Fördumningen av Sverige

På 1990-talet skrev Jonas Frykman, Billy Ehn och Orvar Löfgren boken Försvenskningen av Sverige. Tänker på den boken, för den skrevs under och om tiden runt decennieskiftet 1990, i en tid då det också brändes flyktingförläggningar och debatten om det svenska var intensiv. På Natur och Kultur presenteras den på följande sätt.

Vi lever i en värld där det nationella verkar upplösas i globala kulturströmningar samtidigt som det dramatiseras i våldsamma konflikter. Vad är det som ger nationella känslor en sådan kraft och mångtydighet i växlingen mellan hemlängtan och främlingsrädsla, mellan kärlek och hat?

Försvenskningen av Sverige handlar om hur det nationella ständigt skiftar form och innehåll mellan olika epoker och sociala miljöer. Författarna visar hur den nationella identiteten förankras i vardagens rutiner, i kroppens rörelsemönster likaväl som i massmedias sportreferat och i längtan till naturen. De visar också hur vår tids invandring skapat både kulturell mångfald och ökad nationell medvetenhet.

Det är en beskrivning som passar väl in på dagens situation också. Den största skillnaden mellan då och nu är Internet. Idag är Sverige digitaliserat och det skapar ett helt annat klimat med helt andra förutsättningar för utbyte av tankar och spridande av information (och desinformation). Allt går snabbare idag och tillgången skillnaden i tillgången på information är ENORM. Vill man veta finns det mesta bara en knapptryckning bort. Omloppshastigheten har också ökat enormt. Stormar blåser upp och drar över på ett ögonblick, och kvar står människorna av kött och blod, med sin förmåga att processa information som inte förändrats under de senaste 10000 åren. Vad händer när det blir så att tillgången på information vida överstiger förmågan att ta den till sig och där begäret efter att veta är starkt? Det leder till en allvarlig sak, till fördumningen av Sverige.

Kunskap och tänkande kräver tid för reflektion och eftertanke, på samma sätt som utbytet av tankar kräver utrymme och förmåga att både lyssna och svara. Tid är nyckelordet här, och tillgången på tid är och förblir konstant över tid. Dygnet har 24 timmar nu liksom då och så har det alltid varit och kommer att vara även framöver. Det kan ingen ändra på. Och eftersom mer information på inget sätt är liktydigt med mer kunskap och förståelse, kommer kunskapen att spädas ut allt mer ju snabbare vi försöker röra oss genom landskapet. Fördumningen av Sverige är ett faktum, och det enda vi kan göra för att stoppa den rörelsen är att stanna upp och ta det lite lugnt. Ge både oss själva och varandra tid. Tid för saker att få sjunka in, tid för eftertanke och reflektion. Tid att lyssna, tänka och bemöta det som sägs på ett väl genomtänkt sätt. Tid att analysera, samtala och verkligen sätta oss in i det vi talar om.

Att fokusera på kostnaderna: för utbildning, invandring, flyktingar och så vidare, leder inte till något av det vi behöver för att skapa ett hållbart och klokt Sverige. För ekonomiseringen känner bara ett krav: mer, snabbare och till lägre kostnad! Tecknen på och tendenserna till detta finns överallt, verkligen överallt, om man bara tar ett steg tillbaka och skaffar sig lite överblick. Priserna pressas och det finns aldrig en gräns, det är en process utan slut. Och när prisernas pressas tvingas lönerna ner, och när lönerna tvingas ner sjunker skatteintäkterna som tvingar fram krav på effektivisering, vilket ökar hastigheten ytterligare och snabbar på fördumningsprocessen. Ett perspektivskifte, från kostnader till behov, skulle ge oss ett helt annat klimat. För då skulle vi först fundera på vad vi vill ha, och sedan hur vi ska få det och vad det kostar. Idag tänker vi först på kostnaderna, och sedan på genomförandet. Därför talas det om att kosta tiden på högskolan, om att snabba på utbildningen. Den tanken bygger inte på kunskap, den bygger på och motiveras med ekonomin. Och det är tyvärr så det ser ut. Genomströmning räknas som ett kvalitetsmått och fokus ligger på det mätbara, på betyg och annat som inte har med verkligt vetande att göra. Den högre utbildningen utarmas på detta sätt och eftersom det inte finns tid för eftertanke lär sig allt fler allt mindre om vad som krävs för att analysera och reflektera, vilket är den enda vägen mot kunskap. Och när den oförmågan kombineras dels med ökat utbud av information, dels med digitala medier där man snabbt kan häva ur sig saker utan att behöva lyssna, kommer fördumningen som ett brev på posten.

Dessutom kan den som så önskar helt isolera sig från alla andra kanaler och till exempel bara använda sig av Avpixlat. Där finns ju allt, och där befinner man sig dessutom bland likasinnade. Där är det okej att häva ur sig vad som helst och även publicera vilka vinklingar man vill, som passar ens syfte. Där blir en mening, i ett längre utbyte av tankar, uttalad på Twitter, förvandlad till ett utspel. Och den meningen blir en karaktärsbeskrivning av mig som människa, i den förvrängda världen. Jag och allt jag står för kokas ner till den enda meningen, och med utgångspunkt i den meningen byggs jag upp igen, till ett monster att bespotta och hata. Och det är helt okej, för jag antas hata SD. Och ingen får hata SD, men SD får hata alla som vågar sig på en kritiska granskning av det som bevisligen sägs och görs av företrädare för paritet eller som uttrycker kritiska åsikter om politiken. Fördumningen gör det med människor, ger luft åt den typen av uppenbar idioti. Avpixlat är dessutom en värld där allt går fruktansvärt snabbt, snabbare än på många andra ställen, för där menar man ju att högskolan är förkastlig och att eftertanke, reflektion och faktakoll är för idioter. Och när man upphöjt avsaknaden av analys, kritisk reflektion och eftertanka till allmän lag, kan man kasta sig ut i den virvel av förvirrade uttryck för misogyni, xenofobi och allmänt missnöje med allt. Avpixlat är dock bara ett symptom på den allmänna sjukdom som Sverige lider av och som hotar att slita vårt land isär.

