanna upp vid. Finns det en enda tolkning av ett verk eller en tänkare, den rätta, sanna och enda giltiga? Absolut inte, vilket kan illustreras på olika sätt, till exempel på det sätt Kullenberg gör här. Det går alltid att tänka både och, och det finns som synes förtjänster med båda sätten att tänka och arbeta. Så borde vi närma oss kunskapen och världen. Ibland behöver man gå till botten med än det ena, än det andra. Och att en filosofi kan användas på olika sätt och till olika ändamål ser jag som en fördel, inte som ett problem. Var det så vi såg på tankar och tänkare tror jag fler skulle våga. Fanns det inte en enda rätt tolkning kan fler få chansen att försöka, fler kan reagera och ge sin syn. När många tillsammans vänder och vrider på en text ökar chansen att fler förstår mer och att textens användbarhet ökar. Ibland behöver likheterna betonas, och vid andra tillfällen och för andra syften är det mer fruktbart att söka och accentuera skillnader. Allt handlar om vad man vill uppnå.

Till exempel framstår Heideggers vetenskapskritik, som ibland har tonen av en ren fientlighet mot vetenskap och teknik, som ganska oförenlig med Latour. Det allvarligaste konsekvensen av detta, som man då måste ta med i beräkningen när man läser Heidegger i samtiden, är att man riskerar att mura in sig i ett "humanistiskt" hörn. Lägger man en mobiltelefon i Heideggers (intellektuella) hand så släpper han den och börjar citera Hölderlin. Men lägger man samma telefon i Latour's hand börjar han analysera mobiltelefonens nätverk.

(Heidegger är här en del av sin samtid. Även naturvetare som Einstein var i botten teknikfientliga vid denna tidpunkt, det var något som ansågs världsligt i förhållande till de rena teoretiska tankarna).

Just det är med Heideggers tendens att stänga in sig i det där humanistiska hörnet, hans ensidiga fokus på människans upplevelser, vilket blir än tydligare i hans lärjunge Gadamers horisontsammansmältande hermeneutik, är en av anledningarna till att jag väntat så länge med att läsa Heidegger på allvar. Jag är ju mer intresserad av Latour och ANT egentligen. Men i skärningspunkten mellan de båda tänkarna finns massor av kunskap och nyttiga erfarenheter att göra. Orsaken till att jag gjorde kopplingen är dessutom att Heidegger gjort en outplånligt intryck på den moderna franska filosofin genom sina föreläsningar där. Som jag förstå saken är Heidegger en viktig inspiratör för Foucault. Det finns helt enkelt inga vattentäta skott mellan tänkare, för även detta att ta spjärn mot eller avstånd från något är ju att tänka med just det man kritiserar. Och alla tänkare är del av sin samtid och kultur, vilket ytterst bestämmer vad som är möjligt att tänka, eller i alla fall vilka tankar som är möjliga att ge uttryck för.

§14 i Vara och tid, som inleder kapitel tre, handlar om världens världslighet. Heidegger ställer inledningsvis frågan: "Vad kan det innebära att beskriva "världen" som fenomen?" (s. 82) Vad är världen, i sig själv, bortom människans uppfattningar om den? Heideggers projekt går ut på att beskriva världens ontologi, vilket är enklare sagt än gjort med tanke på att människan bara har ontisk tillgång till världen och varat. Kapitlet inleds med en genomgång av olika typer av frågor och ingångar till problemen, vars syfte är att bringa reda i röran av olika frågor, ontiska såväl som ontologiska.

Ska vi alltså först hålla oss till det varande som tillvaron i första hand och mestadels uppehåller sig vid, alltså de "värdebehäftade" tingen? Visar inte dessa "egentligen" den värld i vilken vi lever? Kanske visar de verkligen mer eftertryckligt något sådant som "värld". Dessa ting är emellertid även de varande "inom" världen.

Varken den ontiska skildringen av det inomvärldsligt varande eller den ontologiska tolkningen av detta varandes vara träffar som sådana på fenomenet "värld". I båda dessa tillgångssätt till det "objektiva varat" är "världen" redan "förutsatt", på olika sätt. (83)

Heidegger landar i följande:

Och när frågan om "världen" ställs, vilken värld är det som åsyftas? Varken den ena eller andra, utan världens världslighet överhuvudtaget. 

Bruket av ordet värld, menar Heidegger är mångtydigt och för att förstå och fortsätta undersökningen av varat krävs att denna mångtydighet blottläggs och det gör han genom att identifiera fyra olika förhållningssätt eller definitioner till varat som fenomen. 1. Värld som ontiskt begrepp, syftandes på upplevelsen av världen eller "allt varande som kan vara förhanden inom världen", 2. Värld som det vara som upplevelsen i punkt ett syftar på, 3. Värld som "förontologisk existentiell betydelse", 4. Värld som "som det ontiskt-existentiella begreppet världslighet" (s. 84) Och Heidegger påpekar sedan att begreppet värld i den följande framställningen används i den tredje definitionen, men han skriver även att värld i den första betydelsen också kommer att beröras, men då presenteras termen inom citattecken.

Avledningen "världslig" avser då terminologiskt en varaart hos tillvaron, och aldrig en sådan hos det "i" världen förhandenvarande. Det senare kallar vi världstillhörigt eller inomvärldsligt. 

Heidegger menar att den ontologi som varit allmänt accepterad sedan antiken utgör ett slags tänkandets (om världen och verkligheten) återvändsgränd. Hans metod för att rätta till tankeproblemen och leda tänkandet in på en mer fruktbar väg fram går ut på att använda begreppet i-världen-varon för att beskriva den ontologi (som i själva verket är ontisk) som oreflekterat används för att förstå livet, världen och tiden.

Den metodiska föreskriften för detta har redan givits. I-världen-varon och därmed även världen ska bli analytikens tema inom horisonten av den genomsnittliga vardagligheten, som tillvarons närmaste varart. Den vardagliga i-världen-varon ska undersökas, och med fenomenellt stöd i denna måste något sådant som värld komma i sikte.

Den vardagliga tillvarons närmaste värld är omvärlden. Undersökningens väg går från denna existentiala karaktär hos den genomsnittliga i-världen-varon till idén om världslighet överhuvudtaget. (s. 85)

Heidegger är noga med att påpeka att omvärldens karaktär av omkringslighet inte ska förstås i rumslig mening. I-världen-varon utspelar sig inte i världen, såsom vattnet finns i glaset, eller jag är i rummet. Först utifrån världslighetens struktur kan rumskaraktären klargöras. Det handlar om tanketrix för att närma sig varats ontologi utan att resultatet färgas av ontiska upplevelser. Som jag förstår det handlar det ytterst om att göra skillnad på den upplevda världen och världen som upplevs, och om att utarbeta en fenomenologisk analytisk för att undersöka världens ontologiska vara. Det är omständligt och tanken förs fram i små, mycket små, steg. Jag blir lite otålig, men inser att det är viktigt att inte hasta fram, för även om man inte tror det är allt tänkande och alla perceptioner färgade av vardagens alla förgivettagande, av den kultur man lever i och bara glimtvis och med möda kan höja sig över. Det handlar i korthet om att få syn på förgivettagandena och om att förhålla sig till dem, för att få en bättre förståelse för varat, tiden och livet.