Lärarnas lön och demokratins värde

Fortsätter reflektera vidare med hjälp av Lennart Lundqvists tankar om läraren som demokratins väktare. Detta blir den tredje och sista posten, i den här serien får jag väl tillägga, för detta är viktiga tankar som rör samhällets långsiktiga hållbarhet så det finns gott om anledningar att återvända till detta tankespår. Det handlar om skolans roll i samhället, om allas framtiden och synen på läraren och dennes uppdrag. Här med fokus på: "Individuell lönesättning som hot mot demokratin." Lundqvist skriver att

För att ämbetsmannen ska våga säga ifrån krävs att hon har en viss autonomi. I den klassiska svenska modellen tillgodosågs detta på tre olika sätt: (1) Lönen följde automatiskt ett visst program efter typ av tjänst och tjänsteår. (2) Anställningstryggheten var stor. Anställda med fullmakt kunde bara dömas till avsked av domstol om de begått ett allvarligt brott. (3) Befordran till högre tjänst bestämdes (formellt) utanför myndigheten. Dessa integritets- och autonomiskapande instrument finns inte längre.

Skillnaden mellan hur det en gång var och hur det ser ut idag är STOR, och den som hävdar att det inte påverkar lärarens inflytande i skolan och över kunskapen och hens position i samhället har en hel del kvar att bevisa. Då var lärarna statsanställda, idag finns en uppsjö av olika anställningsformer, men en sak har de gemensamt, att ingen av dem ger läraren den makt som lärarna en gång hade. Det går naturligtvis inte att uttala sig med säkerhet om kausaliteten, men det är ett faktum att betygen och skolans resultat sjunkit sedan förhållandena ändrades. Det försvagade inflytandet över arbetes innehåll och vad som händer i klassrummet torde i alla fall ha något med saken att göra. För den lärare som är underställd en budgetfokuserande VD i en vinstdrivande friskola har inte mycket att sätta emot om det uppstår en konflikt över hur hen bedriver sin undervisning, särskilt inte om betygen inte är i topp (vilket läraren bara delvis rör över, för det handlar minst lika mycket om vilka elever hen undervisar och vilka förutsättningar de har). Omställningen är ett led i New Public Management och skolans ekonomisering, som ser enskilda löntagares autonomi som ett problem (för lönsamheten).

Lön, anställning och befordran används istället på ett sätt som kan minska autonomin. Lönesättningen är individuell, anställningstryggheten är som i privatsektorn och chefen befordrar. Mest diskussion har ägnats den individuella lönesättningen. Denna motiveras med att den leder till större ansträngningar från de anställda. Blir det så? Inte vad vi vet. Eventuellt större motivation hos toppen i löneligan torde i vilket fall som helst tas ut av besvikelsen i botten.

Alla som vad med när det begav sig, innan skolan kommunaliserades, vet att det på inget sätt var lärarnas motivation som var problemet. Införandet av individuell lönesättning är olyckligt på många olika sätt. Bland annat tvingas läraren fokusera åtminstone delvis på annat än på kunskapen, för att inte halka efter sina kollegor ekonomiskt. Och även om motivet är att motivationen ökar så håller jag med Ludqvist om att den eventuella ökningen lätt tas ut av bristande motivation hos dem som av olika anledningar halkar efter. Alla vet att individuell lönesättning framförallt gynnar arbetsgivaren som slipper förhandla med en likvärdig motpart och kan spela ut arbetstagare mot varandra. Är det generell motivation från lärarna man är ute efter skulle ett jämlikt bonussystem vara en lösning med mycket större framgångsfaktor. Fast allvarligast är det att lärarens makt över arbetets innehåll försvagas, av ekonomiska skäl, att kunskapen offras för ekonomins skull, även i kommunala skolor.

Hela idén kommer förstås från ekonomismen. I företagen är löneuppgifter inte offentliga. Inte sällan förbjuds de anställda att inbördes diskutera sina löner. I det offentliga är lönerna offentliga och de anställda kan förhålla sig till löneskillnaderna. Diskussionen har gällt sådant som att differentierade löner för samma arbete är orättvist och att de skapar motsättningar inom arbetskollektivet. Vad som bedöms vid individuell lönesättning kan väsentligen hänföras till ekonomivärdena. Yrkesskickligheten som duglighet är ett första kriterium. En marknadseffekt kan sedan störa ordningen och orsaka att den nyss utexaminerade anställde får högre lön än den som med skicklighet skött sitt arbete under många år. Jag har aldrig stött på kriterier som kan hänföras till demokrativärdena. Orsaken är väl endera att demokrativärdena är okända eller att man bara struntar i dem.

Presenterat på detta sätt, av en högt ansedd forskare som verkligen brinner för kunskap och demokrati är det lätt att känna uppgivenhet. För det är tragiskt att insikten om dessa effekter inte är bättre i samhället och att de inte förs fram mer i debatten om skolan. Det borde vara självklart att ska man ha differentierad och individuell lönesättning på landets skolor borde det vara demokrativärden som var utgångspunkten och måttstocken när lärares skicklighet bedömdes. Detta exempel visar vad demokratin är värd i praktiken och vilka värde som står i centrum i skolan. Ekonomin, som likt en gökunge nästlat sig in i boet för att väl där kasta alla andra värde över kanten och sedan gapa tills alla resurser tömts ut. Och vi låter det hända, mitt framför ögonen på oss. Det är ingenting mindre än skandal! Fast det gäller att repa mod och att inte ge upp. Åter till Lundqvists text.

Istället har vi all anledning att kräva att demokrativärdena beaktas. Detta gäller i synnerhet för skolan där demokrativärdena är så centrala i lagstiftningen.

Demokrativärdena är till skillnad frän lönen INTE förhandlingsbara. Det inger hopp. Och alla som vill se kunskapen i centrum och som är övertygade om att lärarnas autonomi är en garant för det har här ett tungt vägande argument att ta till i debatten om skolan. Det handlar bara marginellt om lönen, ska läraryrkets anseende höjas är det en mycket bättre väg att gå att återskapa i alla fall en del av den frihet som lärarna en gång hade över sin yrkesvardag och det som händer i klassrummet. Och om det dessutom gynnar demokratin blir alla vinnare. Vad väntar vi på? 

Det borde betala sig för läraren att säga ifrån om politiker och överordnade avviker från den smala vägen. För att få en hög lön borde det krävas en dokumenterad insats för demokratin. Dessvärre fungerar det med all säkerhet precis tvärtom. Sanningssägaren som bevakar medborgarnas demokratiska rättigheter på bekostnad av sina överordnades sinnesfrid har inte skäl att med tillförsikt se fram mot lönesamtalet. Istället gynnas jasägare och ögontjänare. Därmed fungerar lönesättningen som ett smidigt och utifrån svåråtkomligt repressionsinstrument. Blotta ryktet om att den används på det sättet kan vara tillräckligt för att skapa ordning i leden. När sedan de stora fackliga organisationerna sedan längre svikit sitt traditionella samhällsansvar för att helt fokusera på löne- och anställningsförhållanden, står sanningssägaren, demokratins sanna representant, ganska ensam.

Hur kunde det få bli på detta sätt? Reformen lockar med valfrihet och det är svårt att argumentera mot, men vad är valfriheten värd i ett land där korruptionen ökar i takt med osäkerheten och där allt fler allt mer ser om sitt eget hus. Priset för att välja är i praktiken minskad valfrihet, för utbudet minskar när marknadskrafterna får råda och allt fler aktörer jagar stordriftsfördelar och effektiviseringsvinster. Det är därför jag är motståndare till det fria skolvalet, för att det riskerar att urholka demokratin och på sikt även själva valfriheten. Inte för att jag inte tycker att människor ska få välja, vilket jag inte har några som helst problem med, utan för att det leder konsekvenser som här redogörs för.

Det går inte att påvisa att individuell lönesättning ökar den pedagogiska förmågan, och den står i direkt motsättning till demokrativärdena. Detta noteras sällan i debatten. Istället försöker man tona ned lönens betydelse och hänvisar till nyttan och glädjen med utvecklingssamtalen. Men behåll i så fall dem och återgå till automatisk löneutveckling!

Kloka ord! Jag vill se kunskapen och lärandet i centrum, inte lärarnas löner vilka självklart borde vara höga eftersom det är en ansvarsfull uppgift att försvara demokratin som vi alla är beroende av. Jag minns missunnsamheten som spred sig i samhället när lärarnas arbetsförhållanden debatterades under 1990-talet. "Varför ska de ha ledig tre månader på sommaren och alla lov, när jag bara får ...". För att lärare tenderar att arbeta hela sin vakna tid under terminen och för att kunskapsutveckling behöver tid för efterhämtning och reflektion för att hinna med. För att samhället borde vara tacksamma och stolta över insatserna som utförs av lärare och för att den typen av "förmåner" mycket väl skulle kunna göra att man ställer högre krav på lärare än på andra anställda. Det är mitt svar!

Varför blir det så här? Består då arbetsgivare och fack av idel antidemokrater? Det tror jag förstås inte. Som ofta går ondskan och enfalden hand i hand och tätt i deras spår följer fegheten, opportunismen, lättjan, okunnigheten, flocksolidariteten och egoismen.

Fler kloka ord. Som man brukar säga, vägen till helvetet är kantad av goda intentioner. Just därför är det så viktigt att höja blicken och betrakta skolan lite från håll och med fokus på konsekvenserna som nuvarande organisation leder till. Om sättet som skola och utbildning organiseras på leder till att både demokratin och kunskapen utarmas borde det ligga i allas intresse att göra något kraftfullt, omgående. Skolan är allt för viktig för att betraktas som ett särintresses. Skolan är allas angelägenhet, eftersom läraren är eller borde vara demokratins väktare.

Det offentliga är något fundamentalt annorlunda än det privata. På ett system, som är inriktat på folkmakt och jämlikhet och som fattar gemensamma beslut i gemensamma angelägenheter, ställs helt andra krav än på privatföretaget. De båda områdena har t.o.m. olika språk. På lång sikt torde lärarna vara den enskilda yrkesgrupp som är viktigast för den politiska demokratins fortlevnad. Lärarna har störst möjligheter att påverka kommande generationer i demokratins anda. Det kräver att läraren själv uppträder som demokratins väktare. Annars lär det vara svårt att skapa trovärdighet kring hela lärarrollen.

Gör vi inget nu kommer det att blir svårare och dyrare att göra något sedan, för det är komplexa processer vi har att göra med och hantera. Det är dock avgörande att vi gör något och att lärarrollens anseende återupprättas. För det krävs emellertid mer än höjd lön och marginellt minskad administrativ börda. Det inser alla som jämför dagens situation med hur det än en gång var. Skillnaden är slående och några tusenlappar mer i plånboken är kanske en tröst, men i förhållande till hur det skulle sett ut om dåvarande läge återupprättades är det ingenting. Läraren är kunskapens och demokratins väktare, och som bekant får man vad man betalar för. Låter det för billig och bra för att vara sant, då säger all kunskap och erfarenhet att det är så. Det är en skam för kunskapsnationen Sverige att vi på grund av missunnsamhet och girighet har försatt sig den här situationen.