Tittar på ledarsidan på SvD. Tendensen i rubrikerna talar sitt tydliga språk: Sanningen om riskkapitalet, Myten om den svenska välfärden. Det jag reagerar på är egentligen inget av det som skrivs, Ledare är och ska vara korta och politiska, men det är detta fokus på SANNINGEN och avslöjandet av MYTEN som jag ser som en tendens i samtiden. Nu ska ni få höra hur det är. Det är en gradskillnad, inte en artskillnad från hur det ser ut på Avpixlat. Kulturen känner inga gränser, den påverkar oss alla och det gäller även fördumningen, som drivs på av ekonomiseringen som ser all publicitet som bra för den leder till fler klick. Den som försöker presentera en längre text och som tar sig tiden att faktiskt tänka efter och även formulera tankarna i en språkdräkt som fungerar, sorteras bort i flödet. Alldeles för få har tid att läsa, och det finns ju så mycket annat att välja på, som i dagens medielogik har anpassats efter tidsandan och de ekonomiska förutsättningarna. Och när detta sättet att tänka och agera får verka över tid sjunker förmågan och förståelsen och det blir ännu svårare att bryta den negativa trenden. Fördumning har liksom en egen inneboende kraft som liksom hatet har lättare att spridas än klokskap och kärlek, för den hindras inte av några krav på konsistens, sanning eller något liknande. Dumheten kan bara köra på, och ju dummare desto bättre, för då kan det gå ännu snabbare.

Ett annat exempel är Rapport och Aktuellt, som allt mer sluter sig inom sin egen bubbla, inte helt olik Avpixlat på det sättet, men den avgörande skillnaden att man utgår från verkliga händelser och relevanta nyheter, som man försöker spegla objektivt. Men det som hänt lyfts allt oftare in som notiser, vilka sedan analyseras av experter i studion. Nyheter om politik består idag till ofta över hälften av Knut Knutsons och Margit Silbernsteins "analyser" av uttalandena som görs av politikerna. Detta gör att man hindrar analys, för det är bara den enda tolkningen som presenteras. Det är ett mönster, att folket reflekterar allt mindre själva och tar allt mer del av några få experters analyser, istället. Och det fördummar, för det gör att förmågan till analys sjunker i samhället. Och politiken har också fördummats i takt med att politiken allt mer handlar om utspel, uttalanden och relationer på andra partiers utspel och relationer. Det talas politik som aldrig förr, men det stannar tyvärr där, i talet om, för man hinner inte till verkstan innan nästa utspel, nästa reaktion på motståndarnas utspel. Vi får lyssna allt mindre på vad till exempel Moderaterna vill och allt mer på vad Socialdemokraterna anser att Moderaterna vill, och tvärt om. Under tiden som Sverige förfaller käbblar politikerna med varandra i ändlösa debatter, som allt mer bygger på samma logik som på Twitter, där anfall är bästa försvar och lyssnande, reflektion och eftertanke är för idioter. Med ökad fördumning som konsekvens.

Hur ska vi hindra utvecklingen? Genom att inse vad det är för ett monster vi skapat! Genom att reflektera mer ingående över digitaliseringens och ekonomiseringens konsekvenser. Det behövs tid för eftertanke, inte krav på snabba resultat. Utbildning måste få ta dig och fokus ska vara på innehållet och kvaliteten! Medierna kan inte fortsätta anpassa sig efter antalet klick eller en anonym kundnöjdhet, för det leder bara till kortare och mer polariserade "nyheter" och fokus på avslöjanden. Här vill jag framhålla två andra exempel från SvD för att inte smutskasta den tidningen: Under Strecket som kulturinstitution och den serie reportage om missförhållandena på SCA som publicerades i tidningen för ett år sedan, vilket dels krävde massor med research och kontroll och analys, dels var en lång serie som krävde tålamod hos läsaren. Och det visar sig också att om det bara varit ett avslöjande så hade saken blåst över och ingen förändrats. Här var uthålligheten en viktig faktor för framgång, liksom den är även på högskolan och i hela utbildningssystemet. Eller borde vara, men för det krävs radikalt nytänkande och en annan syn på både kunskap och Sverige.

Ska vi kunna stoppa fördumningen av Sverige måste vi för det första ge varandra tid att tänka efter, sedan tid att tala till punkt, därefter tid att reflektera över det som sagt och sen svara enligt samma förutsättningar. Vi måste börja samtala mer, och ta oss tiden som krävs för analys och fördjupning. Det finns ingen annan väg, inget annat sätt att hindra fördumningen från att sprida sig, och det är enda sättet att motarbeta spridningen av kommentatorsfältslogiken, som hotar att slita Sverige i bitar och göra oss alla till förlorare. För i en fördummad värld finns inga vinnare, bara ho, ho, hoande idioter som varken lyssnar eller bryr sig om något eller någon annan än de egna förvirrade åsikterna.