Alla kan ha fel, men bara den som inser det har rätt

Allt tal om evidens och den växande efterfrågan på säker kunskap leder oss sakta mot avgrundens rand. Riskerna med det sättet att tänka och den synen på kunskap är stora och kan leda till förödande konsekvenser. För om det bara finns utrymme för en sanningen, den enda, rätta läran, finns inget utrymme för samtal, utbyte eller lärande. Det finns bara plats och efterfrågan på den som har och det som är, rätt. Fast vem avgöra det, och hur gör man när man inte är överens? Vad finns kvar att samtala om ifall två svar, som respektive företrädare anser vara rätt, ställs mot varandra. Om jag vet att jag har rätt är jag inte öppen för samtal. Den enda vägen fram i det läget går ut på att jag måste få rätt, och enda sättet att få rätt i en sådan situation är att visa att du har fel.

Dagens tidning innehåller en rad artiklar på det temat. Först två som visar hur det kan se ut när tankarna omsätts i ord och handling, sedan en som visar på en annan väg, en bättre väg och andra sätt att se på kunskap. Först ut: Fenomenet Hans Rosling, som analyseras av Sverker Sörlin.

Det Hans Rosling säger är sanning. Punkt slut. Eller?

Sverker Sörlin, idéhistoriker och professor i miljöhistoria, menar att vi lever i en tid då mycket flyter fritt och att det i sig ger utrymme för en auktoritet som levererar "äkta kunskap" utan relativitet.

– Förenkling tillhör en annan tid då det fanns överenskomna sanningar om vad som var rätt och fel. Men i dag är läget annorlunda och att inte vara helt säker på sin sak tillhör ett intellektuellt tankesätt. Hos Hans Rosling finns ett stort element av retorisk nostalgi och då kan de som inte håller med avfärdas med att de missförstått, säger han och fortsätter: 

– Genom att säga väldigt enkla saker sätts den typ av egalitära kommunikationsvillkor som vi nuförtiden lever med ur spel. Rosling vänder tillbaka till en retorik från den klassiska folkbildartraditionen, där den som hade kunskap verkligen stod på en högre nivå än folket. Med all kunskap ett knapptryck bort har en paradoxal känsla av osäkerhet brett ut sig. Rosling återskänker ett slags trygghet. Han vet hur det ligger till. Och journalisternas låga förtroende utnyttjar Hans Rosling både roande och lite rätt, menar Sverker Sörlin.

Hans Rosling vet hur det är och han visar enkelt och pedagogiskt hur det ligger till. I hans värld har, jag rätt och du fel! Det finns inget utrymme för tveksamhet eller nyanser. Och efterfrågan av enkla, tydliga svar på komplexa frågor är ENORM, och tanken passar som hand i handske i en marknadsekonomi där effektivitet är det enda som räknas. Missförstå mig inte, jag är en beundrare av Hans Rosling och han har gjort enormt mycket som är positivt. Det jag är kritisk till är den rådande diskursen som gör honom till ett slags messiasfigur, för det gynnar på inget sätt det kritiska tänkande som jag menar är så oerhört viktigt. Och tiden för reflektion och eftertanke, hur går det med den när det inte finns utrymme för några tveksamheter, när jag har rätt och du har fel!?

Det finns kritik mot det Rosling säger, bland annat på Brännpunkt idag, där Karl-Erik Norrman (fd ambassadör bland annat med ansvar för biståndsfrågor), Carl Wahren (fd OECD, Sida, FN i hållbarhets- och befolkningsfrågor), Lars Wedén (aktiv i hållbarhets-, klimat och befolkningsfrågor) och Anders Wijkman (ordförande Rom-klubben mm Deltagare i nätverket Population Matters Sweden) pekar på några saker där mycket talar för att Hans Rosling har fel. Fyra punkter lyfts fram, inte som bevis på att Rosling far med osanning, utan mer som ett underlag för samtal.

1. ”Världsbefolkningen planar ut ’automatiskt’ vid 10 miljarder kring 2050!” – Det är långt ifrån säkert. Den ”demografiska transition” (minskat barnafödande vid ökat välstånd) som han bygger sitt resonemang på inträffar inte i den takt som tidigare antagits. FN och dess befolkningsorgan skriver därför varje år upp prognoserna. Den årliga tillväxten är fortfarande över 80 miljoner världsmedborgare per år och ”vändpunkten” anges nu till 12,5 miljarder invånare. De framgångsexempel som framhålls beror inte bara på ökat välstånd och utbildning utan har skett i samspel med målmedvetna insatser för att sprida kunskap om och tillgänglighet till preventivmedel och dess användning. ”Transitionen” har alltså inte varit automatisk. Som statistikentusiast borde Rosling se det och inse riskerna med att dessa insatser nedprioriteras.

2. ”Det inte går att göra något åt 10 miljarder!” – Visst går det! I många länder är fertiliteten fortfarande mycket hög och användningen och tillgången till preventivmedel låg. Den positiva utvecklingen har avstannat till följd av minskade insatser. Det rör sig mest om afrikanska länder men det finns också andra. Sammanlagt lever över en miljard människor under dessa förhållanden – ett antal som kommer att minst fördubblas till 2050 med nuvarande trend. Varför inte ägna stjärnstatusen till att propagera för alla kvinnors rätt att själva bestämma över sitt barnafödande? Självklart skall detta ske tillsammans med utbildning och annat välfärdsarbete, men får inte – som nu – bagatelliseras.

3. Det är människor i de fattigaste länderna med störst befolkningsökning som är extra utsatta för den resursbrist som vår värld står inför! – Världens fattigdom och svält är koncentrerad till de snabbt växande länderna. De drabbas också av de negativa klimateffekterna med resurs- och matbrist, politisk oro, krig och flyktingströmmar som följd. Borde inte Rosling som folkhälsoprofessor inse att en minskad befolkningstillväxt är den effektivaste hjälp ett fattigt land kan få för att ge välfärd till sitt folk? Varför sade han inget om detta på tv-galorna?

4. Allra mest fel har Rosling i att vår planet kan försörja 10 miljarder människor med rimlig välfärd. – Glömmer han att världens åkerarealer krymper, att arealavkastningen bara ökar marginellt, att haven är nästintill utfiskade, att torrbältena breder ut sig, att havsytan kommer att stiga över högproducerande jordbruksområden, att Asiens vattenkälla – Himalayas glaciärer – minskar, att befolkningsökningen exploderar i icke hållbara storstäder, och så vidare? Listan på utmaningar är stor. Alla dessa hot har en större möjlighet att mötas om vi lyckas plana ut befolkningsökningen på ett tidigare stadium och en lägre nivå.

Ibland behöver man skakas om och inse att man har fel, och ifråga om synen på Afrika har Rosling gjort en betydande och viktig insats, men det betyder inte att ALLT han säger självklart är otvetydigt sant. Det Rosling talar om är saker som angår väldigt många människor och frågorna är komplexa, därför behövs det inte bara omskakande enkla svar, utan analys och samtal. Och jag hoppas att Rosling nappar och ger sin syn på invändningarna ovan, för det kan ju vara så att debattörerna har fel. Det är dit jag vill komma. Jag är inte tillräckligt insatt i världens problem för att kunna avgöra tvisten ovan. Jag är kulturvetare och jag tolkar tecken och analyserar processer. Mitt intresse för dessa frågor handlar också om kunskapsteori. Hur vet vi och vad är bra kunskap? Eftersom världen är komplex och tillvaron är mångtydig så är kravet på säker och sann kunskap mer problematiskt och riskfyllt än insikten om att jag kan ha fel. Är det verklig hållbarhet vi vill ha måste vi acceptera det, även om det är till priset av ökad osäkerhet. Om världen är osäker till sin natur så är det den sanningen som behöver uppmärksammas, istället för önskan om en perfekt värld och otvetydig kunskap. Därför vill jag avsluta med att lyfta fram Anders Q Björkmans krönika i SvD idag. Den har titeln: "Jag kan ha fel, men läs det här ändå." Krönikan handlar om relativiseringen av kunskap som sprider sig i samhället idag. Fox News till exempel firar ofattbart nog 20 år, och det i ett samhälle som säger sig värna kunskap? Relativisering är lika allvarligt som den enda vägens syn på kunskap.

