Vill vara i kunskapen. Vill lära, utmanas och nå längre. Ser vetande som ett slags gymnastik, en unik kompetens som måste hållas levande och användas för att inte tyna bort. Varje gång jag får möjlighet att vara där, i kunskapen, brottandes med begreppen, lever jag upp. Där argument ställs mot andra argument och där det är högt i tak, där kunskapen står i centrum och där mötet mellan och det som händer där är det viktiga. Där trivs jag. Där spelar det ingen roll om jag är förkyld eller ej. Där kan jag liksom inte hejda mig. Tankarna flödas som ur en kran och det är bara att följa med, lyssna, lära och reflektera.
Kunskap och lärande handlar om dialektik, om att hantera det som är både och, samtidigt. Inte om antingen eller, för eller mot. Därför ser jag samtalet som modell för kunskapen, det öppna samtalet. Sokrates samtal och den så kallade sokratiska pedagogiken är jag inte så förtjust i dock. Det är en teleologisk process, med ett bestämt mål. För Sokrates handlade det om att koma fram, om att nå målet för att sedan kunna slå sig till ro och njuta. För mig handlar det om processen, vägen fram. Jag vill vara i kunskapen, inte på väg mot ett mål. Mål tenderar att bli viktigare än vägen fram.
Platon, som gjort Sokrates känd, delar upp världen i de eviga och perfekta idéernas värld, och den skuggvärld som är vår, sinnevärlden. Målet är att nå fram till de rätta, de sanna, de vackra idéerna själva. Men hur vet vi att det finns en sådan värld? Den synen på kunskap handlar om det som ligger bortom, om det ingen ser, utom möjligen den upplyste filosofen. Men vem bedömer hen och vem avgöra om de filosofen säger är rätt? Det är som upplagt för debatt: Jag har rätt! Nej jag har rätt! Du har fel. Det blir sandlåda av det: Min pappa är mycket starkare än din … Fast i andra ordalag, så klart. Även i akademin idag är det detta vi strider om. Titlar och ämnen ställs mot varandra. Vem kissar längst? Vem är bäst? Vem har rätt? Professorns ord väger alltid tyngst, för att professorn är professor. Och nåde den som talar uteslutande med stöd i argument, eller, vilket gud förbjude, erkänner att hen har fel och ändrar synpunkt. Den som vill vara i kunskapen och som är där för att lära är dömd på förhand. I ett dualistiskt sammanhang.
Kunskap är en relation, menar jag. Och relationer är ömtåliga saker, är ömsesidiga processer. Det krävs två för att dansa tango, som man brukar säga. Kunskap är en process, ett möte med ökat och bättre vetande som mål. Fast det målet är mer en vision, som inte ska nås utan ständigt revideras. Visionen kan alltid bli bättre, liksom kunskapen och kompetensen som krävs för att arbeta med vetande. Kollektiv utvärdering handlar det om, för mig. Kunskapen är något jag söker och ju fler som kan engageras i processen desto bättre blir resultatet. Ju fler som söker och hjälper till att granska utfallet av processen desto mer hållbar blir kunskapen. Ingen äger kunskapen. Därför är öppenhet, prestigelöshet och ömsesidighet centralt. Kunskap är ett slags plats, ett upplyst torg där resultat och hugskott kan läggas fram för allmän granskning och gemensamt utbyte och ömsesidigt lärande. Prestigelöshet är viktigt, att ingen försvarar SINA resultat. Kunskapen är ingens, eller allas. Det handlar inte om person eller form, utan om text, tanke, innehåll. Och den kritiska granskningen är därför viktigare än det som granskas.
Dualismen som är det enkla hotar den kunskapsprocess jag söker och strävare efter. Dialektik är komplext, svårt och därför viktigt att VÄRNA. Tes, antites, syntes, är ett sätt att tänka kunskap och utveckling. Ett bättre sätt, men inte självklart ett bra sätt. För det som driver en sådan dialektik framåt är brist. Det handlar för Hegel som skapat modellen om andens sökande efter återförening med det förlorade kunskapsparadiset. En sådan dialektik drivs av brist, mot ett på förhand definierat mål. Även om ingen styr är sökandet målinriktat och därför är det inte öppet. Därför liknar det Sokrates samtal, som modell för kunskapssökande.
En annan dialektik är möjligt. En dialektik utan annat mål än sökandet efter mer och bättre, djupare kunskap. Viljan att veta är ingen brist som kan stillas, det är just en vilja att veta, mer och bättre. Alla kan altid veta mer och kunskapen kan alltid bli bättre. En sådan dialektisk process drivs av en egen inneboende vilja, en egen rörelse som hämtar kraft mellan deltagarna och det deltagarna i kunskapsprocessen tar med sig in i samtalet. Det handlar in intensitet, om ökande eller minskande intensitet. Lust driver lust, på samma sätt som ett skratt sprider sig. Och dålig stämning fungerar på samma sätt. Därför är relationen och sammanhanget det viktiga. Vilken stämning som skapas och hur väl den vårdas, ömsesidigt av parterna. Debatter är något helt annat, är ett hårt och skoningslöst klimat där alla försök till dialektik uppfattas som tecken på svaghet. Debattens livsluft är dualismen: Aningen eller, aldrig både och.
Ett arbetsINTEGRERAT lärande kan aldrig växa fram i en kamp, kan aldrig uppstå dualistiskt. Bara genom dialektik kan kunskap INTEGRERAS, kan möten mellan uppstå och är personen underordnad och kunskapen överordnad. AIL är dialektik och först när vi förstår det samt vårdar platserna där kunskapen ska växa och det ömtåliga samspelet mellan deltagarna som möts och tillsammans skapar bättre kunskap, kan värdefullt vetande uppstå. AIL handlar inte om akademin eller om arbetslivet, utan om möten mellan. Ingen äger resultatet, det är upp till respektive part att göra något av det. Kunskap är inget i sig. Först när kunskapen omsätts i handling, teoretisk eller praktisk, kan den värderas.
Begreppet praxis handlar om det och fångar just den kvaliteten. Tyvärr används det begreppet slarvigt, som ett slags synonym med praktik. Det är olyckligt för det reducerar det som är dialektiskt, som är en värdefull möjlighet, till en dualism som öppnar upp för kamp där annat än kunskap och kritiskt tänkande är framgångsfaktorer.
Vilken akademi vill vi ha? Vad är det akademiska uppdraget? Spelar det någon roll? Vad är kunskap, vad menar vi och vad är det vi vill ha egentligen? Det är frågor jag brinner för. Ingångar till samtal som jag går igång på. Det är där jag vill vara. I kunskapen, lärandes. Inte i någon destruktiv kamp om att FÅ rätt. Att ha rätt handlar inte om att vinna, utan om att lyssna och lära. Den som har rätt är underordnad det är som är rätt, och det är oerhört svårt att avgöra objektivt. Därför är jag kritisk till debatten, för att den stänger in och destruerar. Samtal öppnar upp och hjälper oss värdera kvaliteten i det vi håller för sant. Dialektik, inte dualism, är något att värna. Om det nu är kunskap vi vill ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar