Kunskap och politik

I förra veckan publicerades en debattartikel i DN där resultatet av en statistisk undersökning som handlade om människors syn på detta med raser presenterades. Bakom artikeln står företrädare för föreningen Vetenskap och Folkbildning, som jag tycker har en lite problematisk syn på vad vetenskap är. För dem är det bara kvantitativ och naturvetenskaplig, positivitisk, forskning som räknas. Det tycker jag är både synd och olyckligt, men när det gäller kunskap står vi på samma sida i kampen för ett klokare Sverige. Undersökningen som presenteras är mycket intressant.

Under försommaren genomförde Demoskop, på uppdrag av föreningen Vetenskap och folkbildning, en opinionsundersökning. Av 1113 tillfrågade svarade 21 procent att människan kan indelas i biologiska raser. Rastron skilde sig dock markant mellan olika grupper: Medan 28 procent av männen ansåg att människor kan indelas i raser ställde sig endast 15 procent av kvinnorna bakom påståendet. 

Än större skillnader framkom mellan olika partiers sympatisörer. Endast 1 procent av de personer som i undersökningen sade att de skulle rösta på Vänsterpartiet om det var val i dag instämde i påståendet att människor kan indelas i raser. Även bland Miljöpartiets sympatisörer var siffran förhållandevis låg: 5 procent. Övriga partiers sympatisörer instämde helt eller delvis i påståendet enligt följande fördelning: Socialdemokraternas sympatisörer 13 procent, Centerpartiets 15 procent, Moderaternas 23 procent, Folkpartiets 28 procent, Kristdemokraternas 33 procent och Sverigedemokraternas 48 procent.
Utbildningsnivå eller ålder tycks inte påverka om man instämmer i påståendet eller inte.

Det kanske kan tyckas vara harmlöst detta, men få saker är mer oroande än tecken på att kunskaper återbildas i samhället och att vunna vetenskapliga resultat börjar ifrågasättas. Forskningen som ligger bakom synen på mänskligheten som en och samma ras presenteras ingående i artikeln, och stödet är massivt. Det finns inget utrymme för tveksamhet. Ändå visar det sig alltså att väldigt många svarar att de tror på att det finns olika raser.

Vi vet alltså med bestämdhet att människor inte kan indelas i raser så som man tidigare gjorde. Denna kunskap är numera utbredd, inte bara bland biologer utan även hos huvuddelen av den informerade allmänheten. Trots detta ställer sig alltså fortfarande fler än var femte bakom indelningen av människor i biologiska raser. När en så stor andel av de tillfrågade saknar så grundläggande biologiska kunskaper uppstår givetvis många frågetecken. 

Tron på att människor kan indelas i raser torde ha minskat markant under 1900-talet. Trots detta visar inte undersökningen att yngre människor är mindre rastroende än äldre. Kanske har skolan misslyckats med att förmedla tillräckliga kunskaper, men det förklarar inte att nästan dubbelt så många män som kvinnor är benägna att tro på mänskliga raser. Denna indelning av människor har genom historien visat sig leda till fruktansvärda övergrepp. Ännu i dag förekommer regelbundet såväl övergrepp som våldsdåd med rasistiska förtecken i såväl Sverige som övriga världen. Att rastron i hög grad lever vidare bland vissa grupper bör därför ses som en stark varningssignal och som ett skäl till förstärkta insatser både i grundskolans biologiundervisning och i folkbildningen.

Jag är inte lika säker som företrädarna för VoF på att det handlar om bristande kunskaper. Mer information är en allt för slentrianmässig lösning på allt för många problem i dagens samhälle. Jag tror förklaringen ska sökas på andra håll. Problemet kan mycket väl ha andra förklaringar, som är både allvarligare och mer problematiska. Jag ser svaren i Demoskops undersökning som ett möjligt tecken på helt andra processer och som visar sig i både politiken och skolan. Det handlar om relationen mellan kunskap och makt, som VoF helt missar genom sin olyckliga misstänksamhet mot och ogrundade kritik av postmodernistisk forskning och dess syn på hur sanningar skapas och sprids i samhället. Det är på inget sätt självklart att svaren på frågorna i undersökningen MÅSTE tolkas som okunskap, det kan också handla om en ovilja att ta till sig vissa kunskaper som går på tvärs mot den politiska övertygelse man har. Sverigedemokraterna är ju tydliga med att de varken vill eller behöver vetenskapligt stöd för sin politik, och det förklarar ju även att utbildningsbakgrund inte verkar spela någon roll för hur man svarar på frågor om ras.