Om denna inställning sprider sig riskerar det att bidra till en journalistik som i första hand bekräftar den egna världsbilden. Och internets personaliserade nyhetsflöden stärker dessvärre uppfattningen om att man har rätt – oavsett ståndpunkt. Då blir det lätt att avfärda nyheter som inte stämmer med ens världsbild som lögner. Lügenpresse, som den tyska islamkritiska Pegida-rörelsen har skanderat.

Därför är det glädjande att en annan, ibland bespottad ism nu kommer till heder: kosmopolitism. Begreppet kommer från grekiskans kosmos (världen) och polites (medborgare) – en kosmopolit är alltså en världsmedborgare. Erik Gandinis nya kortfilm ”Cosmopolitanism” samt medieprofessorerna Miyase Christensens och André Janssons bok ”Cosmopolitanism and the media” presenterades i fredags på Filmhuset i Stockholm, med efterföljande paneldebatt. Christensen och Jansson, som i sin bok utforskar det digitala medielandskapets förhållande till människors världsåskådning, beskriver kosmopolitism som ”en kulturell öppenhet, en inbjudande hållning och en gästfrihet gentemot världen och den Andre”. Erik Gandini – känd för uppmärksammade ”Videocracy” om mediemogulen Silvio Berlusconi – låter i sin nya film begåvade personer som Miyase Christensen, kommunikationsprofessorn Nikos Papastergiadis och FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan berätta om de möjligheter en kosmopolitisk inställning öppnar. Deras ord förstärks i filmen effektfullt och vackert av de israeliska animatörerna Michelle och Uri Kranot.

Vi är alla människor, och vi lever alla på samma planet, som är allas ansvar att ta hand om. Det ,ed med insikt om det vi borde mötas, inte bara på klimatmötet i Paris i december, utan överallt. I skolan, i politiken, i medierna och i samtal om vetenskap, kultur och i frågan om vad som är ett gott liv. Inte bara Hans Rosling kan ha fel, alla kan ha fel. Inser vi inte det och är vi inte ödmjuka inför det ökar riskerna även om den vi lyssnar på för stunden faktiskt har rätt. Att ha fel är bara ett problem om man inte inser att man kan ha fel!

Mycket klokt yttras i ”Cosmopolitanism”, men det är framför allt ett uttalande av filosofen Kwame Anthony Appiah som dröjer sig kvar i mitt huvud:

”Vi kan inte ge oss ut i världen med utgångspunkten att vi inte kan ha fel. Och en insikt om detta skapar en drivkraft att vilja tala med andra människor. För vi kan ha fel om vissa saker. Och andra kanske inte har fel. Då kan vi lära oss av dem.”

Jag tror att det finns ett levnadsmotto för oss alla i hans ord. Det lyder: Jag kan ha fel.

Jag håller med. Jag kan fel, liksom Björkman och Rosling. Alla kan ha fel, och det är därför vi borde samtala mer och debattera mycket mindre. Därför borde det vara skolans ledord och bilda utgångspunkt för den värdegrund som all utbildning vilar på. Kunskap handlar inte om vem som har rätt eller fel, utan om det som sägs fungerar, och det vet ingen på förhand. Därför behöver vi ödmjukhet, förmåga till kritiskt tänkande och bildning mer än något annat om vi ska kunna bygga en hållbar värld.