Detta att tvinga fram konsensus, önskan om endräkt och att vara överens, att det är det bästa och mest idealiserade, kan vara det allvarligaste misstaget som människor begår. Tron på att vi måste vara ense för att göra något tillsammans, övertygelsen om att det måste finnas samsyn innan vi kan börja göra något tillsammans är det kanske allvarligaste hotet mot samhällets långsiktiga hållbarhet. Såhär inför Parismötet där ett nytt avtal om klimatet ska diskuteras, och som alla drömmer om ska bli en framgångsrik manifestation för hållbarhet, är det viktigt att reflektera över dessa saker. Måste vi vara överens, alla, om allt, innan vi gör något? Varför kan vi inte göra något utan att vara, eller innan vi är överens? Särskilt viktigt blir det i klimatfrågan, för i grund och botten är alla så klart fullkomligt överens. Något måste göras och alla vet vad som är ohållbart. Det finns inga alternativ eller utrymmen för tolkningar, inte egentligen i alla fall inte om kärnan i problemet.
Inför mötet i Paris talas det mycket om tron på att världens ledare denna gång nog, äntligen ska kunna komma överens och enas om innehållet i ett bindande avtal. Annars är frågan död sägs det. Annars kommer vi aldrig att kunna uppnå målet om hållbarhet. Något är fundamentalt fel här, menar jag. För allt fokus riktas mot det där avtalet. Som om frågan därmed vore löst och problemen undanröjda och som om vi inte skulle kunna göra något utan ett avtal. Väldigt lite görs i alla fall i väntan på avtalet. Alla som VERKLIGEN bryr sig kan dock börja redan idag och göra något. Alla vet som sagt vad som inte är hållbart, så vad väntar vi på? Att någon annan ska göra något, det är vad jag misstänker. Avtalsförhandlingen handlar om att rädda det som räddas kan och om att komma ut med det bästa avtalet för respektive land och dess befolknings livsstil. Därför oroas jag och tror det finns en uppenbar risk att det även denna gång slutar i att undertecknandet av ett verkligt och bindande avtal skjuts på en oviss framtid, igen. Så länge det där avtalet förhalas kan vi ju fortsätta gör det vi vill men som vi vet är ohållbart. Handen på hjärtat, är det inte där skon klämmer. Om viljan fanns och om tillräckligt många verkligen brydde sig hade vi ju aldrig hamnat i den situation vi nu försatt oss i.
Vad betyder ett avtal, ett undertecknat kontrakt? Idag, och i morgon när USA fått en ny ledare. Vad talar för att USA, världens (än så länge) mäktigaste land, ska hålla sig till ett avtal som undertecknats av den förre presidenten? Särskilt om Donald Trump blir president, som vill bygga murar mot resten av världen för att försvara den amerikanska livsstilen, som är besatt av pengarnas rusiga makt. Ingenting talar för det. Dagens fokus på avtal, kontrakt och detta självpåtagna tvång att först vara överens innan man kan göra något tillsammans är en maktteknik som mer är del av problemet än av lösningen. Det som hände i Volkswagen talar sitt tydliga språk och är en viktig påminnelse om vad ett avtal är värt, när det står pengar på spel. Själva avtalet tenderar att hamna i fokus, liksom begreppet ren diesel eller miljöbil. Och när alla fokuserar på det, snarare än på hur det är egentligen, på vad som fungerar eller vilka konsekvenserna blir, hamnar det som avtalet ska garantera eller reglera i skymundan. Mätresultatet blir viktigare än det som mäts. Betänk att även en verklig mätning av bilarnas utsläpp är riggad, med en massa åtgärder och modifieringar, till bilföretagens fördel. Om vi verkligen brydde oss om miljön borde vi göra bilen tyngre, fylla den med sämre olja och öka luftmotståndet under mätningen, inte tvärt om. Ifall det var miljön vi verkligen brydde oss om vill säga. Fast detta måste vi så klart vara överens om innan vi ändrar lagstiftningen. Alla måste vara överens, även de mäktiga bilföretagen måste få säga sitt och ha inflytande över regelverkets utformning. Varför då?
Vad är det som säger att vi måste lyssna på tobaksbolagen innan vi ändrar reglerna, eller bil-, olje- eller energiföretagen innan miljölagstiftningen klubbas igenom i olika länders parlament? Vad är det som säger att alla länder måste vara överens innan man beslutar sig för att se över sina utsläpp och energiförbrukning? Ingenting talar för det, ingenting annat än att det är så vi brukar göra, eller att det finns en uppfattning om att det är så man ska göra. Och företagen som tjänar pengar på att bidra till nedsmutsningen av miljön skrattar hela vägen till banken. För varje kvartal som går innan vi kommit överens kan de fortsätta med sin verksamhet och tjäna sina pengar. Det liknar på många sätt bostadsbubblan, som pumpas upp och tillåts pumpas upp, för att alla "tjänar" på det, alla utom dem som står utanför bostadsmarknaden. Ett pyramidspel är vad det handlar om. Allt går så länge det tillförs nya pengar till systemet, nya lån. Så länge räntan är låg och det går att göra avdrag kan dagens unga belåna sig, för uppgången kommer ju att fortsätta och snart är man en vinnare. Fast vi vet att alla egentligen är förlorare. Fast vi vet att systemet inte är hållbart eller ens positivt för någon annan utom möjligen för mäklarna som surprise, surprise är en av de mest eftersökta högskoleutbildningarna i landet.
Varför måste vi vara överens? Vem har fått oss tro det? Varför kan vi inte utveckla förmågan att se värdet av olikhet, eller kompetensen att hantera komplexitet, istället? På det sättet skulle motståndarna mot det som är ohållbart kunna stoppas, de skulle inte få den makt de har idag. Söndra och härska är en klassisk metod för den som bara är intresserad av makt att behålla makten. Och det är naturligtvis det detta handlar om, ytterst. Makt, och önskan att behålla makten. Pengarnas makt över tanken, det är vad det handlar om, för den där procenten rikaste är inte lyckligare än någon annan. De sitter där ensamma, isolerade och drivna till paranoians gräns. Eller också lider de av hybris som gör att de tror sig vara osårbara som chefen på VW. Var det värt det Martin Winterkorn? Känner du dig nöjd? Fast han har kanske vänner som kan ge honom ett nytt arbete, förnyat förtroende? Vi har sett det förut, hur makten har hand om de sina och skyfflar över kostnaden på oss andra.
Faktum är att vi behöver inte alls vara överens. Vi kan och bör samtala med varandra ändå, och om vi inte tar på oss oket att komma överens, eller nå ett beslut som alla är nöjda med, så ökar chansen dramatiskt att vi lär känna varandra och förstå hur vi tänker och vad vi bryr oss om egentligen. Vi är inte så olika som vi tror, vi människor. Alla basala behov är universella. Skillnaden mellan oss rör annat, rör det som ligger på högre nivåer i behovspyramiden. Rätten att få flyga, köra bil, äta oxkött, eller köpa en ny mobiltelefon, det är detta vi strider om om ska komma överens om i Paris.
Jag tycker uppriktigt synd om människan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar