Reflektioner kring dådet i Trollhättan

Läser Ledaren i Expressen, som publicerades några timmar efter dådet i Trollhättan, mot skolan i vars lokaler jag varit och föreläst. Det är Csaba Bene Perlenberg, som skriver under rubriken: "En skola är ingen mötesplats." Jag skriver, för jag håller inte med. Om en skola inte kan eller får vara, eller inte ses som, en mötesplats har den utvecklats till något annat. Där och då har samhället utvecklats till något annat, till ett stängt och bevakande/kontrollerande, misstänksamt samhälle. Ett samhälle där det byggs murar och där människorna distanserar sig från varandra, ett samhälle med ökande klyftor och andra problem. Och som vanligt är det se svaga som drabbas.

Vansinnet på Kronans skola i Trollhättan fortsätter att utvecklas. Attacken är en attack mot oss alla en samhällsinstitution som bör vara fredad från omvärldens bitvis skrämmande verkligheter. För varje barn ska skolan vara den byggnad där, oavsett hur de har det därhemma, man ska känna trygghet och säkerhet.

Jag håller med med om att skolan ska vara en plats där man känner sig trygg. Och det är samhällets uppgift att se till att skolan är en trygg plats. Däremot håller jag inte med om att skolan ska vara en plats som är fredad från "omvärldens skrämmande verkligheter", för skolan är en del av samhället. Skolan ska inte isoleras, den är inget särintresse och den kan och får inte stängas! Ett öppet samhälle kan bara byggas underifrån, och skolan är den plats där det arbetet börjar. Skolan är liksom bibliotek en garant för befolkningens kunskaps- och bildningsutveckling. Slutsatsen jag drar av vansinnesdådet på Kronan är att det är samhället det är fel på, inte Kronan eller någon annan skola! Att lägga ansvaret på ansvariga för skolan är djupt olyckligt.

I och med våldsdådet har denna trygghet förstörts för väldigt många – för elever och föräldrar i hela Sverige.

Håller inte med om det heller, för inget har förändrats i sak och med vansinnesdådet. Allt är sig likt från hur det var igår, hur det varit under de senaste åren. Sverige har utsatts för en massa olika saker som drabbat tryggheten som fanns när jag växte upp. Sverige har, med politikernas goda minne, förvandlats till ett kallt samhälle. Ett samhälle där egoismen växer och där solidaritet betraktas med misstänksamhet. Sverige har blivit ett land där allt fler skyller allt med på andra och där människor fjärmar och fjärmas från varandra. Det är en utveckling som pågått länge, att peka ut detta dåd som orsaken är att bortse från och förenkla en fråga som är enormt komplex.

Men Kronans skola har alltsedan starten dragits med allvarliga problem – en skolmiljö vars öppenhet inte nödvändigtvis skapats med barnens bästa i första hand. 

Kronan är en i stort sett splitterny byggnad, som uppfördes mellan 2007-2009. Det var en felkonstruktion redan från början.

Huset ligger i stadsdelen Kronogården, ett av landets många så kallade miljonprogramsområden, ett så kallat utanförskapsområde. Idag bor där omkring 5 000 personer med cirka 50 olika nationaliteter. Skolan marknadsförs som Trollhättans mest moderna skola. Ett samarbete med Volvo Aero och Innnocatum (sic) Science Center framhålls som lockbete, och förekomsten av smartboard lyfts också fram.

Hur gick det till, och vad är det Perlenberg vill egentligen med sin Ledare? Hur hamnade han där, i en raljant beskrivning av en lokalpolitisk satsning byggd på visionen om ett öppet, inbjudande och välkomnande, mångkulturellt samhälle där alla får plats och känner sig välkomna. Var finns omsorgen om offren? På vilka grunder avgörs om en byggnad är felkonstruerad? Låter vi en ensam galning bestämma det är vi ute på ett sluttande plan som är mer oroande än det som hänt på Kronan idag.

De senaste veckorna har det rasat en lokalpolitisk debatt om Kronan, vars skolverksamhet ligger i direkt anslutning till öppna verksamheter som café, bibliotek och andra kulturverksamheter. På sin väg till matsalen och andra lokaler måste eleverna passera kaféet, där för eleverna och personalen helt okända människor vistas. Det är inte bara en otrygg miljö - det är en säkerhetsrisk.

Ett samhälle som betraktar caféer, bibliotek och andra kulturverksamheter som säkerhetsrisker är inget samhälle jag vill leva i. Och en lokalpolitisk debatt har ingenting med det som hände på Kronan idag att göra, ingenting alls. Det är en efterhandskonstruktion som är så vanlig och som blir vanligare i ett samhälle där egenskaper som bildning och kritiskt tänkande är eftersatta. Ingen vet någonsin något om framtiden, och att använda en tragisk händelse i politiskt syfte är cyniskt. Att det är tillåtet och förekommer är en del av problemet, inte en del av lösningen. 

Moderaterna har riktat kraftig kritik mot det socialdemokratiska styret. I senaste fullmäktige ställde Remigiusz Bielenski (M), 2:e vice ordförande i utbildningsnämnden i Trollhättan följande fråga till utbildningsnämndens ordförande Mats Wiking (S): "Anser du att Kronan i första hand är en skola eller ett kulturhus med caféverksamhet". Att frågan ens behöver ställas är anmärkningsvärt.

Svaret var dock klargörande. I måndagens fullmäktige sade Wiking enligt Ttela: "Kronan är i första hand ett kulturhus, med skola, bibliotek, fritidsgård och en mötesplats med kafé."

En skolverksamhet huserar alltså i ett hus där utbildning inte är främsta och enda verksamheten. Då är det heller inte märkligt att skolresultaten pendlat upp och ner, och att lärarna upplever att trygghet och studiero är kraftigt eftersatta. Det är tydligt att Socialdemokraterna i Trollhättan inte prioriterat elevernas väl före att erbjuda en utopisk verksamhet där stadsdelens invånare ska kunna vistas i ett och samma hus, även dagtid.

Kronan ligger i Trollhättan, och Trollhättan ligger i Sverige. Och Sverige menar jag ska vara ett land präglat av öppenhet. För att nå det målet behövs utbildning och en skola där kunskapen står i centrum. Skolan ska vara i centrum, och betraktas som en väl integrerad del av samhället som helhet, en angelägenhet för alla. Skolan är inget särintresse, den är allas angelägenhet. Här, i Ledaren, används skolan för att plocka politiska poänger, och det säger en hel del om samhällsklimatet som politikerna har ett stort ansvar för. Vansinnesdådet på Kronan är ett tecken på hur Sverige utvecklats, och det borde vi samtala om för att det inte ska hända igen.

Det rödgröna styret förnekar sig heller inte. Enligt dem ska Kronan vara just en mötesplats. I en debattartikel från den 21 augusti skriver de att kulturhuset, som är den byggnaden där skolan är ansluten till, ska rymma många olika slags verksamheter, såväl sociala insatser som fritids- och kulturverksamheter. Att det inte är lämpligt att barn och unga vistas i nära anslutning till dagverksamheter med vuxna människor verkar inte överhuvudtaget föresväva de rödgröna. Att barnen och de unga vistas i en miljö där samhället så tydligt markerar att de inte är prioriterade är anmärkningsvärt. Dessutom sänder det en djupt cynisk bild där de elever som inte klarar grundskolan i alla fall vet var de ska gå för att via medborgarservicen få reda på hur man söker socialbidrag.

Visst går det att diskutera vad som är lämpliga verksamheter att förlägga i ett hus där det bedrivs undervisning, men att använda ett vansinnesdåd för att attackera politiska motståndare är något jag vänder mig skarpt mot. Det är inte Kronan det är fel på, det är samhället. Det samhälle som vi har skapat, och som Alliansen ansvarat för under åtta av de senaste nio åren. Där finns problemet, som tar sig uttryck som detta, och i form av nedbrända flyktingförläggningar. Sverige är ett land som länge satsat på skattesänkningar för de välbeställda, nedskärningar av all offentlig verksamhet och på ekonomistyrning av skolor, vård och omsorg. Klart det blir problem när det saknas resurser, men de problemen, själva grundproblemen, löses ju inte av att man separerar skolan från samhället och bygger murar mellan utbildning och allmänhet. Kronan sticker ut som en positiv åtgärd, som något att vara stolt över i ett samhälle som i övrigt går i motsatt riktning. Kronan bör försvaras, inte användas som ett slagträ i debatten. Och det är viktigare nu än någonsin.

I Trollhättans kommuns egen informationsbroschyr om Kronan så beskrivs verksamheten som "Ett hus som lyser 24 timmar om dygnet". Det var resultatet av en tydlig strategi att skapa en mötesplats i en hårt utsatt stadsdel - där eleverna alltså blev en bricka i ett behov att visa att staden satsade på en utsatt stadsdel.

Det är Kronan och offren på skolan som är den enda bricka jag ser här, i ett smutsigt spel som handlar om att jaga röster i grumliga vatten. Perlenbergs omsorg om offren, som motiverar artikeln, är med andra ord falsk. Jag tycker det är obehagligt att läsa det han skriver, för det finns något oresonligt i tonen. Och texten kommer bara timmar efter dådet, nästan som om han väntat på att det skulle hända.

I samma broschyr skriver Trollhättans kommun att "Arkitektens synpunkter kring Kronogårdens många, stora tomma markytor - vilka kan bidra till anonymitet trots många invånare - blev också ett inlägg som talade för att bygga nytt. Ett nytt hus skulle kunna flyttas fram i området, bli mera synligt och förbättringen skulle märkas på ett helt annat sätt."

Just mötesplats är ett återkommande ord för att beskriva Kronan: "Utgångspunkten för projektet var att bygga en ny skola och ett kulturhus som kan utvecklas till en naturlig mötesplats för människorna i området".

I en annan del av kommunens informationsbroschyr citeras en person som var del av utvecklingen av huset att "Från början såg vi en skola med en kulturdel, men vårt samarbete ledde till ett Kulturhus med en skola. Och det har gett oss oerhört många fördelar i dag."

Hur kan dessa ord vändas till något negativt? Jag känner kalla kårar längs ryggraden, för kritiken mot det som sägs i broschyren betraktar jag som ett angrepp på det öppna samhället som jag kämpar för och tror på. Kritiken mot intentionerna med kulturhuset Kronan är på många sätt ett allvarligare hot mot skolan och samhället än vansinnesdådet på förmiddagen. Skolan ska vara en mötesplats, för bara så kan kunskap skapas, växa och spridas. Och det är på kunskap ett hållbart samhälle vilar. Kunskapen är inget skydd mot vansinnesdåd utförda i affekt, och det finns inga garantier för framgång. Men kunskap och öppenhet är det enda verkliga skyddet som finns mot den typen av problem som gör att Kronan och andra liknande platser och verksamheter kritiseras. Och det är brist på kunskap och förmåga att tänka kritiskt som är det verkliga problemet som alla andra problem emanerar från.

Skolverksamheten nedprioriterades alltså. Eleverna blev ett sätt att skapa underlag för en verksamhet som skulle bli kommunens nya arkitektoniska kuttersmycke. Verksamheten i sig däremot verkar inte ha varit lika prioriterad. Yta före funktion, symbol i stället för utbildningens primära syfte: att ge barnen de verktyg de behöver för att själva befria sig från sitt sociala arv.

Kommunen beskriver också att biblioteket och kaféet i Kronan planerades att bli en "trevligare form av väntrum", eftersom skolbibliotek, folkbibliotek, medborgarservice med språkservice och samhällsinformation alla skulle samsas om detta nya gemensamma hus.

Skolan måste prioriteras, men skolan är ingen ö. Skolan är och ska bara en integrerad del av samhället. Därför behövs det rejäla satsningar på skolan, men även på annan offentlig verksamhet. Och om det upplevs som en risk att skolan ligger i ett hus som Kronan så är det en indikation på att det satsas för lite på den typen av verksamhet. Och om skolan drar till sig människor med problem, eller människor som känner ett behov av att utöva våld, så är det ett samhällsproblem, inte ett skolproblem. Alldeles för länge har verksamheter betraktats och debatterats isolerat från varandra, vilket lett till att samhället slitits isär och till att klyftor och skapats. Det är problemet, själva oförmågan att se till helheten. Om det inte finns jobb till alla räcker det inte att klippa sig, för det spelar ingen som helst roll vad man gör. Finns det inga arbeten att få ökar arbetslösheten, sysslolösheten och frustrationen i samhället, och när spänningarna byggts upp tillräckligt brister bubblan. Så ser jag på det som hänt, som ett tecken på att Sverige har förändrats, och som en tydlig signal om att det nu krävs krafttag för att hindra att spänningarna växer och murarna byggs ännu högre.

Nedprioriteringen av skolans betydelse i Kronogården har knappast hjälpt elevernas resultat.

Endast 30 procent av eleverna avslutade Kronans grundskola med godkända betyg våren 2014. För riket i helhet var den siffran 77 procent.