Det handlar inte om kunskap, utan om politik. Fox News är ett amerikanskt fenomen, men det sprider sig och allt fler tecken visar sig på att de sättet att se på kunskap vinner mark även i Sverige. Under förra valrörelsen och i slutet på Alliansens styre blev det allt vanligare att politiker i debatter med varandra och som svar på kritiska frågor från journalister svarade: "Jag delar inte din bild". Om högt uppsatta politiker inte bryr sig om vetenskapligt evidenta kunskaper, varför skulle allmänheten göra det? Det är en enormt mycket allvarligare utveckling än att 20 svarar att de tror att det finns mänskliga raser, för det innebär att grunden för demokratin och vetenskapen urholkats, och därifrån kan fallet gå snabbt. Och tecken på den synen på kunskap finns överallt. Till exempel i Ledaren i SvD idag, där Anna Sundström skriver om kunskapsläget i skolan och hänvisar till en studie som visar att det fria skolvalet inte lett till några problem, tvärtom.

Vad menas med att "lika barn leka bäst?” frågade jag min mamma som liten. Den frågan behöver inte dagens unga ställa. Numera heter det "olika barn leka bäst".

Skolverket är en av de aktörer som drivit tesen om att kamrateffekter är viktiga för lågpresterande elever. Myndigheten hävdar att det fria skolvalet har bidragit till lägre likvärdighet inom skolan och lett till ökade resultatskillnader mellan olika elevgrupper.

Men nu har verkligheten kommit ikapp Skolverket. Forskaren Gabriel Heller Sahlgren konstaterar i sin senaste publikation vid Institutet för näringslivsforskning att skolvalet har ökat kvaliteten i skolan utan att ha effekter på likvärdigheten. Det gäller även om det skulle vara så att skolsegregationen har ökat med det fria skolvalet, vilket inte är säkert. Argumentet att skolvalet har bidragit till sjunkande likvärdighet och resultat håller därför inte. 

Det finns förstås de som ändå menar att det finns ett egenvärde i att ha skolor med blandad elevsammansättning. Men forskningen tyder inte på att mer blandade skolor skulle leda till högre prestationer. Ibland har blandade klasser visat sig ge positiva effekter och ibland negativa. En blandad skola behöver inte vara en bättre skola. Snarare finns det mer stöd i forskningen för att viss uppdelning av elever skulle vara att föredra, resultatmässigt.
Det ligger i tiden att tro att blandade grupper ger bäst resultat, vilket det säkert också gör, på andra områden än inom skolpolitiken. De modeller som bygger på den teorin har fått bra fart i den svenska debatten, trots att den svenska forskningen visar varierande effekter och är allt för knapp för att bygga utbildningspolitik på. Den internationella forskningen ger inte heller stöd för att blandade skolor skulle ge bättre och mer likvärdiga resultat.
Social ingenjörskonst genom mixtrande med elevgrupper kan till och med stjälpa resultaten mer än det hjälper. Ändå använder förespråkare för blandade grupper kamrateffekter som argument för att avskaffa det fria skolvalet. Att inte låta elever byta skola innebär, förutom inskränkt valfrihet för de berörda eleverna, att kvaliteten i skolan sjunker. Argumenten om kamrateffekter mot det fria skolvalet har därför spelat ut sin roll. 

Många har köpt Skolverkets hållning i frågan om kamrateffekter. Socialdemokraterna har vid åtskilliga tillfällen framhållit blandade grupper som positiva för skolans resultat. Kamrateffekter kan inte längre användas som argument för ett avskaffat skolval då skolvalet inte har lett till lägre likvärdighet eller ökade resultatskillnader mellan olika elevgrupper. De sjunkande resultaten inom den svenska skolan behöver åtgärdas. Det kan vara så att olika barn leka bäst. Men det gör inte att kamrateffekterna blir vad man hävdat, och motiverar inte på något sätt ett avskaffande av det fria skolvalet.

Sundströms kritik mot Skolverket bygger på en studie av en forskare, vilket i sig är problematiskt. Och det samhälle som propageras för är ett segregerat samhälle där olika människor med olika bakgrunder hålls isär. Möjligen visar segregerade (eller etniskt homogena, medelklass)skolor bättre resultat, men det får andra negativa konsekvenser som i förlängningen hotar demokratin, vilket är aspekter som Sundström medvetet väljer att inte beröra, för det gynnar inte hennes politiska syften med artikeln.

Jag söker lite på nätet och ser att Gabriel Heller Sahlgren långt ifrån är en opartisk forskare som ställer sina kunskaper till allmänhetens förfogande. Han är en i högsta grad politisk forskare (han skrev till exempel själv på DN-Debatt i våras om invandringens negativa effekter på den svenska skolan. Och hans slutsats är liksom Reinfeldts, att problemen ligger hos de andra, inte hos de etniska svenskarna) som jag ställer mig kritrisk till, för hans tolkningar av resultaten spelar en obehaglig och människofientlig politik i händerna.

Tron på att mänskligheten består av olika raser, med olika egenskaper, är första steget mot ett segregerat samhälle, och den här typen av okritiska Ledare underblåser inte bara sådana oroande tendenser i samhället, de hotar dessutom både skolan och demokratin. Det är på allvar, och det är nu frågan om Sveriges framtid avgörs. Vad är det för samhälle vi vill ha, och vilken kunskapssyn och skola tar oss dit?