Heidegger, vara och tid 18 (Forskare är också människor)

Förra posten avslutades lite abrupt. Livet kom emellan och bröt upp tanken. Det händer hela tiden, även i vetandets värd, på universitetet, eller (allt mer på senare tid) särskilt där. Det finns allt mindre tid och förståelse för värdet av att tänka en tanke till slut. "Kom till saken", håller på att bli högskolans mantra. Tala om hur det är! Ge oss EVIDENS. Bara det som bevisats accepteras, alldeles för ofta helt utan närmare eftertanke. Akademin är också en del av varat, liksom vetandet och världen. Allt går in i och ut ur vartannat. Inget är isolerat från något annat. Därför vill jag bereda plats för mitt liv, så som det levs och ser ut, även här där tankarna om det samlas. Flyktlinjer handlar om helheten, i alla dess aspekter.

Jag skriver om det som är, om det vara som Heidegger också skriver om och vill förstå, och det är aldrig ett och det samma. Varat förändras i mötet mellan orden, tankarna, tingen och görandet, interaktionen. Därför låter jag posten stå som den blev. Och tar mig här friheten att stanna upp för att reflektera kring olika saker och aspekter av livet, världen och varat. Senare idag ska jag föreläsa om vetenskapsteori igen, så det passar också bra att börja dagen där, i kunskapen och förutsättningarna för vetande.

Vad vet vi? Hur vet vi? Och vem eller vad är det som vet? Vad är kunskap, och vad är det som det där verbet vetande riktas mot och försöker förstå? Det är eviga frågor som filosofer ägnat sig åt på olika sätt, med olika utgångspunkter, olika mål, i olika tider och på olika sätt i relation till olika andra tänkare. Tänkande och vetenskap är inte linjära processer och framsteget är mer en myt eller en förhoppning, än en beskrivning av sakernas tillstånd. Och för att komplicera saken ytterligare så är det ett faktum att forskare också är människor, med ALLT vad det innebär. Om det ska jag inte tala idag, men alla som på allvar fått en inblick i akademin, som gläntat på dörren och kommit bakom ytan, vet att forskare är lika småsinta som alla andra. Forskning bedriv i praktiken av lika många (verkliga) skäl som det finns forskare. Alla säger sig söka kunskapen, men pengar och karriär driver troligen fler att gå till jobbet än lusten att veta. Akademin är dessutom fylld av avundsjuka och missunnsamhet. Det är där som överallt annars. Man säger en sak, men gör något annat och försöker sedan ge sken av att man gjort exakt det man lovat och är där för.

Tvärvetenskap är bra sägs det. Forskare måste samverka mer, både över disciplingränserna och med det omgivande samhället. Fast det finns ingen handlingsplan för det, och det finns ingen förståelse för att forskare är människor. Eller det finns påfallande lite förståelse för sådana aspekter av vetenskap och förutsättningarna för vetenskaplig praktik. Påfallande mycket av den dyrbara tiden handlar dels om att tjafsa om småsaker, dels om fokus på form, dels om revirbevakning. Och pengarnas betydelse för synen på forskarkompetens har ökat enormt på senare tid, vilket gör att en stor del av pengarna som samhället investerar i forskning går till att bekosta arbetet med ANSÖKNINGAR, till driften av administrationen och olika kontroller av verksamheten. Allt mindre tid och resurser läggs i praktiken på produktion av KUNSKAP och kritiskt, analytiskt tänkande. Det debatteras mer än det samtalas.

Forskare är människor, också. Inga genier som står över det mänskliga, hur kloka framstående tänkarna än är så är de fortfarande människor, med allt vad det innebär. Heidegger lockades av nazismen, till exempel. Hans förmåga att hantera komplexitet och tänka systematiskt och klargörande kring varat var ingen garanti för humanism och godhet. Och även om han drar åt det extrema är han är på inget sätt ensam om att hysa problem. Det finns forskare som inte tvekar att gå över lik eller använda makttekniker för att nå vetenskaplig framgång, och fusk och plagiat är inget som bara studenter sysslar med. Ska vi på ALLVAR kunna komma vidare i tänkandet om varat måste vi ta detta med i beräkningen och analysen, annars förleder vi oss själva. Människan har en enastående förmåga att tänka, men det är och förblir en av många mänskliga egenskaper som samsas i kroppen som tänker och bedriver vetenskap tillsammans med andra människor som fungerar på samma sätt. Att bortse från det eller ge sken av att det inte är något som behöver beaktas är ovetenskapligt. Ändå sker det hela tiden.

I en tidigare bloggpost snuddade jag vid tanken på att det finns likheter mellan Heidegger och Latour, och det är en tanke jag inte riktigt kunnat släppa. Det vore märkligt, menar jag, om det inte fanns likheter, för båda undersöker varat och gör det dessutom på liknade sätt. Jag hävdar nu inte att Latour skulle vara ett slags lärjunge till Heidegger, absolut inte. Och jag menar heller inte att jag identifierat något som förbigåtts av andra. Det enda jag menar är att det finns likheter, och det är jag inte ensam om se. Det finns artiklar skrivna på det temat, som jag kommer till strax. Eller likheter är kanske att säga för mycket, men det finns definitivt tydliga förbindelselänkar mellan Latour och Heidegger, som verkar i samma anda, fast senare i tiden. Heideggers inflytande över modern fransk filosofi är otvetydig, även om andelen rena Heideggerianer är liten i Frankrike. Franska filosofer har dessutom den egenheten att de ofta gör uppror och bryter med tidigare tänkare, eller det kanske inte är en specifikt fransk egenskap.


Latours avståndstagande gentemot Heidegger är välkänt och dessutom ett återkommande tema i hans texter. Det är som han också ser likheten och vill vara tydlig med att hans tänkande skiljer sig från nestorn på området. Kanske är det ett klassiskt exempel på ett slags fadersuppror, eller en oidipal (intellektuell) låsning, som får Latour att skriva följande i antologin Pandora's Hope.

To cut a hole at the apex of the shell and weave my thread, I need to define, in opposition to Heidegger,what mediation means in the realm of techniques. For Heidegger a technology is never an instrument, a mere tool. Does that mean that technologies mediate action ? No, because we have ourselves become instruments for no other end than instrumentality itself (Heidegger 1977).

Man -- there is no Woman in Heidegger -- is possessed by tech­nology, and it is a complete illusion to believe that we can master it. We are, on the contrary, framed by this Gestell,which is one way in which Being is unveiled. Is technology inferior to science and pure knowledge? No, because, for Heidegger, far from serving as applied science, technology dominates all, even the purely theoretical sci­ences. By rationalizing and stockpiling nature, science plays into the hands of technology, whose sole end is to rationalize and stockpile nature without end. Our modern destiny-technology-appears to Heidegger radically different from poesis, the kind of "making" that an­cient craftsmen knew how to achieve. Technology is unique, insupera­ble, omnipresent, superior, a monster born in our midst which has al­ready devoured its unwitting midwives. But Heidegger is mistaken. (Latour 1999:176)

Heidegger har fel, och Latour har rätt, eller? Går det ens att säga så? Vad är poängen med att ställa upp en sådan dikotomi mellan sitt eget tänkande och en stor och välkänd auktoritet på det område man skriver om? Varför inte samtala med Heidegger, varför inte ta sin utgångspunkt i det som fungerar och bygga vidare på tankarna, eller utmana dem med sina egna insikter? Varför denna kamp om att få rätt? Vad är det som driver en framstående forskare att agera så? Det går naturligtvis inte att bringa fullständig reda i, men jag tycker det är intressant att reflektera över detta, utan att ta ställning och utan att hävda att jag har hitta lösningen på problemet. 