Det genomsnittliga meritvärdet var 149,8 på Kronan kontra 214,8 i riket som helhet. Och då var det ändå en ökning från föregående år. Så sent som 2011 var det genomsnittliga meritvärdet 177,4, medan det 2013 var 138,7. Skolans resultat har alltså varit som en jojo: än går det upp, än går det ner.

Anmärkningsvärt är även att flickorna har lägre resultat än pojkarna, något som går stick i stäv mot den nationella trenden där det är tjejerna som alltjämt har bättre akademiska resultat än de utsatta och eftersatta pojkarna. Flickorna i årskurs nio hade våren 2014 136,2 mot pojkarnas 163,9 i meritvärde.

Vad har detta med dådet att göra? Varför skriva om det under rubriken: "En skola är ingen mötesplats"? Att det finns problem på skolor som ligger i förortsområden är ingen nyhet, och det har ingenting med det som hänt att göra.

I maj hittade Skolinspektionen så pass allvarliga brister gällande trygghet och studiero att Kronans skola förelades ett vite på 600 000 kronor.

En skola ska vara en fredad plats. Barn ska få vara barn i en miljö där lugn och trygghet skall råda. De ska känna att de är prioriterade och att undervisningen är det viktigaste i deras värld under de timmar av dygnet de vistas där – i deras byggnad, inte alla andras byggnad.

Jag vidhåller att skolan INTE ska vara en fredad plats. I ett otryggt samhälle drabbas skolan mer än andra verksamheter, så det går inte att göra skolan till en fredad plats. I ett tryggt och öppet samhälle kan och ska skolan vara en mötesplats, och går det inte är det samhället som ska ändras, inte skolan. Det finns många paralleller till mobbing här, som inte heller är ett skolproblem, utan ett samhällsproblem. Det handlar som jag ser det inte om en gärningsman eller en mötesplats, ett kulturhus med problem och det är absolut inte ett skolproblem. Det som hände är del av ett mycket större samhällsproblem. Det är inte politikernas i Trollhättans fel, vi har alla ett ansvar för Sverige och dess förvaltning. Bristande insikt om det är problemet, inte att det finns berättigad kritik mot hur Kronan skötts.

Svenska skolor ska inte behöva ha metalldetektorer, stora grindar och höga murar för att vara säkra. Men de ska heller inte vara helt öppna platser där otrygghet skapas av att okända människor vistas i barnens närhet.

Okända människor är ett begrepp som bara existerar i ett stängt och jagcentrerat samhälle. Och det är det okända som utgör hotet, aldrig människorna som placeras i den kategorin. Det är samhällsmedborgare som omtalas på det sättet och som pekas ut som okända, men de är bara okända så länge vi tillåter att det finns klyftor i samhället, och så länge människor tvingas ut i osäkerhet, så länge stödet för partier som Sverigedemokraterna ökar och så länge nedskärningar och skattesänkningar är universallösningen på alla problem. Det är vi som har problem, inte några okända människor. En öppen skola där alla får plats och där ingen slås ut är förutsättningen för trygghet, inte ett problem.

En skola är inget väntrum eller mötesplats. Det är en byggnad där lärande ska komma före allt annat, och där elever inte ska användas som underlag för arkitektoniska sociala experiment.

Alliansens åtta år av socialt experimenterande med det svenska samhället har en mycket större del i de problem som vi nu har att hantera än de som valde att tro på människans inneboende godhet och som ville bygga en mötesplats där alla är välkommen och där skolan placerats i centrum. Problemet visade sig idag i Trollhättan,och det kommer förmodligen att visa sig på andra ställen framöver. Det finns inga garantier för att något sådan inte kan hända, så att stänga skolor eller bygga murar kan aldrig vara en lösning. Skolan både ska och måste kunna vara en öppen mötesplats. Om det inte fungerar är det inte skolan det är fel på, det är samhället. Det är du och jag som ytterst bär skulden för allt som händer. Alla andra förklaringar eller lösningar bidrar till att problemen förvärras.

Låt oss hedra offren, inte bara för dådet i Trollhättan, utan alla andra andra dåd också, som begåtts i Sverige, genom att inte spä på hatet och misstänksamheten. Låt oss se och lyssna på varandra, över alla möjliga typer av gränser. Låt oss mötas på skolor och andra platser för att visa att vi bryr oss om vandra istället för att leta syndabockar.