Om mänskilg dumhet och oförmågan att skilja hybris från kompetens

Förkylningen hindrar mig fortfarande från att tänka i den hastighet jag brukar. Försöker intala mig att det är av godo, att en paus i flödet gör både mig och bloggandet gott, på sikt. Tankar tar tid och eftertänksamhet kräver tålamod. Kreativitet kan inte tvingas fram. Det finns de som tror att det är möjligt, att det bara handlar om dålig karaktär och att den som inte klarar av att leva upp till kraven har en trist inställning. Tyvärr sprider sig den synen på människan, kunskapen och vad som är bra och önskvärt. Och när resultaten uteblir eller när det går fullkomligt åt skogen finns alltid någon eller något att skylla på för att slippa tänka om och göra rätt. Kulturen vi lever i utgör inget skydd, tvärtom har den kommit att bli ett slags grogrund för just det som utgör det största hotet mot dess egen överlevnad. Idag förnekas inte bara kulturen, även människans komplexa mänsklighet, och kunskaperna som genom mödosamt arbete av tänkare genom historien byggts upp, bortses allt oftare från eller behandlas som något man höll på med förr i tiden.

Igår skrev jag om en professor som utan att det anses smeta på vare sig hans titel eller tidningen Axess varumärke kan och får publicera en text som dels ogenerat förvandlar politik till vetenskap, dels är fylld av felaktigheter som vem som helst kan avslöja om man bara tar sig tiden och tankemödan att verkligen läsa vad som publicerats. Och det är inget enstaka exempel, det är ett uttryck för en trend, en kulturell kvalitet som sprider sig i samhället. Oförmågan att tänka kritiskt är en förmåga bland andra, liksom oförmågan att skilja hybris från kompetens. Och när dessa förmågor övergår från att vara individuella till att bli kollektiva och börjar prägla kulturen träffar skiten fläkten, som de säger i USA.

Visst är det lite gulligt att Zlatan lovar att ta Sverige till EM i fotboll. Fast tänker man efter ett litet tag är det inte längre lika gulligt, det är snarare ett tragiskt tecken i tiden. Företrädare för stora företag, politiker och andra agerar allt oftare som Zlatan, för att det är detta vi förväntar oss av dem och betalar dem för. Vi vill bli förförda och sol-och-vårade. Det är så vi känner igen vem vi ska lita på: Den som lovar mest!? Moderaterna lovar att deras reformer ger 37000 nya arbeten, trots att INGEN kan lova något sådant. Företrädare för VW lovade att deras bilar var miljövänliga. Och Sverigedemokraterna lovar att problemen i Sverige löses genom att stoppa invandringen. Samma uttryck för samma egenskaper, samma kultur, samma andas barn. Det är inte den som lovar som är problemet, problemet är att det går hem och att ingen reagerar. Tänk om det gällde en höjdhoppare, som strax innan hen skulle hoppa, inför ett fullsatt Ullevi, begärde upp ribban på tre meter och lovade publiken att klara höjden. Alla skulle skratta, och ingen skulle lita på atleten efter det. Med rätta! Fast varför gäller den logiken inte politiker, företagsledare och experter? Varför låter vi dem först lova det orimliga, och sedan förlåter dem när löftet inte infriades? Varför litar vi gång på gång blint på den som säger sig veta eller kunna? Och varför skrattar vi åt den som säger sig inte veta och som inte vill LOVA något? Varför gör vi precis tvärtom mot vad vi egentligen vet att vi borde?

En olycklig och sorgligt underskattad egenskap bland människans många olika förmågor är inkompetensen. Denna egenskap borde uppmärksammas mer, för risken att något ska gå åt skogen är alltid betydligt större än chansen att nå framgångar som går utöver förväntningarna. Tyvärr ligger det i sakens natur att just inkompetensen inte uppmärksammas, på grund av just inkompetens. Utan själv- och sjukdomsinsikt finns ingen möjlighet att göra något åt problemet. Så länge vi hårdnackat vägrar acceptera att människan är en komplex och sammansatt helhet, med både förtjänster och problem, kommer utvecklingen mot ett hållbart kunskapssamhälle att låta vänta på sig. Först när vi kollektivt inser och accepterar att människan styrs mer av önsketänkande och affektion än av rationalitet kan hoppets lampa tändas och ljuset sprida sig, först då kan vi dra nytta och göra något konstruktivt av kunskaperna vi har.

Det varnas för en bostadsbubbla. Vem lyssnar på då? Vem utses till expert när oron väcks? Inte sällan mäklarna. Vem vet bäst vad som ska hända framöver på bostadsmarknaden om inte de som lever på att trissa upp priserna på bostäder?! Klart vi lyssnar på den som har ALLT att vinna på att oron inte väcks till liv och underblåses. Klart vi lyssnar på experterna som pekar på alla tecken som talar mot en bubbla, istället för den som höjer ett varningens finger och manar till försiktighet. För det känns tryggast så, att fortsätta göra som vi brukar och för att vi alla värnar värdet på vår lägenhet mer än våra barns framtid. Kulturen och kunskapsklimatet vi skapat gemensamt gör detta med (eller snarare mot) oss, och hur det blivit så är enkelt att förklara med grundläggande kunskaper i psykologi. Kombinationen av inkompetens, affekter och vördnad inför experter gör detta med oss och den kultur vi lever i och skapar tillsammans genom att fortsätta göra som vi brukar. Med bara ett uns av sunt förnuft inser alla, utan undantag, att den väg vi slagit in på är galen och enormt riskfylld. Ett samhälle som drabbats av hybris och som anser sig kunna ersätta alla försiktighetsprinciper med experter kan aldrig överleva på sikt.

Vad vi behöver är något väldigt enkelt, något som alla redan kan. Vi behöver värna kompetensen att tänka kritiskt. Vi behöver inse att kunskap inte handlar om betyg eller utmärkelser, utan om förståelse för komplexitet, paradoxer och allt det vi inte vet. Det är lätt att förföras av glädjeyran som den svenske nobelpristagaren skapade igår, lätt att få för sig att det är fler experter vi behöver. Men stanna upp lite, och tänk efter. Vad är det han får priset för? Jo, något han faktiskt och bevisligen HAR gjort. Inte för något han lovat att göra. Det är en stor och viktig skillnad! Problemet är att vi, i den allt snabbare vardag vi lever i och är med om att skapa genom att hasta vidare i allt snabbare takt, inte ser eller förstår skillnaden. Förmågan att tänka kritiskt kräver tid, tankemöda och lika stor (om inte större) förståelse för problemen och bristerna, som för kunskaperna och förtjänsterna.

Att tänka tar tid, och om vi som individer och samhälle inte tar oss den tiden, eller om vi får för oss att vi inte behöver göra det, är vi helt utlämnade till inkompetens och hybris. Frågan är inte om, utan när det går åt skogen. Och den viktigaste frågan är om det efteråt kommer att finns någon möjlighet att bygga ett verkligt hållbart samhälle på ruinerna av det samhälle vi nu är på väg att föröda genom att förväxla ignorans med briljans.

Sensmoralen i detta, som inte är någon profetia, för jag vet lika lite som någon annan vad som faktiskt kommer att hända, är följande: Vi behöver värna ord och egenskaper som försiktighetsprincip, kritiskt tänkande, reflektion, samtal, bildning. Vi behöver bygga en skola där kunskapen står i centrum och inse att humaniora inte är en kostnad utan en investering. Vi behöver förstå att hållbarhet inte är ett problem som ska lösas, utan en utmaning att ständigt jobba med. Framförallt behöver vi kollektivt inse att dumhet är inte undantaget, det är regeln och människans ständiga följeslagare. Det är inte genom att utrota dumheten som kunskapen värnas, utan genom att lära känna den och genom att lära sig hantera utmaningen. Vi måste inse att den blinda tilltro som idag visas mot experter är lika farlig som en blind förare i rusningstrafik. Politik handlar inte om att lova saker, utan om att vilja något och om att göra det man tror på, utan att snegla på opinionssiffrorna. På samma sätt handlar utbildning inte om betyg eller examina, utan om kunskap och lärande. Om verklig kunskap och lärande för livet.