Det finns som sagt artiklar skrivet om relationen mellan Latour och Heidegger, och det är lärorik läsning på många sätt. Jeff Kochan, till exempel har skrivit en mycket intressant artikel om detta, med titeln, "Latour's Heidegger", som avslutas med följande konklusion: 

In this essay, I have tried to take hold of a single thread running throughout Latour’s
diverse, and allegedly disparate, works. That thread is his concept of ‘mediation’. My strategy in doing so has been to focus on the numerous attempts Latour has made over the years to distance himself from, so as to discredit, the philosophy of Martin Heidegger. I have argued that Latour’s repeated denunciations of Heidegger amount to a systematic tactic of dissimulation: by suppressing what is important in Heidegger’s critique of modern science, Latour directs attention away from the significant weaknesses in his own account. Specifically, I have tried to show that Latour’s theory of science, when set against an appropriately reconstructed Heidegger, turns out to be a definitively modern one. As a consequence, Latour’s self-promotion as a radically progressive thinker rushing the barricades of a faltering modernity, although invariably entertaining and stylishly eccentric, ends up encouraging expectations that it cannot finally fulfil. Latour’s alleged non-modernity is belied by his ahistorical construal of technoscientific production, his abrogation of mythical in favour of scientific modes of discourse, and his fundamental reaffirmation of a powerfully modern preoccupation with impersonal and abstract forms of authority.

Jag kan inte avgöra rimligheten i detta, men det hjälper mig fram i mitt eget tänkande, både kring Latour och Heidegger. Och jag tror som bekant att alla tänkare har mer att vinna på att samtala, än på att debattera och föröka förgöra varandra. Två artiklar till hittar jag, en av Kasper Schiölin med titeln, "Follow the verbs! A contribution to the study of the Heidegger-Latour connection", där författaren menar att både Heidegger och Latour, var och en på sitt sätt och med sina metoder och utgångspunkter, studerar görande. Titeln Följ verben menar Schiölin är den metod som båda använder, och artikeln avslutas med följande ord.

For the philosophy of technology, in which Heidegger plays the role of father figure,
as well as for ANT, this linguistic point can serve as a methodological direction among
many others. Clearly, there are a host of pronounced differences between the philosophies of Latour and Heidegger that have not been touched upon here. But in spite of these differences, as mentioned in the introduction, scholars are increasingly pointing
out various similarities. Time will tell if ‘Heidegger-epigones’ and ‘Latour-epigones’
can be reconciled in a fruitful philosophical borderland where not only similarities but perhaps even differences can nourish their respective philosophies.

Den sista artikeln, (fast det finns säker fler, jag har inte gjort någon systematisk sökning här) är skriven av Sören Riis, och har titeln, "The Symmetry Between Bruno Latour and Martin Heidegger: The technique of Turining a Police Officer ino a Speed Bump". Där menar författaren att trots att Latour tydligt och ofta tagit avstånd från Heidegger så finns det uppenbara likheter i deras sätt att tänka, vilket inte är så konstigt eftersom båda undersöker liknande saker och brottas med liknande problem. Det mänskliga tänkandet är trots allt begränsat, liksom världen som tanken riktas mot och det som hen försöker förstå. Riis avslutar på följande sätt.

In the end, Latour’s philosophy of technology appears as a mirror image of Heidegger’s. In a figurative sense, a symmetrical relation emerges between their respective understandings of a technically mediated world. Their understandings support one another and at the same time oppose each other in a characteristic way. Both hold the technically mediated world to: (1) fold together humans and non-humans; (2) challenge them to mobilize the world; and (3) suspend any kind of individual freedom. However, this picture is only accurate if we pay close attention to the opposition between their attitudes – or what readily can be seen as a crucial inversion of judgements – which makes the whole picture all the more thought provoking. This symmetrical picture of Latour and Heidegger creates a disturbing harmony between two different accounts of technical mediation, and points to the idea of the ‘collective’ or das Gestell
as a vital challenge to philosophy and society in general.

Tänk om det samtalades mer, och debatterades mindre, i såväl samhället som i akademin. Tänk om fler människor insåg att de inte är mer än människor, tror att de hyllas av en hel värld som genier. Jag tror att även vetenskapen hade vunnit massor på att ta sådana aspekter i beaktande, också. Vetande är en komplex process, som drivs framåt av olika och ibland motstridiga krafter, inte sällan av krafter som är omdevetna för det vetenskapande subjektet.

Vet inte riktigt vad jag ville säga med detta, men jag behövde en andhämtningspaus och tid för refektion annan jag går vidare i denna serie texter. Nästa gång handlar det om Vara och tid igen, om kapitel tre: "Världens världslighet". Återkommer inom kort.