Bloggpost 2400

Snart är det fem år sedan jag började blogga på allvar, och detta blir post nummer 2400 i ordningen sedan starten. Hade jag haft ett visst antal poster som mål hade jag aldrig skrivit det jag skriver här och nu. Jag hade aldrig fått ihop så många texter på så kort tid om jag inte fått skriva utan regler, utan krav och kontroll. Det måste finnas frihet och det måste vara högt i tak, annars fungerar jag inte optimalt. Och det tror jag inte jag är ensam om att känna. Alldeles för många och allt för mycket dignar idag under krav på prestation, en utbredd kontroll och och brist på tillt. 

Skriva är att tänka är att söka sig fram i okänd terräng, är att upptäcka det jag redan visste, det jag glömt och det jag inte hade en aning om. Bloggande är en del av mitt liv, en del jag inte vill vara utan. Bloggandet ger mer än det tar. För varje timme jag lägger här får jag minst en tillbaka. Och för varje tanke som sätts på pränt uppstår två nya. Det ena ger det andra som resulterar i det tredje. Så länge jag är fri ser jag inget slut på flyktlinjernas flöde. Nya artiklar, händelser, texter, seminarier, kommentarer, reaktioner och vardagen i sig. Resor, årstidernas växlingar, möten på nätet och i verkliga livet. Allt kan transformeras till en bloggpost som hjälper mig och förhoppningsvis den som läser att förstå. 

Jag söker kunskap och fördjupad insikt och livet och kulturen som delas av oss som lever här och nu. Flyktlinjer är därför ett kollektivt projekt, inte bara mitt. Jag sitter bakom skärmen och trycker på tangenterna, men det är inte bara jag som styr. Jag följer lika mycket med som jag driver på. Inspiration och utbyte av tankar är motorn som driver projektet framåt, uppåt, utåt.

Tre bokmanus har jag lyckats extrahera och bearbeta fram ur textmassan som nu uppgår till närmare, fast troligen mer än 5000 A4sidor. Självklart blir det en del upprepningar, men varje ny text har något som är unikt för just den. Och även om innehållet ligger nära en äldre post publiceras den i ett nytt sammanhang. Så fungerar kulturen som jag här försöker förstå genom att skriva, läsa det jag skriver och genom att reagera på kommentarer och det som händer i omvärlden. 

Jag vill vara med och påverka. Vill erbjuda mina kunskaper, intressen och kompetenser, vill sätta dem i samband med krafter som liksom jag vill se en bättre värld, ett mer hållbart, jämställt och jämlikt samhälle. Flyktlinjer är ingen forskarbogg, det är en forskande blogg. Här beskrivs inte samhället och kulturen passivt, här manas till handling och pekas på möjligheter och hinder.

Antalet läsare har ökat på senaste tiden. Det inspirerar och förpliktigar. Att bli läst är en ynnest och tacksamheten känner inga gränser. Att inse att man gör skillnad ger kraft och mod att fortsätta, utvecklas och kämpa. Tillsammans är ett av de vackraste orden. Jag är en enstöring på många sätt, men jag är inte ensam, vill inte vara för mig själv och avskyr isolering. Nätet är fantastiskt på det sättet. Här kan jag vara social där, när och så länge jag vill och orkar. Det ersätter inte verkligt socialt umgänge, men för en som har (lättare) neuropsykiatriska är nätet en befriande möjlighet vars positiva effrekter spiller över på irl-vardagen också. Bloggandet hjälper mig att bli en bättre människa.

Det finns mycket att vara tacksam för och att glädjas över. Lätt att glömma det, så jag tar tillfället i akt och påminner om det. En dag av flyt i skrivandet, och imorgon en hel dag till, innan det bär av till högskolan och undervisning igen. Det är de små sakerna i vardagen som gör livet värt att leva. Att vardagen fungerar är viktigare än en aldrig så spektakulär semester. En helg hemma i lugn och ro. En sprakande höstgul ek eller lönn. En god bok. Hälsa och sömn. Tacksam för det, och för flytet i skrivandet.